| Innehåll Martin Luther: Stora
Galaterbrevskommentaren
[657] Dylika allegorier utgöra inga säkra teologiska bevis, men liksom bilder kunna de smycka och belysa framställningen. Om Paulus icke hade haft starkare bevis, när han ställde trons rättfärdighet mot gärningarnas, skulle han icke kommit långt med denna allegori. Men eftersom han tidigare stött sin sak med hållfasta bevis, hämtade från erfarenheten, från Abrahams exempel och från Skriftens utsagor och liknelser, kan han nu i slutet av sin framställning tillfoga denna allegori som ett slags prydnad. Det är nämligen synnerligen lämpligt att sedan man lagt en solid grund och anfört säkra bevis för sin sak, tillägga en allegori, hämtad från något annat område. Liksom målningen är en prydnad för det redan färdiga huset, så kastar allegorin ljus över en framställning eller sak, som redan styrkts med andra bevis.
Abraham är en bild av Gud, som har två söner, det är, två folk, företrädda av Ismael och Isak. Dessa äro födda av Hagar och Sara, vilka beteckna de båda förbunden, det gamla och det nya. Det gamla kommer från berget Sinai och föder till träldom. Det är Hagar. Ty samma berg som judarna kalla Sinai (vilket namn det synes ha fått av "törnsnår"), kalla araberna på sitt språk Agar, något som icke blott Paulus utan även Ptolemeus 48) och grekernas skrifter omnämna. På samma sätt giva också olika folk olika namn åt andra berg. Sålunda heter det berg, som Mose kallar Hermon, hos sidonierna Sirion och hos amoréerna Senir. [658] Men det passar utmärkt, att berget Sinai på arabiska har samma namn som tjänstekvinnan. Och jag antar, att denna namnlikhet givit Paulus uppslaget till liknelsen. Liksom alltså tjänstekvinnan Hagar verkligen födde en son åt Abraham men icke en arvinge utan en träl, så föder Sinai, den allegoriska Hagar, verkligen en son åt Gud, nämligen ett köttsligt folk. Och liksom Ismael verkligen var son till Abraham, så hade också Israels folk den sanne Guden till sin Fader. Han gav det sin lag och sin profetia, gudsdyrkan, gudstjänsten och templet, såsom det heter i Ps. 147:19: "Han har förkunnat sitt ord för Jakob, sina stadgar och bud för Israel." Men skillnaden var denna: Ismael föddes av tjänstekvinnan efter köttet, d.v.s. utan löfte, och kunde därför icke bliva arvinge. Så födde den andliga Hagar, det är berget Sinai, där lagen gavs och det gamla förbundet ingicks, ett folk åt Gud, den store Abraham, men utan löfte, d.v.s. ett köttsligt och åt träldom hemfallet folk, som icke kunde vara Guds arvinge, emedan lagen icke är förbunden med löftena om Kristus Välsignaren, om befrielse från lagens förbannelse, från synden och döden, likaså om syndaförlåtelsens, rättfärdighetens och det eviga livets gåva av fri nåd. Utan: "Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. (3 Mos. 18:5). [659] Lagens löften äro alltså villkorliga, de lova icke liv för intet utan åt dem som hålla lagen. Och därför lämna de samvetena i osäkerhet, emedan ingen uppfyller lagen. Men löftena i Nya testamentet äro icke förbundna med några villkor. De fordra intet av oss och bero icke av vår värdighet som villkor, utan de tillföra oss och skänka oss för intet syndernas förlåtelse, nåd, rättfärdighet och evigt liv för Kristi skull. Den saken ha vi annorstädes behandlat utförligare. Därför innehåller lagen eller det gamla förbundet endast löften om lekamligt gott, till vilka alltid fogas ett villkor, såsom: "Om ni lyssnar till mitt ord"; "Om ni håller mitt förbund"; "Om ni vandrar på mina vägar, skall ni vara mitt folk" o.s.v. Detta betänkte icke judarna utan fattade dessa villkorliga löften såsom absoluta och ovillkorliga sådana, vilka de ansågo att Gud aldrig kunde återkalla utan måste uppfylla. Då de därför hörde profeterna, som förstodo att rätt skilja mellan lagens lekamliga löften och de andliga löftena om Kristus och hans rike, förutsäga Jerusalems, templets, rikets och prästadömets förstöring, förföljde och dödade de dem såsom kättare och hädare mot Gud, emedan de icke lade märke till det bifogade villkoret: "Om ni håller mina bud, skall det gå eder väl." Trälinnan Hagar föder alltså endast en träl. Ismael är alltså icke arvinge, ehuru han är naturlig son till Abraham, utan han förbliver en träl. Vad fattas honom då? Löftet och Ordets välsignelse. Så föder också lagen, given på berget Sinai, som araberna kalla Hagar, endast trälar, ty med lagen är icke förenat något löfte om Kristus. Om därför ni galater övergiva löftet och tron och avfalla till lagen och gärningarna, skola ni för alltid förbliva trälar, det är, ni skola aldrig bliva fria från synden och döden utan förbliva under lagens förbannelse. [660] Ty Hagar föder icke löftets säd eller arvingar, det är, lagen rättfärdiggör icke, den medför icke barnaskap och arvsrätt, utan den ligger snarare i vägen för dem och verkar vredesdom.
