Stora Galaterbrevskommentaren

I veten ju, att det var under köttets svaghet som jag första gången kom att förkunna evangelium för eder.

Och fastän mitt köttsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning eller leda, utan togen emot mig såsom en Gud ängel, ja, såsom Kristus Jesus själv.

Ni vet att det var på grund av kroppslig svaghet som jag första gången fick tillfälle att predika evangeliet för er.

Fastän min svaga kropp kunde ha inneburit en frestelse för er, så föraktade ni mig inte eller avskydde mig, utan ni tog emot mig som en Guds ängel, ja, som Kristus Jesus.

[633] Han utvecklar, vad slags välgärningar galaterna bevisat honom. Den första välgärningen, säger han, som jag räknar för den största av alla, var denna: Då jag först började predika evangelium bland eder och gjorde det under köttets svaghet och stora frestelser, så togo ni likväl icke anstöt av detta mitt kors. Ni voro så goda, så milda, så vänligt inställda och så kärleksfulla mot mig, att ni alldeles icke togo anstöt av denna köttets svaghet, dessa frestelser och faror, som så när blivit mig övermäktiga. Tvärtom, ni ägnade mig den största kärlek och mottogo mig som en Guds ängel, ja, som Kristus Jesus själv.

Detta är säkerligen ett mycket högt betyg åt galaterna, att de anammat evangelium av en så föraktlig och illa ansatt man, som Paulus var. Han predikade nämligen evangelium hos dem under oroligheter från de rasande judarnas och hedningarnas sida. Ty allt vad makt, vishet, lärdom och fromhet hette hatade, förföljde, bespottade, förtrampade och smädade Paulus. Galaterna togo ingen anstöt av allt detta, utan de vände sina blickar från detta skådespel av svaghet, frestelser och faror och lyssnade till den fattige, föraktade, eländige och hårt ansatte Paulus och erkände sig vara hans lärjungar. [634] Ja, de gingo ännu längre, i det att de mottogo och hörde honom som en Guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus. Detta länder galaterna till högt beröm och stor förtjänst. Paulus har förvisso aldrig givit ett sådant beröm åt någon församling, som han skrivit till.

Hieronymus och några andra bland de gamla fäderna förstå köttets svaghet hos Paulus såsom syftande på sjukdom eller frestelse till okyskhet. Dessa goda fäder levde i en tid, då kyrkan hade timlig framgång, och de saknade därför erfarenhet av kors och förföljelse. Biskoparna hade nämligen redan då börjat växa och tilltaga i världslig rikedom, anseende och ära. Flera av dem tyranniserade de församlingar, som de förestodo, såsom framgår av kyrkohistorien. Få gjorde sin plikt, och de som ville synas fylla den, åsidosatte evangelii lära och förkunnade sina egna stadgar. Men då kunskap, prövningar och ren skriftutläggning fattas hos präster och biskopar, måste de hemfalla åt säkerhet, eftersom de icke prövas i frestelser, kors och förföljelser, vilka ofelbart bruka följa på en ren förkunnelse av Ordet. Därför kunde de omöjligt förstå Paulus. Men vi ha genom Guds nåd trons rena lära, och vi förkunna den också öppet. Därför måste vi också utstå det grymmaste hat och förföljelse från djävulen och världen. Och om vi icke hölles i övning genom tyranners och kättares våld och list, om vi icke i hjärtat kände skräcken för Satans brinnande pilar, så skulle Paulus vara lika dunkel och obegriplig för oss som han under de förflutna seklerna varit för hela världen och alltjämt är för våra motståndare, papister och svärmare. Det är profetians gåva och våra studier i förening med inre och yttre anfäktelser som giva oss nyckeln till Paulus och till hela Skriften.

