Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:17

Paulus söker här i förväg bemöta en väntad invändning. Ty galaterna kunde säga: Varför anfaller du så häftigt våra lärare för att de sträva efter att vinna oss? De göra det av gudomlig nitälskan och idel kärlek. Sådant borde väl icke förarga dig. — De ivra visserligen för att vinna er, svarar Paulus, men icke med en god iver. — På samma sätt måste vi nu för tiden höra av sakramenterarna, att vi med vår envishet spränga kärlekens endräkt i församlingarna, därför att vi ogilla deras lära om Herrens nattvard. Det vore bättre, säga de, att vi såge genom fingrarna med en del (särskilt som det på denna punkt kan ske utan risk), än att vi för denna enda icke särskilt viktiga fråga skola ställa till sådan oenighet och strid i kyrkan, detta så mycket mer som de icke avvika från oss i någon annan punkt av den kristna läran utom denna enda om Herrens nattvard. Därtill svarar jag: Förbannad vare den kärlek och endräkt, för vars bevarande man måste sätta Guds ord på spel.

De falska apostlarna föregåvo sig alltså hysa en innerlig kärlek till galaterna och ställde sig såsom gripna av en gudomlig nitälskan gentemot dem. Nitälskan är egentligen en vredgad kärlek eller, så att säga, en from avund. [643] 1 Kon. 19:14 säger Elia: "Jag har verkligen nitälskat för HERREN," Så nitälskar mannen för sin hustru, fadern för sin son och vännen för sin vän, d.v.s. han älskar honom häftigt men på det sättet, att han avskyr hans fel och söker rätta dem. Sådan nitälskan låtsade sig de falska apostlarna ha gentemot galaterna. Paulus medger visserligen, att de voro upptända av mycket stor kärlek till galaterna, att de sökte vinna dem och hade omsorg om dem, men deras iver var icke god. Genom sådant sken och sådan förställning bedragas de enfaldiga, då bedragare förebära brinnande kärlek och omsorg om andra. Paulus erinrar oss alltså här om vikten av att skilja mellan god och ond iver eller nitälskan. Den goda ivern är förvisso berömvärd, men icke så den onda. Jag är lika ivrig att vinna er som de, säger Paulus. Döm nu, vems nitälskan som är den bästa, min eller deras, vilken som är god och kärleksfull och vilken som är ond och köttslig. Låt icke deras iver alltför lätt göra intryck på er, ty

Paulus har haft samma anfäktelse, som vi nu måste utstå. Det upprörde och plågade honom mycket, då han såg, att hans goda lära gav upphov till så många sekter, oroligheter, splittring och regimförändringar även i det borgerliga livet, vilket allt medför otaliga olyckor och anledningar till anstöt.^a) Av judarna anklagas han, Apg. 24:5, för att vara "en pestböld och ställer till oroligheter bland alla judar runt om i världen, och att han är ledare för nasareernas sekt." De mena: Han är en upprorisk och hädisk man, vars förkunnelse icke endast omstörtar det judiska samhället, utmärkt grundat som det är på gudomliga lagar, utan den upphäver också själva tio Guds bud, gudsfruktan, gudstjänsten och prästämbetet. Och han utsprider i världen sitt evangelium, som han kallar det, av vilket komma otaliga olyckor, uppror, anstötligheter och sekter. — Detta samma måste han också höra av hedningarna, vilka i Filippi anklagade honom för att uppväcka stor oro i staden och för att lära stadgar, som det för dem icke var lovligt att antaga (Apg. 16:20 f.).

