|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 5:1
[l] Paulus nalkas nu slutet på sitt brev. Han kämpar med kraft och glöd för att försvara läran om tron och den kristliga friheten mot de falska apostlarna, dess fiender och förstörare. Det är verkliga ljungeldar till ord. som han riktar och slungar mot dem för att slå ned dem. Samtidigt uppmanar han galaterna att som pesten sky deras fördärvliga lära. Han blandar sina förmaningar med hotelser och löften och lämnar intet medel oprövat för att behålla dem i den frihet, som Kristus åt dem förvärvat. Han säger sålunda:
Det är, varen ståndaktiga. På samma sätt förmanar Petrus: »Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka. Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron» (l Petr. 5, 8 f.). Ni få icke hemfalla åt säkerhet, säger han, utan ni måste vara ståndaktiga, ni få icke ligga och sova, utan ni skola stå. Han menar: Det fordras vaksamhet och ståndaktighet för att behålla den frihet, genom vilken Kristus har frigjort oss. De säkra och sömnaktiga kunna icke behålla den. Satan hatar nämligen häftigt evangelii ljus, d.v.s. nådens, frihetens, tröstens och livets lära. Varhelst han ser det tändas, kommer han genast med storm och oväder för att släcka det. Därför uppmanar Paulus de fromma att icke sova, att icke leva i säkerhet utan stå fasta i stridslinjen mot Satan, för att han icke må beröva dem den frihet, som Kristus åt dem förvärvat. Här ligger tonvikt på varje ord. Stån fasta i friheten, säger han. Vilken frihet? Icke i den frihet, genom vilken kejsaren frigjort oss, utan i den, genom vilken Kristus frigjort oss. Kejsaren frigav eller rättare tvangs att frigiva staden Rom och andra områden åt påven, att befria dem från skatt och giva dem andra privilegier och förmåner. Det är också en frihet men en borgerlig sådan, [3] genom vilken den romerske påven med sina klerker är befriad från alla allmänna pålagor. Vidare finnes det också en köttets frihet, vilken framför allt härskar i världen. De som hava denna frihet lyda varken Gud eller lagarna utan göra vad de vilja. Efter denna frihet far massan i vår tid, och efter den fara också svärmeandarna, som vilja vara fria i sina åsikter och sitt handlingssätt till att ostraffat lära och göra det som de mena vara rätt. Det är en djävulsk frihet, genom vilken djävulen frigör de ogudaktiga, för att de må synda mot Gud och människor. Om denna frihet tala vi icke här, ehuru den ivrigt utövas, och ehuru hela världen söker och eftersträvar endast den. Icke heller tala vi om den borgerliga friheten utan om en annan, som djävulen i högsta grad hatar och bekämpar. Det är den frihet, genom vilken Kristus frigjort oss, icke från någon mänsklig träldom eller från härskares godtycke utan från Guds eviga vrede. Var? I samvetet. Där stannar vår frihet och längre går den icke. Ty Kristus frigör oss icke genom en borgerlig eller köttslig utan genom en teologisk eller andlig frihet, nämligen så, att vårt samvete blir fritt och glatt, utan fruktan för den tillkommande vreden. Detta är den verkliga och ovärderliga friheten, i jämförelse med vars storhet och majestät den borgerliga och den köttsliga knappast alls äro att räkna. Ty vem kan beskriva, huru stort det är att kunna vara viss om att Gud icke är vred och icke heller kommer att vara vred, utan att han i all evighet skall vara en god och mild Fader för Kristi skull! Det är i sanning en ofattbart stor frihet att i det högsta Majestätet hava en gynnare, beskyddare och hjälpare, som slutligen även lekamligen befriar oss så, att vår kropp, [4] som »Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.» (l Kor. 15, 42 f.). Det är en outsäglig frihet, större än himmel och jord och allt skapat, att vi till evig tid äro fria från Guds vrede. Härav följer en annan frihet, i kraft av vilken vi äro trygga för och fria från lagen, synden, döden, djävulens makt och helvetet. Ty liksom Guds vrede icke kan förskräcka oss, emedan Kristus har befriat oss från den, på samma sätt kan icke heller lagen och synden anklaga och fördöma oss, och ehuru lagen anklagar och synden förskräcker oss, kunna de likväl icke driva oss till förtvivlan, emedan tron, som övervinner världen, strax säger: Allt detta kommer mig icke vid, ty Kristus har befriat mig från dessa makter. I kraft av denna Andens frihet ligger sålunda döden, som är det mäktigaste och förskräckligaste i världen, besegrad i samvetet. Därför skall man bemöda sig om att rätt uppskatta