5:3

Jag betygar för var och en som låter omskära sig, att han är pliktig att hålla hela lagen, det är, att han icke håller någonting i lagen. Även då han låter omskära sig, blir han icke omskuren, och då han håller lagen, håller han den icke utan överträder den. Detta synes mig vara den enkla och naturliga meningen i dessa Pauli ord. Ty kap. 6, 13 utlägger han sig själv: »Ty de som låter omskära sig kan inte ens själva hålla lagen.» Likaså heter det, kap. 3, 10: »Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok.» Han menar: Även om ni låta omskära er, äro ni icke därför rättfärdiga och fria från lagen, utan just därigenom bliva ni i än högre grad lagens gäldenärer och trälar. Just därigenom att ni försöka göra lagen till fyllest och befria er från den, snärja ni er desto mer i dess ok, så att den får större rätt att anklaga och fördöma er. Detta är att gå kräftgången och tvätta bort smuts med smuts.

 Detta som jag här anför i anslutning till Pauli ord har jag själv erfarit i klostret, både på mig och andra. Jag har sett många, som med största iver och bästa samvete gjorde allt möjligt för att skaffa sitt samvete frid. De buro tagelskjortor, de fastade, de bådo, de plågade och utmattade sina kroppar med alla slags späkningar, som till slut skulle ha förstört dem, även om de varit av järn, [15] och likväl, ju mer de mödade sig, desto mer räddhågade blevo de. Och särskilt i dödsstunden voro de så förskräckta, att jag har sett åtskilliga dödsdömda mördare dö med större tillförsikt än dessa, som dock fört ett så heligt liv.

 Därför är det fullkomligt sant, att de som göra lagen icke göra den. Ty ju mer människor försöka göra lagen till fyllest, desto mer överträda de den. Ju mer man med egen rättfärdighet söker skaffa sitt samvete frid, desto oroligare blir det. Som munk försökte jag med all flit att leva efter ordensregelns föreskrift. Jag brukade bekänna och räkna upp alla mina synder, dock aldrig utan att först vara förkrossad, jag upprepade ofta min bikt och fullgjorde träget den bot, som ålades mig. Och likväl kunde mitt samvete aldrig få visshet, utan det var alltid i tvivelsmål och sade: Detta har du icke gjort rätt, du var icke tillräckligt förkrossad, detta utelämnade du vid bikten o.s.v. Ju längre jag försökte att med mänskliga stadgar bota mitt ovissa, svaga och bedrövade samvete, desto osäkrare, svagare och mera förvirrat gjorde jag det dag för dag.a) Genom att iakttaga mänskliga stadgar överträdde jag dem sålunda ännu mer, och fastän jag for efter munkståndets rättfärdighet, kunde jag aldrig få den fatt, ty det är omöjligt att skaffa samvetet frid genom laggärningar, säger Paulus, och ännu omöjligare är det att göra det genom mänskliga stadgar, utan löftet och evangelium om Kristus.

 De som vilja bliva rättfärdiggjorda och levandegjorda genom lagen avlägsna sig alltså längre bort från rättfärdighet och liv än publikaner, syndare och skökor. Ty dessa kunna icke förtrösta på sina gärningar, eftersom de äro av det slaget att man icke kan vänta sig att vinna nåd och syndaförlåtelse genom dem. Ty om rättfärdighetsgärningar enligt lagen icke rättfärdiggöra, så kunna långt mindre mot lagen begångna synder rättfärdiggöra. De äro alltså i detta stycke lyckligare ställda än verkhelgonen, eftersom de sakna tilltro till sina egna gärningar, vilken annars i den mån den icke helt förtager tron på Kristus likväl i högsta grad förhindrar den. [16] De gärningsrättfärdiga däremot, som till det yttre avhålla sig från synder och av skenet att döma leva ostraffligt och fromt, kunna icke undgå att förtrösta på sin egen rättfärdighet, med vilken tron på Kristus icke kan stå tillsamman. Och därför äro de värre däran än publikaner och skökor, vilka icke hembjuda den vredgade Guden sina goda gärningar för att han i utbyte skall giva dem det eviga livet (som verkhelgonen göra), eftersom de icke ha några goda gärningar, utan de bedja, att deras synder må förlåtas dem för Kristi skull.

 Den som alltså gör lagen i den tron, att han genom den skall rättfärdiggöras, han är pliktig att fylla hela lagen, det är, han har icke uppfyllt en enda bokstav i lagen. Lagen är heller icke given i den avsikten, att den skulle rättfärdiggöra utan för att den skall avslöja synden, för att förskräcka, anklaga och fördöma. Ju mer man därför strävar att genom lag eller gärningar ställa sitt samvete till freds, desto mer gör man det osäkert och förvirrat. Må man fråga alla munkar, som arbeta strängt för att vinna samvetsfrid genom sina stadgar, huruvida de äro vissa om att deras stånd behagar Gud och att de för dess skull stå i Guds nåd! Om de vilja erkänna sanningen, skola de svara: Jag lever visserligen ostraffligt och lyder min ordensregel med största omsorg, men jag kan icke säga säkert, huruvida denna min lydnad behagar Gud eller icke.

