5:8

 Vidare riktar sig denna tröst också till alla bedrövade, som genom anfäktelse få en falsk föreställning om Kristus. Djävulen är nämligen en riktig trollkarl, när det gäller att blåsa upp en ringa och nästan löjlig synd, så att den anfäktade anser den vara det gräsligaste brott, förtjänt av evigt straff. Då skall det förvirrade hjärtat upprättas så som Paulus upprättade galaterna, [42] nämligen genom påpekandet, att denna tanke eller övertygelse icke kommer från Kristus, eftersom den strider mot evangeliets ord, vilket icke framställer Kristus såsom en åklagare eller sträng lagkrävare utan såsom mild, ödmjuk i hjärtat, en barmhärtig frälsare och tröstare.

 Men Satan, som är en verklig tusenkonstnär, kan vända upp och ned på detta genom att komma med Kristi ord och exempel, på följande sätt: Kristus är visserligen mild och nådig - men mot de rättfärdiga och heliga. Syndare däremot hotar han med vrede och undergång, Luk. 13, 25 ff., och likaså säger han, att de som icke tro redan äro fördömda, Joh. 3, 18. Vidare har Kristus gjort mycket gott och utstått mycket ont, och han befaller oss att följa hans exempel. Men ditt liv svarar varken mot Kristi ord eller hans exempel, ty du är en syndare, du tror icke och du har icke gjort något gott. Därför är det de ställen, som framställa Kristus såsom domare, som angå dig, icke de trösterika om Kristus Frälsaren. - Då skall den anfäktade trösta sig på följande sätt:

 Skriften framställer Kristus på två sätt. Först såsom gåva. Om jag fattar och tillägnar mig honom så, skall absolut intet kunna fattas mig, »I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.» (Kol. 2, 3). Han är hel och hållen av Gud gjord mig till vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning (l Kor. 1,30). Även om jag alltså begått många och stora synder, uppslukas de dock av hans rättfärdighet, om jag tror på honom. För det andra framställer Skriften honom också såsom ett exempel, som vi skola efterlikna. Men Kristus såsom förebild skall jag icke låta framhållas för mig utom på glädjens dag, då jag icke har någon anfäktelse (och till och med då kan jag knappast nå upp till en tusendel av hans exempel), för att ha en spegel, i vilken jag kan se, huru mycket som ännu fattas mig, för att jag icke skall hemfalla åt säkerhet. Men i anfäktelsens tid vill jag icke höra talas om och släpper jag icke fram något annat än Kristus såsom gåva, vilken har dött för mina synder och givit mig sin rättfärdighet, som har gjort och uppfyllt för mig det som fattas i mitt liv. »Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.» (Rom. 10, 4).

 Detta är nyttigt att veta, icke blott för att vi var för sig skola hava ett säkert botemedel att tillgripa i anfäktelsens stund, med vilket vi kunna fördriva det förtvivlans gift, som Satan vill indrypa hos oss, utan även för att kunna göra motstånd mot vår tids rasande sekterister. [43] Vederdöparna hava nämligen intet mera anslående i hela sin lära, än detta att de hålla på Kristi exempel och korset, eftersom de ställen äro otvetydiga, där Kristus anbefaller sina lärjungar korset. Därför måste man lära sig, hur man skall kunna motstå denne Satan, som förskapar sig till en ljusets ängel, nämligen så, att man gör skillnad mellan när Kristus förkunnas såsom gåva och såsom föredöme. Bådadera förkunnelsen har sin tid, och om den icke iakttages, blir salighetens förkunnelse till fördärv.

 För dem som äro bävande och redan i förväg förskräckta av sina synders tyngd skall Kristus framhållas såsom frälsare och gåva, icke som exempel och lagstiftare. Men för de säkra och förhärdade skall man ställa fram Kristi exempel, så att de icke taga evangelium som förevändning för en köttslig frihet och så hemfalla åt säkerhet. Var och en kristen bör alltså lära sig detta, så att han i sin förskräckelse och bedrövelse kan skaka av sig den falska föreställning om Kristus, som Satan ingiver honom, och säga: Varför talar du nu med mig om sådant som skall göras, du Satan? Jag är ju redan förut tillräckligt förskräckt och förvirrad för mina gärningars och synders skull. Då jag nu arbetar och är betungad, vill jag icke höra på dig, du åklagare och förgörare, utan på Kristus, människosläktets Frälsare, som säger sig hava kommit i världen för att frälsa syndare, för att trösta de förtvivlade, för att predika frihet för de fångna o.s.v. (Luk. 4, 18). Detta är den sanne Kristus, som med rätta bär det namnet, och utom honom finnes ingen annan. Exempel på ett heligt liv kan jag hämta från Abraham, Jesaja, Johannes Döparen, Paulus och andra helgon. Men de kunna icke förlåta mina synder, befria mig från din makt och döden, frälsa mig och giva mig liv, [44] ty detta tillkommer Kristus ensam, som Gud, Fadern, har beseglat. Därför vill jag icke höra dig som lärare utan Kristus, om vilken Fadern sagt: »Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!» (Matt. 3, 17: Mark, 9, 7). - På detta sätt skola vi lära oss att stå fasta i tron mot anfäktelse och falsk lära. I annat fall kommer djävulen antingen att förföra oss genom sina tjänare eller att döda oss med sina glödande pilar.