Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:7

Ordet träl tar Paulus här icke i samma mening som i kap. 3:28, då han säger: "Här är inte jude eller grek, slav eller fri" o.s.v. Utan här menar han "träl under lagen", den som är lagen underkastad, alldeles som då han i vers 3 säger: "Så länge vi var omyndiga var vi slavar under världens stadgar." Att vara träl betyder alltså här enligt Paulus att vara en brottsling, fången under lagen, under Guds vrede och döden, att känna Gud icke som Gud eller Fader utan som bödel, fiende, tyrann. Detta är i sanning att leva i babylonisk fångenskap och grymt plågas i den. Ty ju mer man arbetar i lagen, desto hårdare tryckes man av dess träldom. Denna träldom, säger han, är slut, den driver och förtrycker oss icke längre, Paulus uttrycker sig personligt: Så är du nu icke mer träl. Men meningen blir tydligare, om vi använda ordet för själva tillståndet: Det finns ingen träldom i Kristus utan idel barnaskap. Ty då tron kommer, upphör träldomen, såsom han sagt i föregående kapitel.

Här säger Paulus tydligt, att ingen skräck, vrede, förvirring eller död. d.v.s. intet av det, som lagen verkar inom sin domvärjo, får släppas in i den kristnes samvete. [595] Ännu mindre skall man alltså lämna tillträde åt de mänskliga stadgarnas helgerånande vidunder. Ty om jag, då det gäller rättfärdiggörelsen, icke bör veta av den gudomliga lagen och icke på några villkor bör tåla dess herravälde i samvetet, så skall jag långt mindre lida, att påvens smuts härskar i samvetet, han må aldrig så mycket "ryta som ett lejon" (Upp. 10:3) och hota mig med att jag skall hemfalla åt den allsmäktige Gudens vrede. I detta läge bör jag säga: Lag, din lydnad får icke beträda den tron, där Kristus, min Herre, sitter. Nu hör jag icke på dig — och ännu mindre lyssnar jag till dina vidunder, du Antikrist! —, ty jag är fri, jag är son och som sådan bör jag icke underkasta mig någon träldom eller någon lag för trälar. — Alltså får icke Mose och långt mindre påven med sina lagar stiga upp i brudsängen för att ligga där, d.v.s. för att härska i samvetet, vilket Kristus befriat från lagen för att det må vara alldeles fritt från all träldom. Tjänarna med åsnan skola stanna i dalen, Isak skall ensam stiga upp på berget tillsammans med sin fader Abraham, det är, lagen må gärna härska över kroppen och över den gamla människan. Hon skall vara under lagen, hon får finna sig i att dess börda lägges på henne, att lagen driver och plågar henne. Henne må lagen föreskriva vad hon skall göra och lida, huru hon skall umgås med människor. Men brudsängen, i vilken Kristus ensam skall vila och sova, får lagen icke befläcka, d.v.s. den får icke oroa samvetet. Ty samvetet bör leva ensamt med sin brudgum Kristus i frihetens och barnaskapets rike.

Om ni alltså ropa Abba, Fader, säger Paulus, [596] då äro ni förvisso icke längre trälar utan fria söner. Alltså äro ni utan lag, utan synd, utan död, det är, ni äro frälsta och fria från allt ont. Barnaskapet för därför med sig det eviga riket och hela det himmelska arvet. Men huru stor och härlig denna gåva är, det kan ett mänskligt sinne i detta livet icke ens tänka sig, långt mindre utsäga. Tills vidare se vi detta på ett dunkelt sätt. Vi äga den svaga sucken och den obetydliga tron, som stöder sig endast på Kristi röst, då han förkunnar sitt löfte. För vår förnimmelse är allt detta endast den lilla medelpunkten, men i sig självt är det ett oändligt stort klot. Den kristne har något som i sig självt är oändligt stort, men för hans iakttagelse och uppfattning är det begränsat, ja, oändligt litet. Därför böra vi icke mäta denna sak med mänskligt förnuft eller mänsklig iakttagelse utan med en helt annan passare, nämligen med Guds löfte. Liksom Gud är oändlig, så är också hans löfte oändligt stort, även om det i detta livet är inneslutet i våra trånga förhållanden och så att säga i Ordet såsom medelpunkten i klotet. Nu se vi alltså medelpunkten, men en gång skola vi också se omkretsen. Därför är nu ingenting kvar, som skulle kunna anklaga, förskräcka och binda samvetet. Ty det finnes icke längre någon träldom, endast barnaskap, vilket icke endast medför frihet från lagen, synden och döden utan även arvsrätt till det eviga livet, såsom nu följer.