och värdera hela vidden av den kristliga friheten. Det är visserligen lätt att uttala dessa ord: frihet från Guds vrede, lagen, synden och döden, men att känna denna frihets storhet och dess frukt i samvetets nöd och strid, att i praktiken tillämpa den på sig, det är outsägligt svårt. Därför bör hjärtat låta sig genomsyras av den. När det känner lagens anklagelse, syndens förskräcklighet, dödens ryslighet och Guds vrede, skall det vända sina blickar från denna dystra syn och i stället rikta dem på Kristi frihet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, liv och Guds eviga barmhärtighet. Och huru starkt det än känner motsatsen, skall det dock vara visst om att den icke kommer att vara länge, enligt profetens ord: »Då min vrede vällde fram dolde jag ett ögonblick mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig.» (Jes. 54, 8). Men detta är mycket svårt att utföra. Därför är det icke lika fort gjort att tro på den frihet, som Kristus åt oss förvärvat, som att nämna den. [5] Om den kunde omfattas i viss och fast tro, skulle intet raseri, ingen förskräckelse, som världen, lagen, synden, döden eller djävulen injagar, vara så stor, att den icke genast utsläcktes av den som en gnista i havet. Säkert är, att denna Kristi frihet på en gång uppslukar och borttager hela tyngden av allt ont, lag, synd, död och Guds vrede, ja, krossar själva ormens huvud, och sätter i deras ställe rättfärdighet, frid, liv o.s.v. Men salig den som förstår och tror detta. Må vi alltså lära oss att rätt uppskatta denna vår frihet, som icke kejsaren, icke en ängel från himmelen utan Kristus, Guds Son, genom vilken allt i himmelen och på jorden är skapat, vunnit åt oss genom sin död, för att befria oss, icke från någon lekamlig och timlig träldom utan från den andliga och eviga träldomen under de grymmaste och mest oövervinneliga av alla tyranner, lagen, synden, döden och djävulen, och så försona oss med Gud. Men sedan dessa fiender besegrats, och sedan vi försonats med Gud genom hans Sons död, är det visst, att vi äro rättfärdiga inför Gud, och att alla våra gärningar äro honom behagliga, och om någon synd är kvar i oss, tillräknas den oss dock icke, utan den varder oss förlåten för Kristi skull. Paulus använder mycket talande ord, då han säger: »Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket.» Denna frihet gives oss alltså icke för lagens eller vår rättfärdighets skull utan av nåd för Kristi skull, något som Paulus här omvittnar och utförligt visar hela brevet igenom. Och Kristus säger, Joh. 8, 36: »Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.» Han ensam ställes emellan oss och det onda, som trycker oss, besegrar och undanskaffar det, så att det icke längre kan skada oss. Ja, i stället för synd och död giver han oss rättfärdighet och evigt liv. Han förvandlar lagens förfärliga träldom till samvetets frihet och evangeliets tröst, [6] som säger: »Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.» (Matt. 9, 2). Den som tror på Kristus har alltså denna frihet. Förnuftet ser icke storheten i detta, som från andlig synpunkt har en oändlig räckvidd. Ty ingen kan vare sig med ord eller tanke fatta, vilken stor gåva det är att i stället för lag, synd. död och en vredgad Gud hava syndernas förlåtelse, rättfärdighet, evigt liv och en ständigt blid och nådig gud. Papister och alla gärningsrättfärdiga skryta med att också de ha syndernas förlåtelse, rättfärdighet o.s.v., och de skryta även med frihet, men allt detta är armt och osäkert, sådant som i anfäktelsen försvinner på ett ögonblick, emedan det vilar på mänskliga gärningar och tillfyllestgörelser, icke på Guds ord eller på Kristus. Därför är det omöjligt för alla rättfärdighetsmakare att veta, vad frihet från synden är. Vår frihet åter har till sin grundval Kristus, den evige översteprästen, som står på Guds högra sida och manar gott för oss. Därför är den frihet, den syndaförlåtelse, den rättfärdighet och det liv, som vi hava genom honom, viss, stadfäst och evig, om vi blott tro det. Om vi alltså stadigt hålla oss till Kristus i tron och stå fasta i den frihet, genom vilken han frigjort oss, skola vi få dessa outsägliga gåvor. Men om vi äro säkra och sömnaktiga, förlora vi dem. Det är icke utan anledning som Paulus uppmanar oss att vaka och stå, ty han vet, att djävulen träget står efter att beröva oss denna frihet, som kostat Kristus så mycket, och genom sina tjänare åter lägga på oss träldomsoket, såsom följer.