Sådana samhällsoroligheter och andra olyckor, hungersnöd, krig, tvedräkt och partiväsen tillskrevo både judar och hedningar Pauli och de andra apostlarnas lära. Och därför förföljde de dem såsom vådliga för den allmänna säkerheten och för religionen. Men apostlarna övergåvo icke därför sitt ämbete utan fullgjorde det oförtrutet, i det de förkunnade och bekände Kristus. Ty de visste, att man måste lyda Gud mer än människor, [645] och att det är bättre att hela världen råkar i uppror eller förgås än att Kristus icke förkunnas eller att en enda själ går förlorad.^b)

Likväl kunde detta, att de vållade så mycken förargelse, icke undgå att tillfoga apostlarna den största smärta, ty de voro förvisso icke av sten. Det gjorde djupt intryck på dem, att det folk, för vars skull Paulus önskade att vara förbannad och bortkastad från Kristus, skulle förgås med all sin härlighet. De sågo, att av deras lära skulle följa stor oro och omstörtningar i alla riken. Och vad som för dem, särskilt för Paulus, var bittrare än döden: de fingo se otaliga sekter uppstå, medan de själva ännu voro kvar i livet. Det var för Paulus ett sorgligt budskap, när han fick veta, att korintierna förnekade de dödas uppståndelse, annat att förtiga, när han hörde, att församlingar, som han grundat genom sin förkunnelse, förvillades, att evangelium fördärvades genom de falska apostlarna, att hela Mindre Asien med många utmärkta män avföll från honom. Men han visste, att det icke var hans lära, som var orsak till denna förargelse och denna splittring. Därför fällde han icke modet, han övergav icke sin kallelse utan arbetade vidare i medvetandet, att det evangelium, som han predikade, var "en Guds kraft som frälser var och en som tror" (Rom. 1:16), hur mycket än hedningar och judar funno det vara en dåraktig och anstötlig lära. Han visste, att de som icke togo anstöt av ordet om korset voro saliga, antingen de voro lärare eller åhörare, såsom också Kristus säger: "Och salig är den som inte tar anstöt av mig." (Matt. 11:6). Och han visste, att de däremot voro fördömda, som ansågo denna lära vara dåraktig och kättersk. Därför kunde han i sin fullvisshet med Kristus säga om de av hans lära uppretade och förolämpade judarna och hedningarna: "Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda." (Matt. 15:14).

Nu måste vi höra vad en gång Paulus och de andra apostlarna fingo höra, nämligen att av vårt evangelium kommit mycket ont, uppror, krig, sekter och all möjlig anstöt, och alla uppror, som nu förekomma, skyller man på oss. Vi utså förvisso icke kätterier och ogudaktiga läror, utan vi predika evangeliet om Kristus, att han är vår rättfärdiggörare och frälsare. Om våra motståndare endast vilja erkänna sanningen, måste de göra oss den rättvisan, att vi med vår lära icke givit anledning till uppror, oroligheter eller krig, utan att vi lärt, att överheten samvetsgrant skall tjänas och hållas i ära för Guds buds skull. [646] Icke heller giva vi upphov till anstöt, ty att de ogudaktiga taga anstöt är icke vårt fel utan deras. Vi hava Guds befallning att förkunna evangelii lära utan någon hänsyn till förargelsen. Emedan vår förkunnelse fördömer våra motståndares ogudaktiga lära och avgudadyrkan, bliva de uppretade och giva sig själva anledning till förargelse av det slag, som skolastikerna kallade självtagen anstöt. Den ansågo de att man varken borde eller kunde undvika. Kristus lärde evangelium utan hänsyn till att judarna togo anstöt. "Frågen icke efter dem", säger han, "de äro blinda." Och ju mer översteprästerna förbjödo apostlarna att lära i Jesu namn, desto mer vittnade de om att den Jesus, som översteprästerna själva hade korsfäst, var Herre och Messias, och att var och en som åkallade honom skulle bliva frälst: "Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg. 4:12).

