Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:27

Med denna profeten Jesajas liknelse visar Paulus skillnaden mellan Hagar och Sara, d.v.s. mellan synagogan och kyrkan eller mellan lagen och evangeliet. Han menar: Lagen, den fruktsammas, d.v.s. synagogans man, föder väldigt många barn. [666] Ty människor av alla åldrar, icke endast olärda utan även de allra visaste och förnämsta, d.v.s. hela människosläktet utom den frias barn, kunna icke se eller förstå någon annan och än mindre någon bättre rättfärdighet än lagens (och därvid förstår jag med lag alla lagar, mänskliga och gudomliga). Om de följa lagen och utvärtes sett göra dess gärningar, mena de sig därför vara rättfärdiga. Alla sådana äro icke fria utan trälar, emedan de äro barn av Hagar, som föder till träldom. Men om de äro trälar, ha de ingen del i arvet utan skola drivas ut ur huset. "Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid." (Joh. 8:35). Ja, de äro redan utdrivna ur nådens och frihetens rike, ty "den som inte tror är redan dömd" (Joh. 3:18). De förbliva alltså under lagens förbannelse, under synden och döden, under djävulens makt, under Guds vredesdom.

Men om till och med Guds sedelag eller tio Guds bud endast föder trälar, d.v.s. om den icke rättfärdiggör utan endast förskräcker, anklagar, fördömer och driver samvetena till förtvivlan, huru skulle då påvens lagar eller mänskliga stadgar kunna rättfärdiggöra? Alla de som lära och driva vare sig Guds lag eller mänskliga stadgar såsom nödvändiga för rättfärdighet inför Gud, de uppnå därmed endast att föda trälar. Och likväl anses sådana lärare vara utmärkta, förtjänta av världens bifall. De äro fruktsamma mödrar, eftersom de ha ett oändligt antal lärjungar. Ty förnuftet förstår icke, vad tro och sann gudsfruktan innebär, och därför vårdslösar och föraktar det densamma, medan det av naturen är fallet för vidskepelse och skrymteri, d.v.s. gärningsrättfärdighet. Och emedan gärningsrättfärdigheten står i högsta glans och blomning, är den hela världens mäktigaste härskarinna. De som lära rättfärdighet genom lagen föda alltså många barn men endast trälar, som skola utdrivas ur huset och fördömas.

[667] Den fria Sara däremot, d.v.s. den sanna kyrkan, synes vara ofruktsam, emedan evangeliet eller ordet om korset, som kyrkan lär, icke framträder med sådan glans som läran om lagen och gärningarna, och därför har hon få lärjungar och anhängare. Vidare har hon namn om sig att förbjuda goda gärningar, att göra människor slöa och lättjefulla, att giva upphov till kätterier och uppror och att vara orsak till allt ont. Och därför har hon till synes ingen lycka eller framgång utan tyckes full av ofruktsamhet, övergivenhet och förtvivlan. Därför äro de gudlösa fast övertygade om att kyrkan inom kort skall gå under tillika med sin lära. Judarna voro fullt vissa om att den av apostlarna grundade kyrkan snart skulle upphöra och gåvo den det förhatliga namnet parti. Ty så säga de till Paulus enligt Apg. 28:22: "Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi." Och huru många gånger ha icke våra nutida motståndare blivit bedragna i sitt hopp, då de än vid det ena och än vid det andra tillfället tvärsäkert förutsagt, att vi förvisso skulle undertryckas! Kristus och apostlarna slogos ned, men efter deras död vann evangelii lära en vidare utbredning än under deras livstid. Likaså kunna våra motståndare slå ned oss, men Herrens ord förbliver evinnerligen. Hur mycket än Kristi kyrka synes vara ofruktsam och övergiven, och hur ofta hon säges hava en kättersk och upprorisk lära, är det likväl endast hon som föder arvingar genom Ordets ämbete.

