5:5

Ordet hopp förekommer i Skriften i två betydelser, om det som man hoppas och om inställningen hos den som hoppas. Om det man hoppas på användes ordet Kol. l, 5: »på grund av hoppet som är förvarat åt er i himlen.», det är, för den saks skull, på vilken hoppet riktar sig. Om den inställning, som kallas hopp, användes ordet Rom. 8, 24 f.: »men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.» Även på detta ställe kan ordet hopp sålunda fattas i två olika betydelser, vilket ger två olika tolkningar av satsen. [24] Den första är denna: »Vi vänta genom ande, av tro, den rättfärdighet som är vårt hopp», d.v.s. en rättfärdighet, som är föremål för hopp, och som i sinom tid med säkerhet skall uppenbaras. Den andra tolkningen är denna: Genom ande, av tro, vänta vi i hopp och längtan rättfärdighet, d.v.s. vi äro rättfärdiggjorda, och likväl äro vi ännu icke rättfärdiggjorda, eftersom vår rättfärdighet tills vidare är föremål för hopp, Rom. 8, 24: »Ty i hoppet är vi frälsta.» Ty så länge vi leva, hänger synden alltjämt kvar i vårt kött, lagen i köttet och lemmarna förbliver, och den »ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar.» (Rom. 7, 23). Så länge dessa köttets begärelser rasa och vi i anden göra motstånd mot dem, finns det ännu plats för den rättfärdighet, som vi hoppas. Vi ha visserligen börjat rättfärdiggöras i tron, genom vilken vi även undfått Andens förstling, och köttet har börjat dödas, men ännu äro vi icke fullkomligt rättfärdiga. Det återstår att vi rättfärdiggöras fullkomligt, och det är detta som vi hoppas på. Så finnes vår rättfärdighet ännu icke i verkligheten utan i hoppet.

 Detta är en djup och ljuvlig tröst, som förmår att på ett underbart sätt upprätta bedrövade och förvirrade själar, vilka känna sin synd och bäva för någon av »den ondes alla brinnande pilar.» (Ef. 6, 16). I sådan samvetsstrid, det veta vi av erfarenhet, föres ett hårt regemente av känslan av synd, Guds vrede, död, helvete och allt möjligt förfärligt. Då skall man säga till den anfäktade: Broder, du vill ha en sådan rättfärdighet som du kan erfara, du vill känna din rättfärdighet på samma sätt som du känner din synd. Men så blir det aldrig. Men din rättfärdighet skall stiga upp över syndkänslan och hoppas på att du är rättfärdig inför Gud. Du kan icke se eller känna din rättfärdighet, men du skall hoppas på att den i sinom tid skall uppenbaras.Därför skall du icke döma efter känslan av synd, som förskräcker och förvirrar dig, utan efter löftet och läran om tron, som lovar dig Kristus, vilken är din fullkomliga och eviga rättfärdighet. Så framkallas och styrkes mitt under syndakänslans förskräckelse genom tron mitt hopp i betydelsen hoppfull inställning, [25] i kraft av vilken jag hoppas, att jag är rättfärdig. Vidare hoppas detta mitt hopp, d.v.s. det som jag hoppas, att vad det ännu icke ser skall i sinom tid fullkomnas och bliva uppenbart.

 Båda tolkningarna äro goda, men den enligt vilken hoppet förstås om den hoppfulla inställningen giver rikare tröst. Ty min rättfärdighet är ännu icke fullkomlig eller förnimbar, och likväl förtvivlar jag icke, utan tron visar mig Kristus, som jag förtröstar på. När jag i tron gripit honom, kämpar jag mot djävulens brinnande pilar, och hoppet inger mig mod gentemot syndkänslan, eftersom det har visshet om att en fullkomlig rättfärdighet är beredd åt mig i himmelen. Så är bådadera sant, att jag här är rättfärdig i kraft av en begynnande rättfärdighet, och att jag genom det omtalade hoppet styrkes mot synden och förbidar den fullkomliga rättfärdighetens fullhet i himlen. Detta förstår man rätt, när man omsätter det i praktiken.

 Här inställer sig den frågan, vad det är för skillnad mellan tron och hoppet. Inför detta problem ha sofisterna svettats väldeliga utan att kunna giva något säkert besked. Även för oss, som dock flitigt umgås med den heliga Skrift och - om vi få säga det själva - behandla den med mycket större ande och insikt, är det svårt att finna någon skillnad. Ty mellan tron och hoppet råder så nära släktskap, att det ena icke kan lösryckas från det andra. Och likväl finnes en skillnad dem emellan, vilken framträder i deras verksamhet, motsatser och mål.

