Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:29

Mot denna förfärliga anstöt böra vi låta oss upprättas och styrkas av denna ljuvliga tröst, att de fromma i denna världen måste ha namn och rykte om sig att ställa till uppror och splittring och allt möjligt ont. Detta är orsaken till att våra motståndare anse sig ha en alltigenom rättfärdig sak, ja, göra Gud en tjänst, då de hata, förfölja och döda oss. Ismael kan nämligen icke låta bli att förfölja Isak. Isak däremot förföljer icke Ismael. Den som icke vill finna sig i Ismaels förföljelse, han skall icke påstå sig vara en kristen.

Men våra motståndare, som nu så kraftigt framhålla och utmåla dessa olyckor, borde tala om, vad gott som följde på Kristi och apostlarnas predikan! Var det icke skövlingen av det judiska riket, det romerska väldets upplösning och förvirring i hela världen? Och det var icke evangeliets fel, ty Kristus och apostlarna lärde det till människors frälsning, icke till deras fördärv, utan felet låg, som det heter i den andra psalmen, hos hedningar, folk, konungar och furstar, vilka voro besatta av djävulen och icke ville höra detta nådens, fridens, livets och den eviga salighetens ord utan avskydde och fördömde det såsom en för religionen och staten farlig lära. [677] Att det skulle gå så hade den helige Ande genom David förutsagt långt i förväg: "Varför larma hedningarna" o.s.v.

Sådana oroligheter och sådan oreda märkes och spörjes även i våra dagar. Våra motståndare skjuta skulden på vår lära. Men fridens lära ger icke upphov till denna villervalla, utan det är hedningar, folk, jordens konungar och furstar som larma, tänka fåfänglighet, resa sig upp och rådslå, såsom det heter i andra psalmen, icke mot oss, som de mena, eller mot vår lära, vilken de klandra såsom villfarande och upprorisk, utan mot Herren och hans smorde. Och därför äro alla deras rådslag och uppsåt fåfänga, nu och framgent, "Han som bor i himmelen ler, Herren bespottar dem." De må alltså ropa så länge det lyster dem, att dessa oroligheter vållas av oss. Psalmen tröstar oss likväl och säger, att de själva äro upphov till oron. Det tro de icke, och långt mindre tro de, att de larma, resa sig upp och rådslå mot Herren och hans smorde. Nej, de tro sig stå på Herrens sida, tro sig försvara hans ära och tro sig göra Gud en tjänst genom att förfölja oss. Men psalmen ljuger icke, och utgången skall visa, att det är så. Vi göra här ingenting, vi endast låta det gå ut över oss, under det att vårt samvete giver oss vittnesbörd i den helige Ande. Därtill är den lära, för vars skull sådana oroligheter och sådan förargelse uppstå, icke vår utan Kristi. Vi kunna icke förneka den eller upphöra att förfäkta den, eftersom Kristus säger: "Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna." (Mark. 8:38).

Den som alltså vill undervisa om Kristus och bekänna, att han är vår rättfärdighet, han får genast höra, att han är en farlig människa, som uppviglar allt. "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen," sade judarna om Paulus och Silas, "De handlar alla mot kejsarens påbud", Apg. 17:6 f. Och Apg. 24:5 säga de: "Vi har nämligen funnit att den här mannen är en pestböld och ställer till oroligheter bland alla judar runt om i världen, och att han är ledare för nasareernas sekt." På liknande sätt klaga hedningarna i Apg. 16:20: "De här männen stör ordningen i vår stad." På samma sätt anklagar man nu mig för att uppvigla påvedömet och det romerska riket. Om jag tege, skulle den starke, beväpnade mannens ägodelar vara fredade (Luk, 11:21), [678] och påven skulle icke mer förfölja mig. Men på det sättet skulle Kristi evangelium fördunklas. Men om jag talar, vacklar och faller påven. Antingen måste man alltså förlora den timlige påven eller den evige Kristus och med honom det eviga livet. Men av två onda ting väljer man det minst onda. Må alltså hellre den jordiske och dödlige påven falla än den himmelske och evige.