Denna allegori är sällsam. Liksom Paulus ovan av Sinai gjort Hagar, skulle han nu gärna av Jerusalem velat göra Sara, men det varken vågar eller kan han, utan han nödgas förena berget Sinai med Jerusalem, i det att han säger, att Jerusalem hör till Hagar, eftersom berget Hagar sträcker sig ända till Jerusalem. Och det är verkligen sant, att en sammanhängande bergstrakt sträcker sig från Steniga Arabien ända till Kadesbarnea i Judeen. Han säger alltså: Det nuvarande Jerusalem, det jordiska och timliga, är icke Sara, utan det hör till Hagar, emedan där utövas Hagars regemente. Där finnes nämligen lagen, som föder till träldom, där är gudstjänsten, templet, det världsliga regementet, prästadömet och allt det som stiftades på Sinai med lagen såsom moder — allt detta utövas i Jerusalem. Därför förbinder jag det med Sinai och innefattar bådadera i ett ord, nämligen Sinai eller Hagar. Jag skulle icke ha vågat behandla denna allegori på detta sätt, utan jag skulle snarare ha sagt, att Jerusalem var Sara eller det nya förbundet, särskilt som evangeliets förkunnelse började, [661] Anden gavs och det nya förbundets folk föddes där, och därmed skulle jag ansett mig få fram en synnerligen träffande liknelse. Därför är det icke vilken mästare som helst som duger till att leka med allegorier. Ty en skenbart god överensstämmelse förleder oss lätt att taga miste. I detta fall skulle varenda en av oss funnit det mycket lämpligt att kalla Sinai för Hagar och Jerusalem för Sara. Paulus låter visserligen Jerusalem bli Sara, men icke det timliga Jerusalem, vilket han utan vidare kombinerar med Hagar, utan det andliga och himmelska, i vilket icke lagen och icke något köttsligt folk regerar såsom i det Jerusalem, som ligger i träldom tillika med sina barn, utan där löftet härskar och där folket är andligt och fritt. Och för att lagen och hela det regemente, som upprättats på Hagar, helt skulle avskaffas, tillstadde Gud, att det jordiska Jerusalem på ett förfärligt sätt skövlades tillika med all dess härlighet, templet, gudstjänsten m.m. Och ehuru det nya förbundet tog sin början där och därifrån gick ut över hela världen, hör detta Jerusalem icke desto mindre till Hagar, d.v.s. det är lagens och den av Mose inrättade gudstjänstens och prästadömets stad. Kort sagt, det är fött av tjänstekvinnan Hagar, och därför lever det med sina barn i träldom, d.v.s. det vandrar i lagens gärningar och kommer aldrig fram till Andens frihet utan förbliver beständigt under lagen, synden, det onda samvetet, Guds vredesdom, hemfallet åt döden och helvetet. Det har visserligen en köttslig frihet, ett lekamligt regemente, överhet, rikedom och egendom m.m., men vi tala om Andens frihet, som innebär, att vi äro döda från lagen, synden och döden och leva i frihet och härska i nåd, i syndaförlåtelse, i rättfärdighet och evigt liv. Detta kan icke det jordiska Jerusalem bjuda, och därför räknas det till Hagar.
48) Ptoleméus Claudius, alexandrinsk lärd i första årh.e.Kr. Hans "Geografi" eller jordbeskrivning åtnjöt stort anseende ända till medeltidens slut. -Tillbaka |