 [26] Tron och hoppet skilja sig alltså för det första därigenom, att de tillhöra olika själsförmögenheter. Tron hör till förståndet, hoppet till viljan. Sakligt sett kunna de emellertid icke skiljas från varandra, utan de äro som de båda keruberna på nådastolen. Vidare skilja de sig genom sin olika verksamhet. Tron befaller och vägleder förståndet, dock icke såsom skilt från viljan, och lär vad som skall tros. Tron är alltså lära eller kunskap. Hoppet är en uppmuntran, ty det uppfordrar själen till att vara stark och rakryggad, till att våga, tåla och uthärda i svårigheter och att hoppas på bättre tider. Tron är en lärare och domare, som strider mot villfarelser och kätterier och dömer över andar och läror. Hoppet däremot är en krigshövitsman, som kämpar mot sådana stämningar som anfäktelse, kors, otålighet, svårmod, klenmod, förtvivlan och hädelse och lever i glädje och själsstyrka m. m., trots alla dessa nyssnämnda olycksstämningar. Slutligen skilja de sig också med hänsyn till sitt föremåL Trons föremål är sanningen, som den lär oss att visst och ståndaktigt omfatta. Den riktar sina blickar på ordet om saken eller till löftet. Hoppet har till sitt föremål det goda. Det ser till ordets sak, d.v.s. till den utlovade saken eller det som man hoppas på enligt trons föreskrift.

  [27] Då jag alltså, lärd av tron på Guds ord, fattar om Kristus och med hela hjärtats förtröstan tror på honom - vilket likväl icke kan ske utan att viljan är med -, så är jag rättfärdig genom denna kunskap. Då jag så är rättfärdiggjord genom denna tro eller kunskap, kommer genast djävulen och försöker utsläcka tron med list, lögn, villfarelser och kätterier, våld, tyranni och mord. Då fattar det kämpande hoppet om den av tron föreskrivna saken, fattar mod och övervinner den tron bekämpande djävulen. Då han besegrats, följer frid och fröjd i den helige Ande. Sakligt sett kunna alltså tron och hoppet knappast skiljas, och likväl är det en viss skillnad emellan dem. För att den bättre må framträda, skall jag med en liknelse belysa förhållandet.

 I det borgerliga livet skiljer man mellan klokhet och mod. Klokhet är ju en sak och mod en annan, och likväl hänga de så nära samman, att de icke lätt kunna finnas oberoende av varandra. Modet är den sinnets ståndaktighet, som icke förtvivlar i motgången utan tappert framhärdar och hoppas på bättre tider. Men om icke modet vägledes av klokheten, blir det dumdristighet. Och å andra sidan, om icke klokheten förenas med mod, är den till intet gagn. Liksom alltså i det borgerliga livet klokhet utan mod är kraftlös, så är i det andliga livet tron ingenting utan hopp, ty det är hoppet som tål och uthärdar det onda och övervinner det. Och liksom å andra sidan mod utan klokhet är dumdristighet, så är hopp utan tro andlig förhävelse, som innebär, att man frestar Gud. Ty ett sådant hopp saknar kunskap om sanningen eller Kristus, vilken kunskap tron meddelar, och därför är det en blind och dumdristig tapperhet. [28] Den fromme måste därför framför allt ha en rätt föreställning och insikt, som bestämts av tron och som styr själen i bedrövelsen, så att den i svåra stunder hoppas det goda, som tron genom sin undervisning ställt fram för den.

 Tron är alltså dialektiken,51) som ger en begreppsmässig framställning av trons innehåll. Hoppet åter är retoriken, som utvecklar detsamma, som driver, övertalar och uppmuntrar till ståndaktighet, för att icke tron skall duka under i frestelsen utan kvarhålla Ordet och hålla sig fast till det. Dialektik och retorik äro två olika färdigheter, och likväl äro de så besläktade, att den ena icke kan skiljas från den andra. Ty en vältalare utan dialektik kan icke meddela någon fast kunskap, och en dialektiker utan retorik gör intet intryck på sina åhörare. Men den som förenar båda dessa färdigheter, han kan både undervisa och övertyga. Så äro tro och hopp två olika sinnesförfattningar, eftersom tron är något annat än hoppet och hoppet något annat än tron. Och likväl äro de så nära besläktade med varandra, att de icke kunna finnas var för sig. Liksom alltså dialektik och retorik ömsesidigt understödja varandra, så är det också med tron och hoppet. Skillnaden mellan tro och hopp i teologin motsvarar alltså skillnaden mellan förstånd och vilja i filosofin, skillnaden mellan klokhet och tapperhet i det borgerliga livet och skillnaden mellan dialektik och retorik i framställningskonsten.

