Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:12

Samtidigt lär han här genom sitt föredöme, att präster och biskopar måste vara sinnade som fäder och mödrar, [626] eftersom de icke ha att göra med glupande ulvar utan med arma, förförda och vilsegångna får. De måste bära deras svaghet och deras fall med tålamod och behandla dem med den största mildhet. På annat sätt kunna de nämligen icke återföras till den rätta vägen, eftersom de genom alltför sträng bestraffning snarare drivas till vrede än till bättring.

Och för att i förbigående erinra även om den saken: Den sunda lärans art och verkan är sådan, att då den läres och fattas rätt, förenar den sinnena i den skönaste endräkt. Men då människor åsidosätta gudaktighetens lära och omfatta villfarelser, spränges denna sinnenas endräkt. Så snart som våra bröder eller lärjungar låtit sig av svärmeandar förföras till avfall från läran om rättfärdiggörelsen, börja de genast med det bittraste hat förfölja de fromma, som de förut älskade så högt.

Vi ha nu för tiden tillfälle att göra den erfarenheten med våra falska bröder, sakramenterare och vederdöpare, som då evangelium först började predikas, gärna hörde oss eller åtminstone läste, vad vi skrevo. De erkände, att vi hade den helige Andes gåva, och därför höllo de oss i vördnad. Några av dem levde i förtroligt umgänge med oss och uppförde sig synnerligen blygsamt i vår krets. Men så snart de lämnat oss och blivit förvillade av svärmare, kan ingen vara mer fientlig mot vår lära och mot oss själva än de. De hata även papisterna men icke så häftigt som oss. [627] Därför frågar jag mig ständigt på nytt, huru ett så vilt och bittert hat så plötsligt kunnat uppstå hos dessa människor, som tidigare omfattade oss med sådan kärlek. Vi ha ju icke ens i den minsta sak sårat dem eller givit dem anledning till att hata oss. Ja, de tvingas erkänna, att vår strävan främst går ut på att Kristi välgärningar och Kristi härlighet må vinna erkännande, att evangelii sanning må läras rent, vilken Gud i denna yttersta tid genom oss på nytt uppenbarat för den otacksamma världen. Varför hata de oss då så bittert? Det finns ingen annan orsak än att de fått nya lärare. Deras smittosamma gift har upptänt dem så, att de brinna av ett för dem själva påkostande, oblidkeligt hat mot oss.

Och jag förstår, att detta är apostlarnas och alla fromma lärares öde (apostlarna betyga det ju i alla sina brev), att deras åhörare och lärjungar visa dem sin tacksamhet på detta sätt, sedan de blivit besmittade av svärmares ogudaktiga åsikter och förförts av dem. Bland galaterna var det få som stodo fast vid Pauli undervisning. Alla de andra läto sig förföras av de falska apostlarna och erkände icke längre Paulus som sin lärare, ja, intet var dem mera förhatligt än Paulus och hans lära. Och jag är rädd för att det endast var få som han med detta sitt brev lyckades återföra från villfarelsen. Om något liknande hände oss, om under vår frånvaro vår församling förvillades av svärmare och vi skulle skriva hit, icke ett utan många brev, så skulle vi därmed föga eller intet uträtta. Utom några få mera ståndaktiga skulle de våra icke uppföra sig annorlunda mot oss än de av sekteristerna förförda nu göra, vilka hellre skulle tillbedja påven än lyda våra tillsägelser eller godtaga vår lära. Dem skall ingen kunna övertyga om att de förlorat Kristus och nu på nytt giva sig i träldom under svaga och arma elementer, under gudar, som till sitt väsende icke äro gudar. [628] Ingenting äro de ovilligare till att höra än att deras lärare fördärva Kristi evangelium och vålla oro och förvirring både i samvetena och i församlingarna. Lutheranerna, säga de, äro de enda som icke äro visa, de enda som icke predika Kristus, de enda som icke ha den helige Ande, profetians gåva och den rätta skrifttolkningen. Våra lärare stå icke i något avseende tillbaka för dem, ja, de överträffa dem på många punkter, ty de fara efter Anden och lära andliga ting. De däremot ha ännu icke hunnit fram till någon verklig teologi. De ha fastnat vid bokstaven och lära ingenting annat än katekesen, tro och kärlek o.s.v.

Som jag ofta brukar säga: Lika lätt som det går att falla i tron, lika allvarligt är detta fall. Det för ju från himmelens högsta höjd ned i helvetets djup. Det är icke ett mänskligt fall, såsom när man faller i mord eller äktenskapsbrott, utan det är sataniskt. Ty de som falla på detta sätt kunna icke lätt bliva botade, och om de envist framhärda i sin villfarelse, blir deras sista värre än det första, såsom Kristus säger: När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att leta efter en viloplats. Men om han inte finner någon tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När han så kommer och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de går in och bor där. (Luk. 11:24 ff.).