 I boken »Vitae patrum»31) kan man läsa om Arsenius, vilken jag redan tidigare nämnt. Ehuru han under en lång tid levat i den största helighet och återhållsamhet, greps han likväl, då han kände, att döden icke var långt borta, av häftig fruktan och bedrövelse. Tillfrågad varför han fruktade döden, då han levat heligt hela sitt liv och oupphörligt tjänat Gud, svarade han, att han visserligen enligt människors dom levat ostraffligt, men att Guds domar vore andra än människors. [17] Genom sitt heliga och stränga leverne uppnådde han intet annat än bävan och skräck för döden. Blev han frälst, måste han hava uppgivit all egen rättfärdighet för att förtrösta på Guds barmhärtighet allena och säga: Jag tror på Jesus Kristus, Guds Son, vår Herre, som lidit, korsfästs och dött för mina synder.

 Den andra mening, som man kan utläsa ur dessa Pauli ord, är positiv: Den som låter omskära sig är också pliktig att fullgöra hela lagen. Ty den som antager Mose i ett, måste antaga honom i allt. Den som håller en del av lagen såsom nödvändig, han måste också hålla alla dess övriga delar. Och det hjälper icke om man säger, att omskärelsen visserligen är nödvändig men icke så andra delar av Mose lag. Av samma skäl som man låter sig bindas vid omskärelsen, bindes man också vid hela lagen. Men att hålla hela lagen är intet annat än att i gärning visa, att Kristus ännu icke kommit. Om detta är sant, måste man iakttaga alla judiska bruk, alla lagar om mat, platser, tider, och man måste alltjämt förbida Kristus, som upphäver judarnas borgerliga och religiösa ordning och upprättar ett nytt rike över hela världen. Men hela Skriften intygar och själva läget giver vid handen, att Kristus redan har kommit, att han genom sin död återlöst människosläktet, avskaffat lagen uppfyllt allt, som alla profeter skrivit om honom. Alltså har han upphävt lagen och givit oss nåd och sanning. Alltså rättfärdiggör icke lagen eller dess gärningar utan tron på Kristus, som redan kommit.

 Vissa personer ha i våra dagar på samma sätt som på den tiden de falska apostlarna velat binda oss vid vissa av Moses lagar, som behagade dem. Sådant får man icke på några villkor tåla. Ty om vi låta Mose härska över oss i något stycke, tvingas vi att helt underkasta oss hans herravälde. [18] Därför låta vi oss icke underkuvas av någon enda av Moses lagar. Vi tillåta visserligen, att man läser och hör Mose, eftersom han profeterar och vittnar om Kristus, och vidare för att vi från honom må hämta exempel på utmärkta lagar och seder. Men något som helst herravälde över samvetet tillerkänna vi honom icke. Där skall han vara död och begraven, och ingen skall veta, var hans grav är (5 Mos. 34, 6).

 Det första sättet att uppfatta Pauli ord, det negativa alltså, synes mig vara mera andligt och bättre passa i sammanhanget. Men båda sätten äro bra, och båda fördöma lagens rättfärdighet. För det första är det så långt ifrån att vi rättfärdiggöras genom lagen, att ju mer vi försöka att uppfylla den, desto mer överträda vi den. Vidare, den som vill göra en del av lagen är pliktig att fylla hela lagen. Kort sagt, Kristus är till intet gagn för dem, som vilja bliva rättfärdiga genom lagen. Därav följer, att Paulus med allt detta vill visa, att lagen är förnekelse av Kristus. Och det är något mycket märkligt att Paulus vågar påstå, att Mose lag, som av Gud givits åt Israels folk, är förnekelse av Kristus. Varför har då Gud givit lagen? Den var nödvändig före Kristi ankomst, medan man ännu väntade på att han skulle komma i köttet »Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus.» Men då nu Kristus är uppenbarad, »står vi inte längre under någon övervakare.» Denna sak ha vi tillräckligt utförligt avhandlat ovan, i slutet av kap. 3. Den som lär lagen, han lär alltså förnekelse av Kristus och alla hans välgärningar, han gör Gud till en lögnare, ja, han gör också själva lagen till en lögnare. Lagen bär nämligen vittnesbörd om löftena om Kristus, och den har förutsagt, att Kristus icke skulle bli en lagens utan en nådens konung.

1 a) Hs: »0m jag biktat, vem visste, om jag sagt allt, om tillräckligt förkrossad? Likaså rörande Guds ord och löfte, men likväl: Om du varit förkrossad. Alltså var verket förlorat, jag biktade åter. Så blev jag dag för dag allt svagare i denna träldom, och likväl ansträngde jag mig ...»