 För att sammanfatta: Tron lär hjärtat vad som är sanning och inhämtas alltså genom undervisning, medan hoppet tillägnas genom uppmuntran. Ty under bedrövelse väckes genom uppmuntran det hopp, som tröstar den genom tron redan rättfärdiggjorde, så att han icke ger vika för svårigheterna utan tvärtom blir modigare.52) Men om icke trons fackla lyste för viljan, skulle den icke kunna intalas hopp. Det är alltså genom tron som vi undervisas, äro visa, förstå den himmelska visheten, gripa om Kristus och förbliva i hans nåd. Då vi i tron hålla oss till Kristus och bekänna honom, möta oss genast våra fiender, världen, köttet och djävulen, som i sitt hat häftigt förfölja oss, [29] både med avseende på kroppen och anden. Då vi så tro, rättfärdiggjorda genom ande, av tro, vänta vi den rättfärdighet, som är vårt hopp. Och vi vänta den med tålamod, emedan vi känna och se raka motsatsen. Ty världen och dess furste djävulen angriper oss utvärtes och invärtes med allt möjligt ont. Vidare hänger alltjämt synden kvar i oss, och den bedrövar oss ständigt på nytt. Men under allt detta förtröttas vi icke och uppgivas icke, utan vi stålsätta viljan genom tron, som upplyser, undervisar och styr viljan. Och så stå vi fasta och övervinna allt ont genom honom, som har älskat oss, tills vår rättfärdighet, som vi tro och hoppas på, uppenbaras.

 Vi ha alltså börjat i tron, vi framhärda i hoppet, och vid Kristi tillkommande uppenbarelse skola vi få det hela. Så länge vi leva, undervisa vi i Ordet och utbreda kunskapen om Kristus till andra, eftersom vi tro. Och medan vi undervisa, lida vi förföljelse (enligt Ps. 116, 10: »Jag tror, ty därför talar jag, men jag är storligen plågad»), och i vårt lidande styrkas vi kraftigt av hoppet, i det att Skriften uppmuntrar oss med sina ljuvliga och trösterika löften, vilka tron har undervisat oss om. Och så födes och växer hoppet i oss, Rom. 15, 4: »för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.»

 Därför är det icke utan anledning som Paulus med hoppet förenar tålamod eller ståndaktighet och anfäktelser, såsom Rom. 5, 3 f. och 8, 17 ff. samt på andra ställen, ty genom sådant väckes hoppet. Tron däremot går före hoppet, ty den är det andliga livets begynnelse och börjar före all anfäktelse. Ty utan kors lär den sig att känna och omfatta Kristus. Men på Kristuskännedomen följer genast kors och strid. [30] Då skall hjärtat uppfordras till andens tapperhet (hoppet är nämligen intet annat än den andliga tapperheten, liksom tron är den andliga visheten eller klokheten), vilken består i att uthärda, enligt Rom. 15, 4: »För att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.» Så förbliva alltså dessa tre: Tron undervisar om sanningen och försvarar mot villfarelser och kätterier, hoppet uthärdar och övervinner allt lekamligt och andligt ont, och kärleken gör allt gott, enligt fortsättningen i texten. På det sättet är människan hel och fullkomlig invärtes och utvärtes i detta livet, tills den rättfärdighet uppenbaras, som hon väntar på. Den skall vara fullkomlig och evig.

 Vidare innehåller detta ställe ett djup av både undervisning och tröst. Dess lärdom är den, att vi icke rättfärdiggöras genom den mosaiska lagens alla gärningar, ceremonier, offer eller gudstjänst och alltså ännu mindre genom gärningar i enlighet med mänskliga stadgar utan genom Kristus allena. Allt vad som finnes i oss, bortsett från honom, det må vara förstånd eller vilja, något som vi göra eller något som vi lida, så är det kött och icke ande. Allt vad världen har bäst och heligast utanför Kristus, det är synd, villfarelse och kött. Därför äro omskärelse och laguppfyllelse, och likaså munkarnas och alla verkhelgons gärningar,fromhetsövningar och löften köttsliga. Men vi, säger Paulus, vi röra oss på ett plan, som ligger högt över allt detta, nämligen i anden, eftersom vi genom tron hålla fast vid Kristus och under anfäktelse i hoppet bida den rättfärdighet, som vi i tron redan äga.

