Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:30

Här kunna ismaeliterna höra den dom, som är fälld över dem och som störtat judar, greker och romare, vilka förföljt Kristi kyrka. Den skall också störta papisterna och alla verkhelgon, vilka de än må vara, som i denna tid berömma sig av att vara Guds folk och kyrka, hysa ett säkert hopp om att de skola få arvet och anse oss, som stödja oss på Guds löfte, för att vara icke endast ofruktsamma och övergivna utan även ur kyrkan utstötta kättare, som omöjligt kunna vara barn och arvingar. Men Gud vänder om denna deras dom mot dem själva, i det han fäller det utslaget, att eftersom de äro barn av tjänstekvinnan och förfölja den fria hustruns barn, skola de drivas ut ur huset och icke få ärva med löftets barn. Endast dessa senare tillkommer arvet, eftersom de äro barn av den fria hustrun. Denna dom är stadfäst och oåterkallelig, eftersom Skriften icke kan bliva om intet. Därför kommer det med säkerhet att gå så, att våra ismaeliter icke endast förlora förvaltningen av kyrka och stat, som de nu inneha, utan även det eviga livet, eftersom Skriften förutsagt, att tjänstekvinnans barn skola utdrivas ur huset, det är, ur nådens rike. De kunna nämligen icke vara arvingar tillsammans med den fria hustruns barn.

[685]  Man bör emellertid lägga märke till, att den helige Ande här giver lagens och gärningarnas folk den nedsättande benämningen "slavinnans son". Det är som om han sade: Varför berömma ni er av lagens och gärningarnas rättfärdighet och skryta med att ni på grund av den äro Guds folk och Guds barn? Om ni icke känna till er börd, skall jag yppa den för er. Av en trälinna äro ni födda till trälar. — Vad slags trälar? — Lagens, syndens, dödens och den eviga fördömelsens. Men trälen är icke arvinge utan drives ut ur huset. Påven med hela sitt rike och alla andra rättfärdighetsmakare må alltså förete hur stor utvärtes helighet som helst och förtrösta på att genom mänskliga eller gudomliga lagar vinna nåd och frälsning — de äro dock barn av tjänstekvinnan och få icke ärva tillsammans med den fria hustruns barn utan skola drivas ut ur huset. Och jag talar nu icke om de gudlösa munkarna, som haft buken till sin gud och bedrivit förfärliga synder, som jag icke gärna nämner, utan om de bästa, sådana som jag själv och många andra varit, sådana som levat heligt och med största iver bemödat sig om att genom lydnad för ordensregeln försona Guds vrede och förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv. Det är dessa som här få höra den domen, att de äro tjänstekvinnans barn och tillika med sin moder, tjänstekvinnan, skola utdrivas ur huset.

Om vi noga överväga sådana språk, giva de oss visshet och styrka oss i vår övertygelse om trons lära och trons rättfärdighet mot gärningarnas lära och rättfärdighet, vilken senare världen omfattar och prisar, medan den föraktar och fördömer den förra. Detta kan ju annars säkert oroa svaga sinnen och föranleda dem att taga anstöt. Ty även om de klart inse papisternas gudlöshet och deras skändliga brott, ha de dock svårt för att övertygas om att hela den hop, som bär kyrkans namn och överskrift, skulle fara vilse, och att endast några få skulle företräda den rätta meningen om trons lära. Och om påvedömet förde ett lika heligt och strängt liv som på fädernas tid, då Hieronymus, Ambrosius, Augustinus m.fl. levde, när prästerskapet ännu icke råkat i vanrykte för simoni, yppigt leverne, [686] njutningslystnad, rikedom, skörlevnad, sodomitisk last och otaliga andra synder utan levde skenbart heligt och fromt efter fädernas ordningar och bestämmelser och därtill i ogift stånd, vad skulle vi då kunna uträtta mot påvedömet?

Celibatet, som prästerna på fädernas tid strängt iakttogo, är inför världen något utomordentligt fint, eftersom det gör människor till änglar. Därför kallar Paulus det, Kol. 2:18, för "ängladyrkan", och papisterna mässa om de jungfruliga: "Ett änglaliv han fört i köttet, ty han ej levat efter köttet." Även det sk. kontemplativa livet, som klerkerna särskilt på den tiden ägnade sig åt med åsidosättande av alla borgerliga och ekonomiska angelägenheter, medför också en kraftig helgongloria. Om därför påvedömet ännu i dag visade sitt gamla fördelaktiga utseende, skulle vi kanske föga kunna uträtta mot det med vår lära om tron, särskilt som vi redan nu föga uträtta, då dock denna forna utvärtes fromhet och stränga tukt för länge sedan är borta och hela påvedömet företer bilden av en pol, dit alla laster flutit samman.