När Kristus själv i Anden förutsåg den stora oreda och omstörtning, som skulle följa i världen på hans förkunnelse, tröstade han sig själv sålunda: "Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd." (Luk. 12:49.) Så se vi i våra dagar, att på grund av våra motståndares förföljelse och hädelse och på grund av världens förakt och otacksamhet kommer på evangelii predikan att följa många olyckor, vilka ängsla oss så, att vi efter köttet ofta tänka, att det hade varit bättre om gudaktighetens lära aldrig blivit känd och freden bevarad än att som nu denna lära blivit spridd och den allmänna säkerheten äventyrad. Men efter anden säga vi oförskräckt med Kristus: Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och huru gärna ville jag icke att den redan brunne! Men så snart denna eld är tänd, uppstå de häftigaste oroligheter, ty det är icke någon konung eller kejsare som framkallar dem utan denna tidsålders gud, som är en oerhört mäktig ande och herre över hela världen. Denne store motståndare angripes av detta svaga ord, som predikar den korsfäste Kristus. Då Behemot känner dess gudomliga makt, rör han alla sina lemmar. Han slår med stjärten och "gör djupet kokande som en gryta" (Job 41:22). Därav komma alla oroligheter och allt raseri i världen.

Därför bör det icke alls oroa oss, att våra motståndare förargas och ropa, att det icke kommer något gott av evangelii förkunnelse. De äro själva blinda, otrogna och förhärdade, och därför är det för dem omöjligt att se någon nytta eller frukt av evangeliet. Vi däremot som tro ansättas visserligen i utvärtes måtto och till en tid av allt möjligt ont. Vi föraktas, plundras, smädas, fördömas, äro var mans avskrap och bliva dödade. [679] Och invärtes ängslas vi av vårt syndmedvetande och plågas av onda andar. Men lika fullt se vi, att evangelium medför väldiga och oräkneliga fördelar och frukter. Ty vi leva i Kristus, i vilken och genom vilken vi äro konungar och herrar över synden, döden, köttet, världen, helvetet och allt ont. Genom honom trampa vi också under fötterna den drake eller basilisk, som är syndens och dödens konung. På vilket sätt? I tron, ty ännu är icke vårt goda uppenbarat. Vi förbida det under tiden med ståndaktighet, och likväl äga vi det redan säkert genom tron.

Det gäller alltså att flitigt lära sig artikeln om rättfärdiggörelsen, ty den är det enda som kan upprätta oss inför så mycken förargelse och trösta oss i alla anfäktelser och förföljelser. Ty ut ifrån den förstå vi, att det icke kan vara annorlunda än att världen tager anstöt av gudaktighetens lära och beständigt ropar, att det icke kommer något gott av den, ty "En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande." (1 Kor. 2:14). Hon ser endast det utvärtes onda, oreda, uppror, mord, partier o.s.v. Av denna anblick tager hon anstöt, förblindas och hemfaller åt förakt för och hädelse mot Ordet.

Vi däremot böra hämta styrka av att våra motståndare icke anklaga och fördöma oss för uppenbara brott, såsom äktenskapsbrott, dråp, röveri o.s.v. utan för vår läras skull. Vad lära vi då? Att Kristus, Guds Son, genom korsets död återlöst oss från våra synder och den eviga döden. Alltså bekämpa de icke vårt leverne utan vår lära, och den är icke vår utan Kristi. Alltså är det Kristi fel, att de bekämpa oss, och den synd, för vilken våra motståndare förfölja oss, ha icke vi utan Kristus begått. Men huruvida de skola förmå störta Kristus från himlen på grund av denna — må Gud förlåta ordet! — synd, att han ensam är vår rättfärdiggörare och frälsare, huruvida de därför skola lyckas fördöma honom som kättare och upprorsman, det må de själva se till. Denna hans egen sak anbefalla vi åt honom själv, medan vi under tiden skola stå som glada och trygga åskådare för att se, [680] vilkendera parten som skall segra, Kristus eller de. Efter köttet smärtar det oss visserligen, att dessa våra ismaeliter så vilt hata och förfölja oss, men efter anden berömma vi oss över våra lidanden, dels emedan vi veta, att vi icke utstå dem på grund av våra synder utan för Kristi skull, vars välgärning och härlighet vi förkunna, dels också därför att Paulus här givit oss försvarsvapen, i det han säger, att Ismael måste bespotta och förfölja Isak.