Profeten medgiver alltså, att kyrkan har att utstå kamp, ty annars skulle han icke uppmuntra henne till glädje. Han medgiver, att hon inför världen är ofruktsam, ty annars skulle han icke kalla henne den ofruktsamma och övergivna, som icke föder barn, men han säger också, att hon är fruktsam inför Gud. Och därför uppmanar han henne att glädjas. [668] Det är som om han sade: Du är visserligen ofruktsam och övergiven och har icke lagen till man, och därför har du icke heller några barn. Men gläd dig, ty även om du icke har lagen till äkta man, även om du är som en övergiven, giftasvuxen jungfru (ty änka vill han icke kalla henne), som skulle hava en brudgum, om hon icke vore övergiven av honom eller om icke hennes brudgum vore dödad — du ensamma och av din man, lagen, övergivna, du som icke står i äktenskap med lagen, du skall bliva moder till otaliga barn. — Därför är det nya förbundets folk eller kyrka helt och hållet utan lag, vad samvetet angår, och därför tyckes hon för världen vara övergiven. Men hur mycket hon än skenbart är ofruktsam utan lag och gärningar, är hon likväl inför Gud i högsta grad fruktsam och föder ett oändligt antal barn, som därtill äro fria. Genom vad? Icke genom den äkta mannen, lagen, utan genom Ordet och Kristi Ande, vilken gives genom evangelium och avlar, föder och uppfostrar barn.

Genom denna allegori visar alltså Paulus synnerligen klart skillnaden mellan lag och evangelium. Det sker för det första, då han kallar det gamla förbundet Hagar och det nya Sara, för det andra då han kallar den förra trälinna och den senare fri, och slutligen då han säger, att den gifta och fruktsamma försvagas och med sina barn drives ut ur huset, medan däremot den ofruktsamma och övergivna blir fruktsam och föder otaliga barn, som därtill äro arvingar. Detta är de väsentliga skiljaktigheterna mellan trons och lagens folk. Trons folk har icke lagen till äkta man, det lever icke i träldom, det är icke fött av det nuvarande Jerusalem, utan det har löftet, det är fritt, och det är fött av den fria Sara.

Han skiljer alltså det nya förbundets andliga folk från lagen, i det att han säger, att det icke är fött av den gifta Hagar utan av den fria Sara, som icke vet av lagen, och därmed ställer han trons folk högt över och långt utanför lagen. Men om det står över och utanför lagen, rättfärdiggöres det icke genom lag och gärningar utan uteslutande genom sin andliga födelse, d.v.s. genom tron. Ty den andliga födelsen är ingenting annat än tron. [669] Men liksom nådens folk icke har och icke kan hava lagen, så har lagens folk icke nåden och kan icke hava den. Ty lagen och nåden kunna icke finnas sida vid sida. Vi måste alltså antingen rättfärdiggöras genom tron och låta lagens rättfärdighet fara eller rättfärdiggöras genom lagen och låta nådens och trons rättfärdighet fara. Men det är en skamlig och olycksalig förlust, då vi låta nåden fara och behålla lagen. Däremot är det en salig och frälsningsbringande förlust, då vi låta lagen fara och behålla nåden.

Emedan vi se, att Paulus gjort det före oss, beflita vi oss träget om att klart angiva skillnaden mellan lag och evangelium. Den är lätt att se, så länge det gäller blott orden. Ty vem inser icke, att Hagar icke är Sara och Sara icke Hagar? Likaså är det lätt att iakttaga, att Ismael icke är och har vad Isak är och har. Men i allvarlig samvetsnöd och i dödsångest, då samvetet strider med Guds dom, då är det det svåraste av allt att med fast förtröstan säga: Lagen angår mig alls icke, ty Sara är min moder, och hon föder icke trälar utan fria arvingar.

Paulus har sålunda med detta ord från Jesaja visat, att Sara är den rätta modern, som föder fria arvingar, och att å andra sidan Hagar visserligen föder många barn men idel trälar, som skola utdrivas ur huset. [670] Vidare, emedan detta ställe också handlar om lagens avskaffande och den kristna friheten, bör man än ytterligare observera det. Ty liksom det för oss är den högsta och viktigaste insikten, att vi rättfärdiggöras och frälsas genom Kristus, så är det också mycket betydelsefullt att rätt fatta läran om lagens avskaffande, vilken är andra sidan av samma sak. För att bekräfta vår lära om tron och för att bereda säker tröst åt samvetena, särskilt i allvarlig samvetsnöd, är det nämligen mycket tjänligt att veta, att lagen är avskaffad.