Men även om samma fromhet och tukt rådde i påvedömet nu som fordom, borde vi likväl taga exempel av Paulus, som angriper de falska apostlarna, vilka till synes äro de heligaste och förträffligaste män, och strida mot påvedömets rättfärdighetsmakare och säga: Ni må aldrig så mycket leva i celibat, vandra i "ödmjukhet" och ängladyrkan (Kol. 2:18) och trötta ut era kroppar med täta späkningar, ni äro lika fullt trälar under lagen, synden och djävulen och skola utdrivas ur huset, ty ni söka rättfärdighet och salighet genom edra gärningar, icke genom Kristus.

Därför böra vi icke så mycket rikta våra blickar på papisternas lastbara leverne som på deras ogudaktiga lära och deras skrymteri, vilket vi ju också ständigt bekämpa. Låt oss alltså antaga, att det gamla påvedömets fromhet och tukt blomstrade nu och iakttoges med samma stränghet som den, med vilken den efterlevdes av eremiterna, av Hieronymus och Augustinus, Gregorius, Bernhard, Franciskus, Dominikus och många andra, vi måste likväl säga: Om ni icke hava något annat än ert heliga och kyska leverne att sätta emot Guds vredesdom, så äro ni tjänstekvinnans söner och komma att utdrivas ur himmelriket och fördömas. — Icke heller Satan försvarar numera papisternas lastbara leverne, vilket de sundare bland dem själva avsky, [687] utan han kämpar för att försvara och bevara deras djävulslära, deras skrymteri och gärningsrättfärdighet. I denna angelägenhet anför han kyrkomötenas auktoritet och de heliga fädernas föredöme, vilka senare han framställer som stiftare av de heliga ordnarna och deras regler. Därför kämpa vi icke mot det som nu är uppenbart ogudaktigt och lastbart i påvedömet utan mot dess mest lysande helgon,⁵⁰⁾ som mena sig leva ett änglalikt liv, i det att de fantisera om att de icke endast hålla Guds bud utan även Kristi råd och även göra icke pliktiga gärningar eller överloppsgärningar. Om dessa är det vi säga, att de förgäves spilla svett och möda, om de icke fattat vad som enligt Kristus är det enda nödvändiga och med Maria utvalt den goda delen, som icke skall kunna tagas ifrån dem.

Detta gjorde Bernhard, som var så from, helig och kysk, att jag anser mig ha skäl att sätta honom framför alla munkar. Då han en gång låg illa sjuk och redan misströstade om livet, satte han icke sin förtröstan till celibatet, vilket han hållit i fullkomlig kyskhet, icke heller till de goda gärningar och fromhetsövningar, som han utfört i mängd. Allt detta lät han försvinna ur sin åsyn, tillägnade sig genom tron Kristi välgärning och sade: Jag har levat så, att jag är värd förtappelse, men du, Herre Jesus Kristus, äger med dubbel rätt himmelriket, först emedan du är Guds Son, och vidare emedan du förvärvat det med ditt lidande och din död. Det förra behåller du för dig i kraft av din börd, det senare skänker du mig, icke i kraft av gärningar utan i kraft av nåd. — Han satte icke sitt munkstånd och sitt änglalika leverne mot Guds vrede och dom, utan han grep om det enda nödvändiga, och så blev han frälst. Jag menar, att Hieronymus, Gregorius och många andra kyrkofäder och eremiter blivit frälsta på samma sätt. Och det är intet tvivel om att även i Gamla testamentet många Israels konungar och andra avgudadyrkare blivit frälsta på samma sätt, emedan de i sin dödsstund förkastat den falska förtröstan på avgudarna och gripit om Guds löfte om Abrahams tillkommande säd, Kristus, som skulle välsigna alla folk. Och om nu för tiden några bland papisterna skola bliva frälsta, få de alldeles icke förlita sig på sina goda gärningar och förtjänster utan uteslutande på Guds barmhärtighet, som tillbjudes oss i Kristus, [688] i det de säga med Paulus: "den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron." (Fil. 3:9).

50) Stället är anmärkningsvärt såsom belysande skillnaden mellan humanisternas och Luthers opposition mot påvekyrkan. Den humanistiska kritiken av allehanda missbruk, sedeslöshet och vidskepelse kunde leda till reormer, men först Luthers hävdande av det rena evangeliet ledde till reformation. Han angriper just de frommaste papisterna såsom företrädande en annan religion än kristendomen. När det gäller motsättningen mellan rättfärdigheten, falla för Luther Erasmus och påvekyrkan tillsammans med judar, mohammedaner och hedningar uner samma dom. -Tillbaka

Logosmappen | Till början