Judarna utlägga det ställe, som Paulus anför från 1 Mos. 21 om huru Ismael förföljer Isak, på det sättet, att Ismael skulle ha tvingat Isak till avgudadyrkan. Jag ogillar icke denna deras utläggning, men jag tror icke, att detta avguderi varit så grovt som judarna inbilla sig, att nämligen Ismael skulle på hedningarnas sätt ha gjort bilder av ler, vilka han tvingat Isak att tillbedja. Något sådant skulle Abraham aldrig ha tillåtit. Men jag tror, att Ismael efter skenet att döma var en helig man liksom Kain, som också han förföljde och slutligen dödade sin broder, icke för någon timlig saks skull utan framför allt därför att han såg, att Gud fann mera behag i hans broder. Ismael var alltså ivrigt religiös, han offrade och vinnlade sig om goda gärningar, och därför hånade han sin broder Isak och ville synas förmer än han i två avseenden, både genom sin gudsfruktan och gudsdyrkan och genom sitt borgerliga herravälde och sin arvsrätt. Detta ansåg han sig med rätta göra anspråk på. Ty han menade, att det enligt gudomlig rätt tillkom honom såsom den förstfödde att vara präst och konung. Därför förföljde han Isak andligen för religionens skull och timligen för arvsrättens skull.

Denna förföljelse förekommer alltid i kyrkan, så länge evangelii lära har framgång, i det att köttets barn förfölja löftetsbarn. [681] Vi lida nu förföljelse av våra ismaeliter för den enda sakens skull att vi lära, att rättfärdigheten kommer oss till del genom löftet, icke genom gärningarna. Våra ismaeliter äro papister och svärmare. Papisterna förfölja oss, emedan vi icke tillbedja deras avgudar, d.v.s. emedan vi icke förkunna, att rättfärdighetsgärningar och gudstjänstbruk, som uttänkts och inrättats av människor, duga till att vinna nåd och syndaförlåtelse. Därför försöka de att driva oss ut ur huset, d.v.s. de berömma sig av att vara kyrkan, Guds barn och Guds folk, av att arvet tillkommer dem o.s.v. Oss däremot bannlysa de som kättare och upprorsmän, och om de komma åt, döda de oss för att därmed göra Gud en tjänst. Vad på dem ankommer driva de oss alltså ut ur både detta och det tillkommande livet. Svärmarna hata oss bittert, därför att vi bekämpa och avsky deras villfarelser och kätterier. De hitta ju ständigt på nya sådana för att sprida dem i kyrkan. Dessa svärmare och särskilt vederdöparna anse oss vara långt värre än papisterna och hysa därför ett vildare hat mot oss än mot dem.

Alltså, så snart som Guds ord träder fram i ljuset, vredgas djävulen, och i sin vrede använder han alla sina krafter och all sin illfundighet för att förfölja och fullständigt kväva det. Därför är det icke möjligt annat än att han skall giva upphov till tallösa sekter och förargelser liksom till förföljelse och blodsutgjutelse. Han är ju lögnens fader och en mandråpare. Sin lögn utbreder han i världen genom falska lärare, och dödar människor gör han genom tyranner. Så sätter han sig i besittning av båda regementena, det andliga och det lekamliga, det förra genom de ogudaktiga lärarnas lögn (för att nu icke nämna, att han med sina glödande pilar ständigt söker förleda var och en enskild till kätterier och gudlösa åsikter), och det senare genom tyrannernas svärd, och så uppväcker lögnens och mordets fader på bägge sidor andlig och kroppslig förföljelse mot den fria hustruns söner. Den andliga förföljelse, som svärmarna nu rikta mot oss, är den värsta. Den är fullständigt olidlig på grund av den anstöt, [682] med vilken djävulen vanställer vår lära. Vi tvingas nämligen höra, att vederdöpare och sakramenterare och allt sådant ont kommit av vår lära.^a) Den lekamliga förföljelsen, som består i att tyrannerna lägga försåt för vårt liv och vår egendom, är mycket lättare att uthärda, eftersom den icke sker för våra synders skull utan därför att vi bekänna oss till Guds ord. Må vi alltså redan av det namn, som Kristus Joh. 8:44 ger djävulen, (lögnens och mordets fader) lära oss, att så länge som evangeliet har framgång och Kristus regerar, måste med nödvändighet uppstå fördärvliga sekter, och hela världen måste uppfyllas av rasande mördare, som förfölja sanningen. Den som icke vet detta, tager lätt anstöt, övergiver den sanne Guden och den sanna tron och avfaller till sin gamle gud och sin gamla tro.