Ovan har jag flera gånger sagt, och eftersom det icke kan nog inpräntas, upprepar jag nu, att den kristne, som i tron griper om Kristi välgärning, icke alls har någon lag utan är fri från den. Detsamma lär oss detta ställe från Jesaja, om den fria modern som föder fria barn, nämligen att för dem som tro på Kristus hela lagen är avskaffad med all sin skräck och plåga. Därför är detta ett härligt och mäkta trösterikt ställe, som uppfordrar den ofruktsamma och övergivna att fröjdas, hon som enligt lagen snarare var värd att hånas eller beklagas. Ty enligt lagen voro de ofruktsamma förbannade. Men den helige Ande vänder upp och ned på denna dom och bestämmer, att den ofruktsamma skall berömmas och prisas och den fruktsamma och födande fördömas. Hur mycket än alltså Sara, det är kyrkan, inför världen förefaller att vara övergiven och ofruktsam, eftersom hon icke har lag och gärningar, så är hon likväl inför Gud enligt profetens vittnesbörd fruktsam moder till otaliga barn. Och å andra sidan, hur mycket än det under Hagar till synes råder den mest överflödande fruktsamhet och barnafödande, blir likväl ingen avkomma kvar, ty tjänstekvinnans barn skola utdrivas ur huset tillika med sin moder. De få icke ärva med den fria hustruns barn, såsom Paulus längre fram säger.

[671] Emedan vi alltså äro den fria hustruns barn, är lagen för oss avskaffad, vår gamle äkta man enligt Rom. 7:1 ff. Så länge han rådde över oss, var det för oss omöjligt att i anden föda barn, som kände nåden, utan de förblevo trälar. Så länge lagen råder äro alltså människorna visserligen icke sysslolösa, utan de arbeta strängt och bära dagens tunga och solens hetta, ligga i födslovåndor och föda många barn, men såväl föräldrar som barn äro oäkta, eftersom de icke härstamma från den fria modern. Därför utstötas de till slut med Ismael från arvet, dö och fördömas. Ty det är omöjligt att människor skulle kunna bliva rättfärdiggjorda och frälsta genom lagen. Under lagen finnes visserligen mycket arbete och födslovånda, men detta medför icke arvsrätt. Alltså skall lagen utdrivas tillika med all sin avkomma, det är: förbannad är all lära, allt liv, all fromhet som försöker bereda sig rättfärdighet inför Gud genom lag eller gärningar.

Då Thomas och de andra skolastikerna avhandla lagens avskaffande, säga de, att stadganden i Mose lag rörande borgerlig rätt och ceremonier vid gudstjänsten äro dödsbringande efter Kristus och därför redan avskaffade men icke så sedelagen. De förstå icke vad de tala om. Den som vill avhandla lagens avskaffande bör i främsta rummet behandla lagen i egentlig och andlig mening. [672] Och han bör därvid sammanfatta hela lagen utan att göra någon skillnad mellan stadgar rörande borgerlig rätt eller ceremonierna vid gudstjänsten och sedelagen. Ty då Paulus säger, att vi genom Kristus befriats från lagens förbannelse, talar han förvisso om hela lagen och särskilt om sedelagen, vilken ju är den enda som anklagar, förbannar och fördömer samvetena. Det göra icke de båda andra slagen i samma grad. Därför säga vi, att tio Guds bud icke hava någon rätt att anklaga och förskräcka ett samvete, i vilket Kristus regerar genom nåden, ty efter Kristus är denna dess rätt föråldrad och ogiltig.

Detta får icke förstås som om samvetet icke alls kände någon förskräckelse för lagen. Det gör det säkert. Men meningen är, att det genom sådan förskräckelse icke kan fördömas och drivas till förtvivlan, ty "Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus." (Rom. 8:1), likaså: "Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria." (Joh. 8:36). Hur mycket än den kristne blir förskräckt för lagen och känner sin synd, så förtvivlar han likväl icke över detta, ty han tror på Kristus, är döpt i hans namn och har genom honom syndernas förlåtelse. Men då vår synd förlåtits genom Kristus, som är lagens Herre, och förlåtits på det sättet, att han utgivit sig själv för den, så har tjänstekvinnan lagen icke längre någon rätt att anklaga och fördöma oss för syndens skull, eftersom den är oss förlåten och vi äro fria, i det att Sonen befriat oss. För dem som tro på Kristus är därför hela lagen avskaffad.

Men jag har ingenting gott gjort och gör det icke heller? — Här varken kan eller bör du göra något, utan du skall endast lyssna till det glädjebudskap, som Anden genom profeten bringar dig: "Jubla, du ofruktsamma, du som icke föder barn." Det är som om han sade: Varför är du så bedrövad, då du icke har någon anledning att sörja? — Jag är ju ofruktsam och övergiven. — Det må vara sant, eftersom du icke har den rättfärdighet som kommer av lagen, men Kristus är din rättfärdighet, han som blivit en förbannelse för DIN skull har återlöst dig från lagens förbannelse. [673] Om du tror på honom, är lagen död för dig. Och din rättfärdighet är lika mycket bättre än lagens rättfärdighet som Kristus är större än lagen. Så är du icke heller ofruktsam, ty du skall få flera barn än den som har man.