Vad Paulus kallar köttets svaghet är icke sjukdom eller syndig lidelse utan det lidande och betryck, som han kroppsligen fått utstå, [635] och det skall förstås som motsats till kraft eller makt. Och för att det icke må se ut som om vi våldförde oss på texten, skola vi låta Paulus själv förklara uttrycket. "Därför vill jag hellre", säger han 2 Kor. 12:9 f., "berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark." Och i samma brev, kap. 11:23 ff., säger han: "Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott," o.s.v. Det är dessa kroppsliga lidanden, som han fått utstå, som han kallar för köttets svaghet, icke någon sjukdom. Han vill säga: Då jag predikade evangelium hos er, var jag ansatt av allt möjligt ont. Försåt lurade på mig från alla sidor, faror från judar, faror från hedningar och faror från falska bröder. Jag led av hunger och brist på allting, jag var såsom världens avskum, såsom var mans avskrap. — Sådan svaghet nämner han ofta, såsom i 1 Kor. 4, i 2 Kor. 4, 6, 11 och 12 och annorstädes.

Det är alltså tydligt, att Paulus med "köttets svaghet" menar lidanden, som icke blott han utan även de övriga apostlarna fått utstå i köttet. Ehuru de voro svaga i köttet, voro de dock starka i anden. Ty i dem bodde Kristi kraft, som ständigt härskade och triumferade genom dem. Det antyder Paulus själv på det anförda stället genom orden: "När jag är svag, då är jag stark", likaså: "Jag vill med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må bo i mig." Och i 2 Kor. 2:14 säger han: "Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft." Han menar: Hur mycket än djävulen, de otrogna judarna och hedningarna rasa emot oss, framhärda vi likväl utan att låta oss övervinnas av alla deras anfall, [636] och med eller mot deras vilja bryter vår lära igenom och triumferar. — Så stor var den Andens styrka och kraft hos apostlarna, mot vilken han här kontrasterar köttets svaghet och träldom.

Denna köttets svaghet hos de fromma är mycket anstötlig för förnuftet. Därför säger Kristus själv: "Och salig är den som inte tar anstöt av mig." (Matt. 11:6). Och Paulus säger, 1 Kor. 1:23: "Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap." Därför är det något stort att som alltings Herre och världens Frälsare kunna erkänna den, om vilken man hör, att han varit den eländigaste och siste bland män, "hånad av människor, föraktad av folket." (Ps. 22:7), kort sagt, förhatlig för alla och till slut dömd till korsets död av sitt eget folk och särskilt av dem, som voro de förnämsta, visaste och heligaste. Det är något stort att icke taga intryck av så mycken anstöt och icke blott kunna bortse från det utan därtill också sätta den bespottade, gisslade och skymfligt korsfäste Kristus högre än de rikes alla rikedomar, de mäktiges hela makt, alla lärares hela vishet, alla kungars kronor och alla helgons fromhet.

Så var det också något stort, att icke galaterna togo anstöt av den ytterligt anstötliga svaghet och den korsets ringhet som de sågo hos Paulus, utan mottogo honom som en ängel och som Kristus Jesus. Liksom Kristus säger, att hans lärjungar förblivit hos honom i hans frestelser, så säger också Paulus, att galaterna icke föraktat den frestelse, som han bar i sitt kött. Det är alltså med rätta som han giver dem ett så högt beröm.

[637] Men apostlarna och särskilt Paulus kände icke blott yttre frestelser, sådana som vi nu talat om, utan även inre och andliga, sådana som Kristus utstod i örtagården. Något sådant klagar han över 2 Kor. 12:7, där han talar om en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slog honom i ansiktet. Den som ansattes av sådana höga anfäktelser kan omöjligt ha att göra med köttsliga lidelser. Jag erinrar i förbigående om detta, emedan papisterna, då de sågo den latinska översättningens uttryck "stimulus carnis", köttets udd, tolkade denna udd som köttslig drift. Men i grekiskan står "skolops", vilket betyder en vässad påle. Det var alltså fråga om en andlig anfäktelse. Och denna tolkning förbjudes icke därför, att han använder ordet kött, i det han säger: "Jag har fått en törntagg i köttet." Han använder med avsikt uttrycket påle i köttet, emedan galaterna och andra, med vilka Paulus varit tillsammans, ofta sett honom nedtryckt av djup sorg, sett honom darra, förskräckas och ängslas i outsäglig smärta och bedrövelse.