 Trösten åter består däri, att du icke behöver rätta dig efter hur du känner det, då du befinner dig i allvarlig förskräckelse. Där är ju känslan av synd, svårmod, förtvivlan så häftig och stark, att den utbreder sig till och tar i besittning varje vrå av hjärtat. Skulle du då rätta dig efter din känsla, måste du säga: Jag känner en häftig förskräckelse för lagen, och jag känner syndens tyranni, en synd, som icke endast gör uppror emot mig utan helt tager mig till fånga. Någon tröst eller rättfärdighet känner jag icke. Alltså är jag en syndare, icke rättfärdig, och är jag syndare, är jag hemfallen åt den eviga döden. - Sträva i stället emot denna förnimmelse och säg: [31] Ehuru jag känner mig alldeles underkuvad och uppslukad av synden, och ehuru jag ser Gud som en mot mig avog och vred domare, så är detta i själva verket icke sant. Det är endast mitt sinne som dömer så. I sådan förskräckelse bör jag följa Guds ord och icke mitt sinne, och det lär något helt annat, nämligen att »HERREN är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälsar dem som har en bedrövad ande.» (Ps. 34,19), och vidare, att han icke föraktar »ett förkrossat och bedrövat hjärta» (Ps. 51, 19). Paulus lär alltså här, att de som äro rättfärdiggjorda genom ande, av tro, ännu icke känna den rättfärdighet, som är deras hopp, utan de förbida den tills vidare.

 Då alltså lagen anklagar och synden förskräcker dig och du icke känner något annat än Guds vrede och dom, skall du icke därför förtvivla, utan tag på dig hela Guds vapenrustning, tag trons sköld, hoppets hjälm och Andens svärd (Ef. 6, 13 ff.), så skall du få se, vilken god och tapper krigare du är. Fatta i tron Kristus, som är Herre över lagen och synden och allt, som brukar följa på de båda. Då du tror på honom, är du rättfärdiggjord (det är icke något som förnuftet eller ditt hjärtas förnimmelse säger dig, då du är anfäktad, utan Guds ord). Sedan skall du i alla strider och farligheter, som ständigt på nytt ansätta dig, i hoppet tålmodigt förbida den rättfärdighet, [32] som du redan har i tron, fastän den blott är påbörjad och ofullkomlig, tills den i sinom tid uppenbaras såsom fullkomlig och evig. - Men jag känner icke, att jag har någon rättfärdighet, eller jag har endast en svag känsla av den! - Du skall icke känna utan tro, att du har rättfärdighet, och om du icke tror, att du är rättfärdig, skymfar och smädar du högeligen Kristus, som renat dig i vattnets bad genom Ordet, som vidare genom sin död på korset fördömt och dödat synden och döden, för att du genom honom skulle vinna evig rättfärdighet och liv. Detta kan du icke förneka, om du icke vill vara öppet ogudaktig och hädisk och rent ut förakta Gud, alla Guds löften, Kristus och alla hans välgärningar, och därför kan du icke heller förneka, att du är rättfärdig.

 Må vi alltså lära oss, att i stor och förskräcklig själsångest, när samvetet icke känner annat än synd och anser, att Gud är vred och Kristus avog, skola vi icke fråga vårt hjärtas känsla till råds utan Guds ord, som säger, att Gud icke är vred utan ser till de i anden bedrövade och förkrossade, som darra för hans ord, att Kristus icke vänder sig bort från de arbetande och betungade utan vederkvicker dem. Detta ställe lär oss alltså tydligt, att lagen och gärningarna icke skänka rättfärdighet och tröst, utan att den helige Ande gör detta genom tron på Kristus. [33] Han uppväcker mitt i förskräckelse och anfäktelse det hopp, som uthärdar och övervinner det onda. Det är mycket få som veta, huru svaga och obetydliga tron och hoppet äro under kors och strid. Då ter sig nämligen tron som en rykande veke, vilken en stark vind kunde utsläcka när som helst. Men de som i sådan strid och förskräckelse hoppas och tro, där ingen förhoppning finnes, d.v.s. kämpa i tron på Kristi löfte mot känslan av synden och Guds vrede, de få omsider märka, att denna trosgnista, som för förnuftet tyckes så ynkligt svag, därför att det knappt kan märka den, blir som en väldig eld, vilken uppfyller hela himlen och uppslukar all förskräckelse och alla synder.

 De verkligt fromma ha ingenting kärare och dyrbarare i världen än denna lära, ty de som fattat den veta, vad hela världen eljest är okunnig om, nämligen att synd, död och andra olyckor och annat ont, både lekamligt och andligt, länder till de utkorades bästa. Likaså veta de, att Gud är närmast, då han synes vara längst borta, att han är som mest barmhärtig och en frälsare, när han synes vredgas, bedröva och förgöra som värst. De veta, att de i himmelen hava åt sig förvarad en evig rättfärdighet, vilken de i hoppet förbida såsom den säkraste besittning, just då de som mest förskräckas för synden och döden. Just då de äro som mest utblottade på allt, veta de sig vara herrar över allting, enligt 2 Kor. 6, 10: »vi är utblottade på allt men äger allt.» Detta kallar Skriften att fatta tröst i hoppet. Men den konsten lär man sig icke utan täta och stora anfäktelser.