Det andra upphävandet av lagen är utvärtes och består däri, att Moses borgerliga lagar icke alls angå oss. Därför skola vi icke återinföra dem vid våra domstolar eller på grund av någon vidskepelse binda oss vid dem, såsom tidigare några velat göra, okunniga om denna frihet. Men ehuru evangeliet icke ställer oss under Moses borgerliga lagar, befriar det oss dock icke från lydnad mot alla borgerliga lagar över huvud. Det ställer oss i detta lekamliga liv under lagarna i det samhälle, som vi tillhöra. Likaså befaller det var och en att lyda sin överhet och dess lagar, "inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull.", Rom. 13:5 och 1 Petr. 2:13. Icke heller skulle det vara fel av kejsaren att använda några av Moses borgerliga lagar. Han kan fritt begagna dem. Alltså fara sofisterna vilse, då de mena, att Moses borgerliga lagar äro dödsbringande, sedan Kristus kommit.

Icke heller äro vi bundna av Moses lagar rörande gudstjänstbruk, långt mindre då av påvens. Men detta lekamliga liv kan icke vara helt utan ceremonier eller sedvänjor. Det måste finnas en viss yttre tukt. Och därför tillåter evangeliet, att man i kyrkan förordnar om fester, om tid och plats o.s.v., för att folket må veta, på vilken dag och timme och till vilken plats de böra komma samman för att höra Guds ord. Det tillåter, att föreläsningar ordnas liksom i en skola, särskilt för barnens och de enfaldigas skull, för att de bekvämt må kunna undervisas. Men det tillåter dylika inrättningar endast i det syftet, att i församlingen "allt ske på ett värdigt sätt och med ordning." (1 Kor. 14:40), icke i den meningen, att de som iakttaga sådana bestämmelser skulle förtjäna syndernas förlåtelse. Därför kunna de också utan synd åsidosättas, blott det icke sker till anstöt för de svaga. Det är icke heller sant, att de mosaiska gudstjänstbruken äro dödsbringande, sedan Kristus uppenbarats, ty annars skulle de kristna ha syndat, [674] som firade påsk och pingst, vilka högtider den gamla kyrkan inrättade efter den mosaiska lagens föredöme, ehuru på helt annat sätt och med annan syftning.

Men Paulus talar här i främsta rummet om avskaffandet av sedelagen, vilket man noga bör observera. Ty han kämpar mot lagens rättfärdighet för att upprätta trons rättfärdighet, och han slutar på följande sätt: Om nåden allena eller tron på Kristus rättfärdiggör, är utan vidare hela lagen upphävd. Och detta styrker han med stället från Jesaja, där denne uppfordrar den ofruktsamma och övergivna kyrkan att glädjas. Hon synes nämligen icke hava fött någon avkomma och icke heller hava hopp om att föda någon, det är, hon har inga lärjungar, hon vinner intet bifall, emedan hon predikar korsets ord om den korsfäste Kristus, mot all köttets visdom. Men du ofruktsamma, säger profeten, du skall icke låta dig oroas och ängslas av detta förhållande, nej, du har snarare anledning att brista ut och jubla, ty den övergivna skall få flera barn än hon som har man. Det är, den som har man och förökar sig med talrik avkomma skall försvagas, men däremot skall du, som är ofruktsam och övergiven, få barn i överflöd.

Han kallar församlingen ofruktsam också av den anledningen, att hennes barn icke födas genom lagen eller gärningarna, icke genom några mänskliga ansträngningar eller krafter, utan i den helige Ande genom ordet om tron. Här är blott och bar födelse, inga gärningar. De fruktsamma däremot möda och anstränga sig genom allt för mycket födande. Det blir bara gärningar och ingen födelse. Men de som genom lagens eller den egna rättfärdigheten söka ernå söners och arvingars rätt, de äro trälar, som aldrig få arvsrätt, även om de trötta sig med alltför mycket arbete ända till döds, ty mot Guds vilja sträva de att med sina egna gärningar vinna det som Gud vill giva de trogna av ren nåd, för Kristi skull. Även de troende göra goda gärningar, men det är icke därigenom som de bliva söner och arvingar, ty detta bringar dem födelsen. Men eftersom de redan äro söner för Kristi skull förhärliga de Gud med sina goda gärningar och hjälpa nästan.

Logosmappen | Till början