|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Detta är lätt att förstå. Han säger nämligen, att han förut lärt och alltjämt lär rätt. Samtidigt antyder han förstucket, att galaterna visserligen tillförne löpt väl, d.v.s. lytt sanningen, haft en rätt tro och levat rätt, men att de icke längre göra det nu, sedan de blivit förförda av de falska apostlarna. Han använder här ett nytt uttryck, i det han kallar det kristna livet ett lopp. För hebréerna är nämligen löpa eller vandra detsamma som att leva eller skicka sig. Lärare och lärjungar löpa väl, då de förra lära rent och de senare med glädje taga till sig deras undervisning, så att andens frukter på båda hållen följa därav. Så gick det till, då Paulus var hos galaterna, såsom han omvittnat i tredje och fjärde kapitlen, liksom också här: »Ni började bra.», det är, ni förde en mönstergill vandel, i det att ni på rätta vägen strävade fram emot det eviga liv, som Ordet lovade er. [40] Men dessa ord: »Ni började bra.», innehålla en tröst. Paulus syftar nämligen med dem på den frestelse, som ansätter goda människor, då deras liv synes dem gå trögt och snarare vara att jämföra med ett krypande än ett löpande. Den sunda läran kan dock icke avhandlas utan frukt, eftersom den för med sig den helige Ande med hans gåvor. Där den är för handen, är därför de frommas liv ett målmedvetet löpande, även om det förefaller vara ett krypande. Det synes visserligen oss att allt går tungt och trögt, men vad som synes oss trögt är snabbt inför Gud, och det som i våra ögon nätt och jämt kryper fram, det springer snabbt inför honom. Det som i våra ögon är svårmod, synd och död, det är inför Gud glädje, rättfärdighet och liv för Kristi skull, genom vilken vi äro fullkomliga. Och Kristus är helig, rättfärdig och glad och lider icke brist på något, och därför fattas icke heller dem något, som tro på honom. Därför äro de kristna verkligen löpare, och vadhelst de göra löper och går lyckligt framåt, emedan det befordras av Kristi Ande, som icke vet av någon tröghet. I detta lopp hindras de som från nåden och tron avfalla till lagen och gärningarna, såsom det hände de av de falska apostlarna övertalade och förledda galaterna, vilka han förstucket bestraffar med dessa ord: »Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen?» På liknande sätt säger han ovan kap. 3, l: »Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst?» I förbigående antyder Paulus också här, att människor genom falsk lära så helt förlora sitt förstånd, att de taga lögn och kätteri för att vara den sanna och andliga läran, och å andra sidan äro de beredda att svära på och att med alla krafter förfäkta, att den sunda läran, som de först fattat kärlek till, är falsk, medan deras villfarelse är den sunda läran. Galaterna, som till en början löpte väl, [41] hade de falska apostlarna fått därhän, att de trodde sig ha farit vilse och knappast kommit framåt tidigare, då de hade Paulus som lärare. Men sedermera, då de blivit förförda av de falska apostlarna och förirrade sig så långt bort från sanningen som möjligt, voro de så förhäxade av dessas inställsamma ord, att de menade sig i allo gå raskt och lyckosamt framåt. Detsamma har i våra dagar hänt med dem, som låtit sig bedragas av svärmarna. Därför säger jag ofta, att ett fall i läran icke är mänskligt utan djävulskt, ett fall från himmelens höjd till helvetets djup, emedan människor, som framhärda i sin villfarelse, långt ifrån att erkänna sin synd i stället försvara den såsom varande den högsta rättfärdighet. De kunna alltså omöjligt få förlåtelse. |