5:2

 Och detta ställe är den prövosten, med vilken vi säkert och fritt kunna bilda oss ett omdöme om alla människors alla läror, gärningar, gudstjänstbruk och seder. Det må vara papister, judar, turkar eller sekterister, alla som lära, att något utöver evangelium om Kristus är nödvändigt för att vinna frälsning, eller som uppställa någon gärning eller något gudstjänstbruk eller iakttaga någon klosterregel, någon mänsklig stadga eller sed i den meningen, att de därigenom vilja ernå syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv - alla dessa få här av aposteln höra den helige Andes dom, att Kristus icke är dem till något som helst gagn. Och då Paulus - vilket är mycket märkligt - vågade fälla en sådan dom mot lagen och den av Gud instiftade omskärelsen, vad skulle han då icke våga säga mot dessa agnar till mänskliga stadgar?

 Därför är detta ställe en fruktansvärd blixt mot hela påvedömet. Ty de alla, präster, munkar och eremiter (jag talar nu om de bästa), förtrösta icke på Kristus, som de med största orätt och grov hädelse gjort till en vredgad domare, anklagare och fördömare, utan på sina gärningar, sin rättfärdighet, sina löften och förtjänster, och därför få de här höra sin dom, att Kristus icke är dem till något gagn. Ty om de genom sin egen rättfärdighet och stränga vandel kunna borttaga synden och förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv, [11] vad ha de då för glädje av att Kristus blivit född, lidit, gjutit sitt blod, uppstått, besegrat synden, döden och djävulen, eftersom de med egna krafter kunna övervinna dessa vidunder. Men det är en outsäglig skändlighet att göra Kristus arbetslös. Därför är det med harm i hjärtat och upprörd i anden som Paulus uttalar dessa ord: »Om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till  någon hjälp för er.», d.v.s. ni får ingen nytta av alla hans välgärningar, utan vad er angår har han gjort dem förgäves.

 Härav är det tydligt, att det icke finnes något farligare under solen än läror om mänskliga stadgar och gärningar, emedan de på en gång upphäva och fördärva evangelii sanning, tron, den sanna gudstjänsten och Kristus själv, i vilken Fadern har innefattat allting, Kol. 2, 3. 9: »I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. ... Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt.» Den som ger upphov till eller hyllar gärningslära undertrycker evangelium, gör Kristi död och seger verkningslös, fördunklar hans sakrament och upphäver deras rätta bruk. Han förnekar, bekämpar och hädar Gud tillika med alla hans löften och välgärningar. Den som icke av det förhållandet, att Paulus kallar Guds lag för ett träldomsok, låter sig avskräckas från mänskliga stadgar, från förtröstan på den egna gärningsrättfärdigheten, och i stället låter sig förmås att sucka efter friheten i Kristus, han är hårdare än sten och järn.

 Meningen är alltså fullständigt klar: Kristus är onyttig, d.v.s. han har förgäves fötts, lidit o.s.v. för den, som låter omskära sig, det är, som förtröstar på omskärelsen. Ty som jag ovan framhållit talar Paulus icke om gärningen i och för sig. Om man icke förtröstar på den och icke menar sig vinna rättfärdighet genom den, gör den nämligen ingen skada. [12] Utan han talar om bruket av gärningen, d.v.s. om den förtröstan om att vinna rättfärdighet, som man sätter till gärningen. Vi måste nämligen förstå Paulus ut ifrån det ämne, som han behandlar. Vad han förfäktar är ju detta, att människan icke rättfärdiggöres genom lag, gärningar eller omskärelse. Han säger icke, att gärningar i och för sig intet betyda, utan att förtröstan på gärningsrättfärdighet gör Kristus onyttig. För den som fattar omskärelsen så, att den skulle vara nödvändig till rättfärdiggörelsen, är alltså Kristus till intet gagn.

 Detta skola vi noga minnas i våra anfäktelser, då djävulen anklagar och förskräcker vårt samvete för att driva det till förtvivlan. Han är nämligen lögnens fader och den kristna frihetens fiende, och därför plågar han oss i varje ögonblick med grundlös fruktan, för att samvetet må förlora denna frihet, ständigt leva i räddhåga och bäva för sin skuld. Då »den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud.» (Upp. 12, 9 f.), då han kommer och förehåller dig, att du icke endast underlåtit att göra det goda utan även överträtt Guds lag, så säg: Du besvärar mig med att erinra om mina gamla synder, och vidare antyder du, att jag icke gjort något gott. Detta kommer mig icke vid. Ty om jag förtröstade på goda gärningar, som jag gjort, eller misströstade därför att jag icke gjort dem, så vore i båda fallen Kristus mig till intet gagn. Vare sig du alltså förehåller mig mina synder eller mina goda gärningar, så bryr jag mig icke om det, ty jag vänder mina blickar från bådadera och stöder mig endast på den frihet, varmed Kristus har frigjort mig. Därför skall jag icke göra honom onyttig för mig, vilket skulle bli följden, om jag i förhävelse hoppades vinna nåd och evigt liv för mina goda gärningars skull, eller om jag förtvivlade om min salighet för mina synders skull.

 [13] Därför skola vi flitigt lära oss att skilja Kristus himmelsvitt från alla gärningar, både goda och onda, från alla lagar, både gudomliga och mänskliga, och från alla anfäktade samveten, ty dit hör han icke. Han hör visserligen till de bedrövade samvetena, men icke så att han ökar deras rådlöshet, utan han upprättar och tröstar dem, då de redan äro bekymrade. Om därför Kristus uppträder som en vred domare eller lagstiftare, som begär räkenskap för det liv vi levat, kunna vi vara vissa om att det är en rasande djävul, icke Kristus. Ty Skriften framställer Kristus såsom vår försonare, förebedjare och tröstare. Sådan är och förblir han alltid, han kan ej vara sig själv olik. Då därför djävulen ger sig sken av att vara Kristus och talar till oss på detta sätt: Detta borde du enligt mitt ord gjort, men du har underlåtit det, och detta borde du ha underlåtit, men du har gjort det, och därför skall jag utkräva straff av dig - då skall det icke oroa oss, utan vi skola genast tänka: Kristus talar icke på detta sätt med förtvivlade samveten, han bedrövar icke de bedrövade, han sönderkrossar icke ett brutet rör, han utsläcker icke en rykande veke (Matt. 12, 20). Han talar visserligen strängt till de hårdnackade, men de förskräckta inbjuder han så ljuvligt att komma till sig: »Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så skall jag ge er vila» (Matt. 11, 28). »Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.» (Matt. 9, 13). »Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.» (Matt. 9, 2). »var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.» (Joh. 16, 33). »Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.» (Luk, 19, 10). Vi måste alltså se till, att icke Satan bedrager oss med sina oräkneliga, listiga försåt, så att vi få en åklagare och fördömare i stället för en tröstare och frälsare och så genom att taga en falsk Kristus, det är, djävulen, för att vara Kristus, förlora den rätte Kristus och själva vålla, att han för oss blir utan gagn. Detta sagt om hur vi skola skicka oss i våra enskilda frestelser.