5:6

 [35] Men allt detta är fantasifoster, som oerfarna människor satt ihop. Ty vem skulle finna sig i att höra förkunnas, att tron, Guds gåva, som genom den helige Ande ingjutes i hjärtana, skall kunna bestå tillsammans med dödssynd? Om de talade om den förvärvade eller historiska tron, den uppfattning, som en naturlig människa får av själva den historiska berättelsen om Kristus, skulle man kunna ha fördrag med dem. Ja, det skulle vara rätt talat om den historiska tron. Men att tänka så om den ingjutna tron, det är att tillstå, att man icke begriper ett spår av den rätta tron. Med utgångspunkt i denna sin uppfattning läsa de detta ställe hos Paulus genom färgat glas, som man brukar säga, och omgestalta texten i överensstämmelse med sina fantasier. Paulus säger nämligen icke: en tro, som rättfärdiggör genom kärleken, och icke heller säger han: en tro, som genom kärleken gör människan Gud täck. En sådan lydelse fantisera de själva ihop för att sedan med våld tvinga den på detta ställe. Ännu mindre säger aposteln: Kärleken gör människan Gud täck. Han säger intet av allt detta, utan han säger: En tro, som är verksam genom kärlek. Han säger, att gärningarna ske av tro, genom kärlek, icke att människan rättfärdiggöres genom kärleken. Men det vill till att man skall vara bra okunnig i språkläran för att icke med ledning av ordens betydelse förstå, att det är en sak att rättfärdiggöras och en annan att vara verksam. Pauli ord äro klara och oförtäckta: Tron VERKAR genom kärlek. Därför är det uppenbart bedrägeri att med förbigående av Pauli verkliga och naturliga mening läsa »verka» såsom »rättfärdiggöras» och »gärningar» såsom »rättfärdighet», medan även moralfilosoferna nödgas erkänna, att gärningar icke betyda rättfärdighet, utan att rättfärdigheten gör gärningar.

 [36] Vidare framställer Paulus här icke tron såsom en formlös massa eller ett råämne, vilket skulle behöva formas för att över huvud få verklighet och kunna verka. Just verkandet tillskriver han ju tron och icke kärleken. Han tänker sig alltså tron icke som någon kontur- och formlös egenskap utan som ett funktionsdugligt och verksamt ting, såsom ett självständigt väsen eller ting med den självständiga existensens form, för att använda den skolastiska terminologin. Han säger nämligen icke: Kärleken är verksam, utan: Tron är verksam, icke: Kärleken verkar, utan: Tron verkar. Kärleken åter tänker han sig som ett verktyg för tron, genom vilket denna verkar. Nu vet ju var och en, att ett verktyg icke har kraft, rörelse och verksamhet av sig självt utan av hantverkaren eller arbetaren, som använder det. Vem skulle det väl falla in att säga: Yxan ger timmermannen huggandets kraft och rörelse? Skeppet ger sjömannen kraft och rörelseförmåga för seglingen? Eller vem säger väl, för att anföra Jesajas exempel: Sågen drager timmermannen, och käppen lyfter handen (Jes. 10, 15) ? Skillnaden är icke stor, då skolastikerna säga, att kärleken är trons form, att den ger tron dess kraft och rörelseförmåga, att den m.a.o. rättfärdiggör. Då Paulus icke ens tillskriver kärleken gärningar, huru skulle han då kunna tillskriva den rättfärdiggörelsen? Det står alltså fast, att man gör icke blott Paulus utan även själva tron och kärleken stor orätt genom att förvränga detta ställe, så att det talar för kärleken mot tron.

 Men så går det med ouppmärksamma läsare, som gå till studiet av Skriften med sina egna funderingar, medan de borde komma utan förutfattad mening och hämta tankarna ur Skriften. [37] Vidare borde de omsorgsfullt överväga varje ord, jämföra det föregående med det efterföljande och inrikta sig på att fatta den sammanhängande tankegången i skriftstället i fråga, i stället för att lägga in sina egna funderingar i stympade uttryck eller lösryckta ord. Paulus syftar här nämligen icke till att utreda, vad tron är eller hur mycket den gäller inför Gud. Det är icke rättfärdiggörelsen han avhandlar. Det har han gjort utförligt i hela den föregående framställningen. Nej, liksom i ett kort utrop sammanfattar han, vad själva det kristna livet är, i det att han säger: »Ty i Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi  har en tro som är verksam i kärlek.», d.v.s. det är icke en låtsad eller skrymtad utan en sann och levande tro som gäller. Det är den som övar och driver goda gärningar genom kärleken. Detta innebär endast: Den som vill vara en sann kristen eller tillhöra Kristi rike, han måste ha en verklig tro. Men tror i egentlig mening gör man icke, om icke kärlekens gärningar följa på tron. Sålunda utesluter han å båda sidor, till höger och till vänster, skrymtarna från Kristi rike. På vänstra sidan utesluter han judar och verkhelgon, i det han säger: I Kristus gäller icke omskärelse, d.v.s. inga gärningar, inga gudstjänstformer, över huvud intet bestämt stånd, utan tron allena utan någon förtröstan på gärningar. På högra sidan utesluter han de tröga, håglösa och lata, emedan de säga: Om tron rättfärdiggör utan gärningar; skola vi ingenting göra utan endast tro och i övrigt göra som vi vilja. Icke så, ni ogudaktiga, säger Paulus. Det är sant att tron allena rättfärdiggör utan gärningar; men jag talar om den sanna tron, som icke sover och är lat, sedan den rättfärdiggjort, utan är verksam genom kärleken.