Genom Andens ingivelse börjar alltså Paulus inse och frukta, att galaterna, som han i fromt nit hade kallat oförståndiga m.m., genom denna skarpa tillrättavisning skola snarare ytterligare förbittras än förbättras. Han hade god anledning till dessa farhågor, eftersom han visste, [629] att de falska apostlarna voro verksamma bland dem, och att de skulle tyda denna faderliga tillrättavisning till det värsta och ropa: Nu visar Paulus, som några bland eder sätta så högt, riktigt vad andas barn han är. Då han var här, ville han synas vara er fader, men de brev, som han skriver, när han är borta härifrån, visa, att han är en tyrann. — Därför är han så gripen av kristlig kärlek och faderlig omsorg, att han icke vet, vad eller huru han skall skriva till dem. Ty det är en mycket vansklig sak att brevledes försvara sig inför frånvarande, vilka redan fattat hat till en och genom andra ha intalats, att man icke är välsinnad. Därför säger han litet längre fram i sin förvirring: "Jag vet mig ingen råd med er", d.v.s. jag vet icke vad jag skall göra med er.

Dessa ord: "Bli som jag, eftersom jag har blivit som ni.", få icke fattas såsom undervisning utan uteslutande såsom angivande Pauli hjärtelag gentemot galaterna. Meningen är alltså icke: Varen såsom jag, det är, tänken i lärofrågor som jag, utan: Varen så sinnade mot mig som jag är mot er. Han vill säga: Kanske har jag varit alltför skarp i mina förebråelser mot er, men förlåt mig denna stränghet, [630] och döm icke hjärtat efter orden utan orden efter mitt hjärtelag! Orden tyckas visserligen hårda och käppen grov, men hjärtat är milt och faderligt. Därför, kära galater, skola ni upptaga denna min bestraffning i samma anda som jag har utdelat den. Ty läget krävde, att jag visade mig så hård mot er. —

Även vår tuktan är hård och vår penna är grov, men sannerligen, hjärtat är icke bittert eller avundsamt, det törstar icke efter hämnd på motståndarna, utan där råder faderlig oro och smärta. Jag hatar icke papister och andra villoandar på det sättet, att jag skulle nedbedja olyckor över dem eller önska deras undergång, utan jag skulle hellre vilja, att de återvände till den rätta vägen och bleve saliga tillsammans med oss.

Tuktomästaren straffar icke sin lärjunge i ond avsikt utan till hans eget bästa. Riset är visserligen hårt, men tukten är alldeles nödvändig för gossen, och den bestraffande besjälas av uppriktig kärlek. Likaså tuktar en fader sin son, icke för att fördärva utan för att förbättra honom. Slagen falla visserligen hårt och göra ont ("För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.", Hebr. 12:11), men faderns sinnelag är uppriktigt och milt. Och om han icke älskade sonen, skulle han icke tukta honom utan driva bort honom, uppge hoppet om hans räddning och låta honom gå förlorad. [631] Att han tuktar honom är alltså ett tecken på hans faderliga kärlek till sin son och länder sonen till det största gagn. Så böra också ni tänka om min bestraffning. I så fall skola ni icke anse den för hård utan finna den hälsosam. Jag är vänligt sinnad mot er, och detsamma begär jag att ni skola vara mot mig.

På detta sätt talar han vänligt till galaterna, och han understryker kraftigt denna sin vänliga inställning för att därigenom åter blidka och hela dem, som blivit uppretade genom hans stränga tillrättavisning. Likväl återkallar han icke själva tillrättavisningen. Han erkänner visserligen, att den varit hård och kärv, men jag var tvungen, säger han, att gå strängt fram emot er. Men jag mildrar min tillrättavisning genom att ådagalägga, att den givits i bästa välmening. Läkaren ger den sjuke en bitter dryck, icke därför att han vill honom ont, utan han vill hjälpa honom på det sättet. Om alltså den sjuke får något bittert, får det icke tillskrivas läkaren utan läkemedlet och sjukdomen. Så skola ni också tänka om min hårda tillrättavisning.

"Ni har inte gjort mig något ont." — liksom ville han säga: Vad har jag för anledning att vara ond på er eller att känna mig sårad, så att jag därför skulle tala illa om er, då ni icke ha gjort mig något ont? — Varför säger du då, att vi äro förvillade, att vi hava övergivit din lära, att vi äro från våra sinnen, förhäxade o.s.v.? Sådana ord visa nog, att vi sårat dig. — Icke mig utan er själva ha ni sårat. Och därför är det icke för min skull utan för er skull, som jag är så bekymrad. Tro därför icke, att min tillrättavisning härflyter ur vrede, hat eller någon annan dålig bevekelsegrund. Jag tar Gud till vittne på att ni icke gjort mig någon orätt utan att ni tvärtom bevisat mig mycket gott.

Genom att så tala väl till galaterna söker han mjuka upp deras sinnen för att de såsom verkliga söner må bära dessa hans faderliga tillrättavisningar. Detta är att med honung och socker försätta den bittra malörtsdrycken, så att den blir söt igen. På samma sätt tala föräldrarna väl med sina barn, när de straffat dem ordentligt. De giva dem kakor och bakelser, päron och äpplen och liknande små gåvor för att barnen skola förstå, att föräldrarna vilja dem innerligt väl, hur hård bestraffningen än varit.

Logosmappen | Till början