Alltså hade apostlarna icke endast kroppsliga utan även andliga anfäktelser. Detta omvittnar Paulus för egen del i 2 Kor. 7:5: "När vi kom till Makedonien, fick vi ingen ro utan var på allt sätt trängda, utifrån av strider och inifrån av oro." Och Lukas berättar i Apostlagärningarnas sista kapitel om Paulus, att då han länge kämpat med stormarna på havet, så att hans ande blivit bedrövad, blev han upplivad och fattade nytt mod, då han träffade bröderna, som kommit honom till mötes från Rom ända till Forum Appii och Tres Tabernae. Likaså bekänner han i Fil. 2:27, att Gud förbarmat sig över honom genom att till hälsan återställa Epafroditus, som varit sjuk och nära döden, för att han "inte skulle få sorg på sorg." Utom de yttre, kroppsliga anfäktelserna hade apostlarna alltså även att utstå andlig bedrövelse.

[698] Men varför säger Paulus, att galaterna icke föraktade honom? Förvisso föraktade de honom, eftersom de avfallit från hans evangelium. Paulus förklarar själv sina ord: Då jag först predikade evangelium för er, säger han, gjorde ni icke som åtskilliga andra folk, vilka togo anstöt av denna min svaghet och mitt kötts frestelse, så att de föraktade mig och stötte mig ifrån sig. — Det mänskliga förnuftet har nämligen lätt för att taga anstöt av den ringa, korsmärkta gestalten och håller sådana för dårar, då de vilja trösta, hjälpa och bota andra och berömma sig av stor rikedom, rättfärdighet, styrka, seger över synden, döden och allt ont, glädje, salighet och evigt liv, medan de själva äro fattiga, svaga, bedrövade och föraktade, behandlas skymfligt och dödas som en farlig smitta för samhällsliv och religion, helst som denna behandling vederfares dem, icke av hopen utan av de förnäma, som styra stat och kyrka. De som döda dem, mena sig göra Gud en tjänst. Eftersom de lova andra en salig evighet, medan de själva så jämmerligt gå under inför världen, bliva de beledda och tvingas höra det ordet: "Läkare, bota dig själv" (Luk. 4:23). Därav den ofta återkommande klagan i Psalmerna: "Men jag är en mask och inte en människa", och: "Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, och ingen finns som hjälper." (Ps. 22:7, 12).

Det länder alltså galaterna till stort lov och stor berömmelse, att de icke togo anstöt av Pauli svaghet och anfäktelse utan mottogo honom som en guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus. Det är förvisso en stor och utomordentlig dygd att lyssna till en apostel, men det är en ännu större, en verkligt utomordentlig dygd att lyssna till en så eländig, svag och föraktad apostel, som Paulus här säger sig ha varit hos galaterna, och mottaga honom som en ängel från himmelen, ja, bevisa honom sådan heder som om han vore Kristus Jesus, utan att taga anstöt av hans stora svaghet och hans kors. Därför framhåller han med dessa ord starkt galaternas dygd, om vilken han säger, att han evigt skall minnas den, och att den är honom så kär, att han önskar kungöra den för alla människor.

[639] Men samtidigt som han så kraftigt framhåller deras välgärningar och deras berömmelse, ger han också en förstucken antydan om hur mycket de älskat honom före de falska apostlarnas ankomst och uppfordrar dem att även framgent omfatta sin apostel med samma kärlek och vördnad som tidigare. Även härav kan man sluta sig till, att de falska apostlarna hade ett större utvärtes anseende hos galaterna än själve Paulus. Ty detta anseende hade föranlett galaterna att sätta dessa apostlar långt före Paulus, vilken de tidigare icke endast hade älskat högt utan även mottagit som en Guds ängel.