Paulus rustar alltså här de fromma för att icke även de må taga anstöt av dessa förföljelser, sekter och skandaler, sägande: Liksom på den tiden den som var född efter köttet förföljde o.s.v. Det är som om han sade: Om vi äro födda efter anden, ha vi alldeles säkert att vänta förföljelse från vår efter köttet födde broders sida. Det är, icke endast uppenbart ogudaktiga fiender komma att förfölja oss utan även de, som till en början voro våra såta vänner, som vi umgåtts förtroligt med i samma hem, de som av oss inhämtat evangelii lära, bliva sedermera våra hätskaste fiender och förfölja oss häftigt, emedan de äro bröder efter köttet, vilka måste förfölja dem av sina bröder, som äro födda efter anden. Så klagar Kristus om Judas, Ps. 41:10: "Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig." Men det är vår tröst att vi icke givit våra ismaeliter någon anledning att förfölja oss. Papisterna förfölja oss för gudaktighetens lära. Om vi återkallade den, skulle de genast upphöra med sin förföljelse. Och om vi gåve vårt erkännande åt svärmarnas farliga villfarelser, skulle de prisa oss. Men emedan vi avsky bådaderas gudlöshet, [683] kunna de icke låta bli att grymt hata och förfölja oss.

Men det är som sagt icke endast Paulus som rustar oss mot denna förföljelse och dessa förargelser, utan även Kristus skänker oss ljuvlig tröst, Joh. 15:19: "Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er." Han menar: Jag är orsak till alla de förföljelser, som ni få utstå, och om ni bliva dödade, har jag skulden för edra liv, ty om ni icke predikade mitt ord och bekände mig, skulle världen icke förfölja er. Men det är rimligt att man behandlar er så. "En lärjunge är inte förmer än sin lärare och en tjänare inte förmer än sin herre." Om de förföljt mig, skola de också förfölja eder för mitt namns skull. (Matt. 10:24, 22.)

Med dessa ord tager Kristus all skuld på sig och befriar oss från all fruktan, som om han sade: Icke ni utan mitt namn, som ni predika och bekänna, är orsaken till att världen förföljer er med våld och list. "men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh. 16:33). — Denna förtröstan håller oss uppe, ty vi tvivla icke på att Kristus är stark nog att icke blott uthärda utan även övervinna allt tyrannernas våld och kättarnas list. Detta visar han till fyllest i judarnas och romarnas fall. Deras vilda förföljelser utstod han till en tid. Han utstod även kättarnas list, men i sinom tid störtade och utrotade han dem alla och stod där som konung och segrare. Hur mycket alltså papisterna i våra dagar rasa, hur mycket sekteristerna förvräng och förfalska Kristi evangelium, skall dock Kristus förbliva konung för alltid, och Guds ord skall förbliva evinnerligen, sedan alla dess fiender blivit tillintetgjorda. Vidare är det mycket trösterikt, att Ismaels förföljelse mot Isak icke skall vara beständigt utan endast en kort tid, vid vars slut den dom fälles, som nu följer.

a) Hs: "Värst är sekternas förföljelse, de tillfoga oss dödlig skada genom förargelsen, så att det säges: Av denna lära kommer Munzer, Karlstadt — det är mördande." -Tillbaka

Logosmappen | Till början