Paulus har talat allvarligt om nåden och den kristna friheten, och i de härligaste ordalag har han uppmanat galaterna att framhärda i den. [7] Det går nämligen mycket lätt att förlora den antingen genom sömnaktighet och säkerhet - det är därför han befaller dem att stå - eller genom avfall från nåden och tron till lagen och gärningarna. Men emedan förnuftet i det sistnämnda icke kan se någon fara, eftersom det vida föredrager lagens rättfärdighet framför trons, så gör han ett häftigt utfall mot Guds lag, i det att han föraktfullt och utomordentligt nedsättande kallar den ett ok, ja, ett träldomsok. På samma sätt säger Paulus, Apg. 15, 10: »Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok» o.s.v. Paulus gör raka motsatsen till vad de falska apostlarna gjort. De förringade nämligen löftet och talade stort om lagen och dess gärningar på följande sätt: Om ni vilja bliva befriade från synd och död och vinna rättfärdighet och liv, skola ni fylla lagen, låta omskära er, hålla vissa dagar, månader, tider och år, offra m.m. Då skall denna lydnad för lagen rättfärdiggöra och frälsa er. - Paulus säger raka motsatsen. De som lära lagen i denna anda, säger han, befria icke samvetena utan binda dem, binda dem under ok, ja, under träldomsok. Han talar alltså över måttan föraktfullt och förolämpande om lagen, i det att han kallar den en träldomens snara och ett hårt träldomsok. Och han gör det icke utan anledning. Ty förnuftet håller oerhört envist fast vid den fördärvliga åsikten om lagen, att den rättfärdiggör, och i denna uppfattning insnärjes och fångas hela människosläktet till den grad, att det endast med största svårighet kan frigöra sig från den. Det förefaller som om Paulus här jämförde dem som söka skaffa sig rättfärdighet genom lagen med oxar, som gå under ok. [8] Ty liksom oxarna med stor möda draga sitt ok utan annan lön än sitt foder, för att slaktas, när de icke längre duga till att draga oket, så äro de som söka sin rättfärdighet i lagen fångar, som tryckas under träldomsoket, d.v.s. lagen, och när de länge och väl mödat och plågat sig med lagens gärningar, få de till slut den belöningen, att de för evigt äro arma trälar. Under vad? Under synden, döden, Guds vrede, djävulen, köttet, världen och allt skapat. Därför finnes ingen värre och hårdare träldom än den under lagen. Paulus har alltså skäl att kalla den för ett träldomsok, ty såsom vi redan ofta sagt, lagen endast visar på och förökar synden, anklagar, förskräcker, fördömer, kommer vrede åstad, och slutligen driver den samvetena till förtvivlan, vilket är den jämmerligaste och hårdaste träldom. Se Romarebrevets tredje, fjärde och sjunde kapitel! Han begagnar verkligt brinnande ord. Han skulle nämligen gärna vilja beveka dem och få dem därhän, att de icke läte sig bedragas av de falska apostlarna, icke läte sig av dem på nytt fångas under detta träldomsok. Han vill säga: Här rör det sig icke om någon ringa eller betydelselös sak, utan det gäller oändlig och evig frihet eller träldom. Liksom nämligen frihet från Guds vrede och allt ont icke är en borgerlig eller köttslig utan en evig frihet, så är träldomen under synd, död och djävul, vilken de plågas av som vilja rättfärdiggöras och frälsas genom lagen, icke lekamlig, så att den varar endast till en tid, utan den är beständig. Ty sådana verkhelgon, som taga sin sak på allvar - och det är sådana som Paulus talar om -, äro aldrig lugna och till freds. I detta livet äro de alltid osäkra om Guds vilja, de frukta döden och Guds vredesdom, och efter detta livet lida de straffet för sin otro, som är evigt fördärv. Det är därför mycket träffande, när de som sätta sin lit till lagens gärningar enligt ett folkligt uttryck kallas djävulens martyrer. Det kostar dem mycket mera arbete och vedermöda att vinna helvetet än vad Kristi martyrer behöva för att vinna himlen. [9] De lida dubbel plåga. Så länge de leva här och göra sina många och stora gärningar, plåga de sig jämmerligt och utan resultat, och då de dö, få de som lön evig fördömelse och evigt straff. Sålunda äro de de mest ömkansvärda martyrer i detta livet och det tillkommande, och deras träldom varar i evighet. Så är det icke med de fromma, ty de ha det svårt endast i detta livet. Därför gäller det att stå fast i den frihet, som Kristus med sin död åt oss förvärvat. Det gäller att noga taga sig i akt, så att man icke på nytt fångas under träldomsoket. Så har det i våra dagar gått med svärmarna, som hava fallit ur tron och denna frihet och här i tiden utstå en timlig träldom, som de själva åsamka sig, och hinsides döden skola tryckas av ett evigt träldomsok. Papisterna höra nu icke evangelium utan förfölja det. Ehuru de begagna sig av köttets frihet - åtskilliga av dem äro nämligen epikuréer -, äro de dock i verkligheten djävulens trälar. Han håller dem fångna och tvingar dem att lyda sin vilja. Därför väntar dem också den eviga träldomen i helvetet. - Hittills har Pauli förmaning varit kraftig och allvarlig, men den överträffas dock av vad som följer.
|