Med samma tillförsikt förkunna även vi nu Kristus utan hänsyn till de gudlösa papisternas och våra andra motståndares skriande om att vår lära är upprorisk och hädisk, därför att den stör den borgerliga samhällsordningen, förstör religionen, utsår kätterier och, med ett ord, är roten och upphovet till allt ont. Då Kristus och apostlarna predikade, förde de ogudaktiga judarna samma tal. Icke långt därefter kommo romarna och togo både land och folk, som judarna själva hade förutsagt. Evangeliets nutida fiender må alltså se till, att de icke själva råka ut för de olyckor, som de nu förutsäga. De framhäva det anstötliga i att präster gifta sig, att vi äta kött om fredagen o.s.v., men att de själva med sin ogudaktiga lära dagligen förföra och förgöra otaliga själar, att de genom dåligt föredöme bli anledning till anstöt för de svaga, att de häda och fördöma evangeliet om den store Gudens härlighet, att de förfölja och döda dem som ivra för den sunda läran — allt detta är för dem intet anstötligt utan en för Gud kärkommen gudstjänst. Vi låta dem alltså vara. De äro blinda och blindas ledare. "Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig" (Upp. 22:11). Men emedan vi tro, skola vi tala, så länge vi kunna andas, och vi skola uthärda våra motståndares förföljelser, [647] tills Kristus, vår överstepräst och konung, kommer från himlen, vilket vi hoppas skola ske inom kort, och som en rättfärdig domare hämnas på dem, som icke äro hans evangelium lydiga. Amen.

Denna anstötlighet, som de gudlösa peka på, gör intet intryck på de fromma. Ty de veta, att djävulen till det yttersta hatar denna salighetens lära och därför vanställer den med ständig förargelse för att därigenom helt utrota den. Djävulen rasade icke så mycket tidigare, då människostadgar lärdes i kyrkan. Ty medan den starke beväpnad bevakade sitt hus, rådde frid i hela hans hus. Men när den starkare kommer, som besegrar eller fängslar den starke och skövlar hans hus, då börjar han rasa vilt och utan hejd. Och detta är ett säkert tecken på att den lära, som vi förkunna, är av Gud. Annars skulle Behemot "lägga sig ned under lotusträd, i skygd av rör och vass" (Job 40:16). Men då han nu går omkring som ett rytande lejon och ställer till så mycket tumult, är det ett tecken på att han känner makten i vår predikan.

Men när Paulus säger: "Dessa människor är ivriga att vinna er men har inte rätt iver", så antyder han i förbigående, vilka som äro upphovsmän till partisöndringen, nämligen dessa ivrare, som ständigt söka fördärva den sanna läran och störa den allmänna säkerheten. Upptända av sin dåraktiga iver mena de sig hava en särdeles helighet, blygsamhet, tålmodighet och lärdom, och därför äro de säkra om att kunna sörja för alla människors salighet, att kunna lära högre och mera frälsningsbringande ting och inrätta bättre gudstjänstformer och ceremonier än andra lärare, som de nedsätta, medan de framhäva sin egen auktoritet och fördärva vad de andra riktigt meddelat. Uppeldade av sådant ovist nit gåvo de falska apostlarna icke endast i Galatien utan överallt, där Paulus och de andra apostlarna hade predikat, upphov till sekter, på vilka sedan följde förargelse i oändlighet och häftiga oroligheter. Djävulen är en lögnare och en mandråpare, som Kristus säger (Joh. 8:44), och därför brukar han genom sina tjänare icke endast förvirra samvetena med falsk lära utan även ställa till uppror och krig.

Sådana ivrare har Tyskland nu för tiden många. De låtsa den största fromhet, blygsamhet, lärdom och tålamod, och likväl äro de i själva verket glupande ulvar, som med sitt skrymteri endast åsyfta att helt överglänsa och undantränga oss för att folket må vörda dem ensamma och hylla deras lära. [648] Därav måste nödvändigtvis följa sekter, stridigheter, oenighet, uppror. Men vad skola vi göra? Vi kunna icke förhindra det, lika litet som Paulus kunde det. Några vann han väl, så att de lystrade till dessa hans förmaningar. Så hoppas också vi att med våra förmaningar kunna återföra några från sekteristernas villfarelser.

a) Hs: "Även Paulus har känt samma frestelse som vi. När man ser så många sekter komma av så god lära, skulle man faktiskt önska, att påven härskade. Ty om icke påven ... Sådant smärtar djupt de verkligt gudfruktiga." -Tillbaka

b) Hs: "Det skall komma ännu flera [sekter], likväl får jag icke säga: Jag har ångrat mig. Om jag med mitt evangelium tröstat endast en enda själ, vill jag gärna vara med om, att hela jorden skakas. Det är bättre att allt råkar i förvirring, som hör till detta livet, än att en enda själ förgås." -Tillbaka

Logosmappen | Till början