Stora Galaterbrevskommentaren

Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är allas vår moder.

Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.

[662] Det jordiska Jerusalem, säger han, som är nedanefter och i borgerligt avseende styres efter lagen, det är Hagar och det gör trältjänst tillika med sina barn, det är, det befrias icke från lagen, synden och döden. Men det Jerusalem, som är därovan, d.v.s. är andligt, det är Sara (Paulus använder icke egennamnet Sara utan ett allmänt egenskapsord: fritt), d.v.s. den rätta, fria hustrun och vår moder, som icke föder till träldom såsom Hagar utan till frihet. Och detta himmelska Jerusalem därovan är kyrkan, d.v.s. de troende, spridda över hela jorden, som hava samma evangelium, samma tro på Kristus, samme helige Ande och samma sakrament.

"Därovan" bör man alltså icke förstå anagogiskt ⁴⁹⁾, om det eviga livet, såsom sofisterna gjort, icke om den triumferande kyrkan (för att nu använda deras uttryckssätt) i himmelen utan om den stridande på jorden. Däri ligger intet anmärkningsvärt, eftersom de fromma sägas ha sin umgängelse i himlen, Fil. 3:20: "Men vi har vårt medborgarskap i himlen." Icke i rumslig betydelse men i den mån han tror är den kristne i himlen, i den mån han sköter sin kallelse i tron, lever han i den himmelska världen, enligt Ef. 1:3: "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse." Man bör alltså skilja den andliga och himmelska välsignelsen från den jordiska, vilken innebär god borgerlig ordning och god hushållning, avkomma, fred, ägodelar, föda och andra lekamliga tillgångar. Den himmelska välsignelsen åter består i att befrias från lagen, synden och döden, att rättfärdiggöras och levandegöras, att ha en försonad Gud, ett förtröstansfullt hjärta, ett glatt samvete och andlig tröst, att känna Kristus, profetian och uppenbarelsen i Skriften, [663] att hava den helige Andes gåva, att glädjas i Gud o.s.v. Detta är Kristi kyrkas himmelska välsignelser.

Alltså betyder Jerusalem därovan, d.v.s. det himmelska, kyrkan i denna tiden, icke anagogiskt vårt fädernesland i det tillkommande livet eller den triumferande kyrkan, såsom de lättjefulla och okunniga munkarna och skolastikens doktorer fantiserat om. De räknade nämligen med att Skriften hade en fyrfaldig betydelse, bokstavlig, tropologisk, allegorisk och anagogisk, och efter dessa fyra synpunkter ha de givit en dåraktig utläggning av nära nog varje ord i Skriften. Så betydde t.ex. för dem Jerusalem i bokstavlig mening staden med detta namn, tropologiskt ett rent samvete, allegoriskt den stridande kyrkan och anagogiskt det himmelska fäderneslandet eller den triumferande kyrkan. Dessa smaklösa och betydelselösa påhitt, som splittrade Skriften i så många meningar, hindrade dem från att få en säker kunskap om samvetets angelägenheter. Men Paulus säger här, att det gamla, jordiska Jerusalem hör till Hagar och lever i träldom med sina barn. Och det är avskaffat. Men det nya och himmelska, som är den fria hustrun, är av Gud upprättat icke i himlen utan på jorden till att vara allas vår moder, av vilken vi fötts och dagligen födas. Alltså måste nödvändigtvis denna vår moder vara på jorden bland människorna, liksom hennes barn äro. Och hon föder i anden genom Ordets och sakramentens ämbete, icke i köttet.

Detta säger jag för att vi icke i våra tankar skola föras upp till den utvärtes himlen utan förstå, att Paulus ställer det Jerusalem, som är därovan, i motsättning till det jordiska icke i rumslig utan i andlig bemärkelse. Ty det är skillnad mellan det andliga och det timliga eller jordiska. Det andliga är ovanefter och det jordiska nedanefter. Alltså skiljes det Jerusalem, som är därovan, från det köttsliga och timliga Jerusalem, som är nedanefter, icke i rumslig utan i andlig mening, som sagt är. [664] Ty det andliga Jerusalem, som tagit sin början i det timliga, har ingen bestämd plats, i den mening som det jordiska Jerusalem ligger i Judeen, utan det är utbrett över hela jorden och kan finnas i Babylon, i Turkiet, i Tartariet, Skytien, Indien, Italien eller Tyskland, på öarna i havet, på berg och i dalar och överallt på jorden, där det finnes människor, som hava evangeliet och tro på Kristus.

Alltså är Sara eller Jerusalem, vår fria moder, just kyrkan, Kristi brud, av vilken vi alla födas. Ty hon föder barn utan avbrott intill världens slut, så länge hon utövar Ordets ämbete, d.v.s. så länge hon lär och utbreder evangeliet, ty det innebär att föda. Och kyrkan lär evangeliet på det sättet, att vi befrias från lagens förbannelse, från synden, döden och annat ont, icke genom lagen och gärningarna utan genom Kristus. Det Jerusalem, som är därovan, eller kyrkan är alltså icke underkastat lagen och gärningarna utan det är fritt och det är vår moder utan lag, synd och död. Ty sådan som modern själv är, sådana barn föder hon.

Denna liknelse visar alltså mycket träffande, att kyrkan icke bör göra något annat än lära evangelium rätt och rent och därigenom föda barn. Så äro vi alla ömsevis fäder och barn, eftersom vi födas av varandra. Jag har blivit född av andra genom evangelium och föder nu i min tur andra, vilka därefter föda åter andra, och så fortgår detta födande ända till världens slut. Men jag talar icke om Hagars födande. Hon föder genom lagen trälar. Utan jag talar om Saras, den fria moderns födande. Hon föder arvingar utan lag, utan gärningar och egna ansträngningar. Ty att Isak och icke Ismael är arvingen, ehuru båda äro naturliga söner till Abraham, det beror på löftesordet, nämligen detta: "din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak." (1 Mos. 17:19). [665] (Och detta förstod Sara väl, och därför säger hon: "Driv ut den här slavinnan och hennes son" o.s.v., 1 Mos. 21:10, vilka ord Paulus anför nedan.) Liksom alltså Isak är sin faders arvinge endast genom löftet och sin födelse, utan lagen och gärningarna, så födas också vi till arvingar genom evangelium av den fria Sara, det är, kyrkan. Ty kyrkan lär, fostrar och bär oss i sitt liv, i sitt sköte och på sina armar, danar och fullkomnar oss, så att Kristus tager gestalt i oss, tills vi nå manlig mognad och så bliva fullvuxna (Ef. 4:13). Allt detta utföres genom Ordets ämbete. Alltså är det den fria hustruns uppgift att oupphörligt åt sin man, Gud, föda barn, det är, sådana söner som veta, att de rättfärdiggöras genom tron och icke genom lagen.

49) De medeltida skriftutläggarna räknade med en fyrdubbel innebörd i skriftordet: den bokstavliga, den allegoriska, den moraliska eller tropologiska och den anagogiska. Den bokstavliga är historisk, den allegoriska lär vad man skall tro, den moraliska eller tropologiska vad man skall göra och den anagogiska vad man skall hoppas för evigheten, enligt versen: Littera gesta docet, quid credas allegoria, moralis quid agas, quid speres anagogia. -Tillbaka