 Som sagt, Paulus framställer här hela det kristna livet såsom invärtes, gentemot Gud, bestående av tron och utvärtes, gentemot nästan, av kärleken eller gärningarna, så att människan sålunda blir helt och hållet kristen, invärtes inför Gud genom tron, eftersom han icke behöver våra gärningar, och utvärtes inför människorna, som icke ha någon nytta av vår tro utan av gärningarna eller kärleken. [38] Har man alltså hört eller fått veta, att detta är det kristna livets väsen, att det nämligen består av tro och kärlek, så är därmed icke sagt, vad tron är och vad kärleken är, ty det är en annan fråga. Ty tron eller trons inre väsen, dess kraft och verkan, har han tidigare avhandlat, och då lärde han, att den är rättfärdighet eller snarare rättfärdiggörelse inför Gud. Här förenar han den med kärleken eller gärningarna, d.v.s. han talar om dess utvärtes funktion. Här säger han, att den driver till eller verkar goda gärningar eller kärlek gentemot nästan. Därför kan ingen rätt förståndig människa fatta detta ställe såsom handlande om rättfärdiggörelsen inför Gud, eftersom det behandlar de kristnas hela liv. Det vittnar om bristfällig dialektik 51 och är ett rent felslut, då man fattar det som säges om det hela såsom gällande endast delen. I en strikt bevisföring kan man icke tillåta de i retoriken omtyckta figurerna synekdoke och hyperbole (delen för det hela, resp. överdrivet omdöme). Ty dialektiken, som skall råda i bevisföringen, har till uppgift att undervisa, definiera och systematisera så exakt som möjligt. Vad skulle detta vara för en slutledning: Människan är själ och kropp och finnes icke till utan själ och kropp. Alltså har kroppen förstånd, men själen ensam har icke förstånd. - Samma slutledningsförfarande föreligger här: Det kristna livet är tro och kärlek eller tro, som är verksam genom kärlek. Alltså rättfärdiggör kärleken, icke tron allena.

 Men låt oss lämna dessa mänskliga fantasier. Detta ställe kan samtidigt lära oss, huru förfärligt mörkret är i detta Egypten, där man icke endast föraktar tron utan också kärleken i det kristna livet och i stället tröttar ut sig med självvalda gärningar, med tonsur och munkkåpor och fasteföreskrifter och otaliga andra förklädnader och masker, med vilkas hjälp man vill synas vara kristen. Men här står Paulus, fri som ingen annan, och vittnar med oförtäckta och tydliga ord: Det är den genom kärleken verksamma tron som gör en människa till kristen. Han säger icke: Det är kåpan, fastan, dräkten, ceremonierna som göra en kristen, utan: Det är den sanna tron på Gud, vilken älskar nästan och gör väl emot henne, som gör en kristen, han må sedan vara träl eller herre, konung eller biskop, man eller kvinna, klädd i purpur eller i trasor, han må äta kött eller fisk. Intet, intet av allt detta gör en människa till kristen, utan det gör tron och kärleken. Allt det andra är lögn och rena avguderiet. [39] Och likväl finnes det intet som är mera föraktat än just tron och kärleken bland dem som vilja vara som mest kristna och rent av vilja utgöra en kyrka, som är heligare än själva Guds heliga kyrka. Däremot beundra de och skryta med sina förklädnader och sina uppkonstruerade, självvalda gärningar, under vilka de omhulda och skyla sitt förfärliga avguderi, sin gudlöshet, girighet, orenhet, hat, mord och hela djävulens helvetiska rike. Så starkt och mäktigt är skrymteriet och vidskepelsen i alla tider från världens begynnelse och till dess ände.