Men det går över all mänsklig fattningsförmåga, när han säger: Arvingar, icke till någon rik och mäktig konung, [598] icke till kejsaren, icke världens arvingar utan den allsmäktige Gudens, hans som skapat allt. Detta vårt arv är alltså, som också Paulus på ett annat ställe säger, "outsägligt rikt" (2 Kor. 9:15). Och kunde någon med viss och stadig tro fasthålla detta och fatta dess härlighet, att han är Guds son och arvinge, skulle han akta all makt och rikedom i all världens riken för smuts och avskräde i jämförelse med sitt himmelska arv. Han skulle vämjas vid allt som är högt och härligt i världen. Och ju större världens prakt och härlighet vore, desto mera förhatlig skulle den vara för honom. Kort sagt, allt som världen mest beundrar och prisar, det skulle i hans ögon vara avskyvärt och intigt. Ty vad är väl hela världen med dess makt och rikedom och härlighet i jämförelse med Gud, vars son och arvinge han är? Han skulle med Paulus ivrigt "vilja bryta upp och vara hos Kristus" (Fil. 1:23), och intet skulle vara honom mera välkommet än en för tidig död. Den skulle han välkomna som den ljuvligaste frid. Han skulle nämligen vara viss om att den skulle innebära slutet på allt hans onda och om att han genom den skulle komma i besittning av sitt arv. Ja, en människa, som fullkomligt trodde detta, skulle icke leva länge. Hon skulle dö av glädjens övermått.

Men lagen i lemmarna, som strider mot hågens lag, tillåter icke tron att vara fullkomlig. Vi behöva alltså den helige Andes hjälp och tröst, att han manar gott för oss i vårt betryck med sina outsägliga suckar, såsom ovan sagts. I köttet dröjer ännu synden kvar, och den oroar samvetet och hindrar därigenom tron att med fullkomlig glädje betrakta och längta efter de himmelska rikedomar, som Gud giver oss genom Kristus. I känslan av denna köttets strid emot Anden utropar Paulus själv: "Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" (Rom. 7:24.) Han anklagar sin "kropp", som han likväl borde älska, och ger den det värsta namn, i det han kallar den sin "död", som om han ville säga: Min kropp plågar och besvärar mig mer än själva döden. [599] Ty den störde även hos honom denna glädje i Anden. Han hade icke alltid behagliga och ljuvliga tankar på det tillkommande himmelska arvet, utan dessemellan kände han också sorg i anden och bävan.

Härav framgår nogsamt, vilken svår sak tron är. Det går icke så lätt och fort att lära sig fatta den, som de dästa och övermätta svärmeandarna inbilla sig. De tro, att de i ett enda drag kunna dricka Skriftens bägare i botten. Helgonens svaghet och striden i dem mellan kött och ande visar nog, hur svag deras tro alltjämt är. Ty en fullkomlig tro skulle snart medföra fullkomligt förakt för och leda vid detta livet. Om vi kunde fatta och med visshet tro, att Gud är vår Fader och vi hans barn och arvingar, skulle säkert världen synas oss ringa med allt vad den har bäst, såsom rättfärdighet, vishet, riken, makt och kronor, guld, ära, rikedom och njutning. Vi skulle icke vara så angelägna om vår utkomst, vi skulle icke så med hjärtat hänga fast vid timliga ting och förtrösta på deras förhandenvaro, icke fälla modet och vara nära förtvivlan, då de berövas oss. Utan vi skulle göra allt i renaste kärlek, ödmjukhet och tålamod (kättare skryta visserligen med att ha det så, men i verkligheten är ingen grymmare, högfärdigare och otåligare än de). Nu göra vi raka motsatsen, ty köttet är alltjämt starkt, men tron och anden äro svaga. Därför säger Paulus med rätta, att vi i detta livet endast hava Andens förstlingsgåva (Rom. 8:23), medan vi skola få fullheten i det eviga livet.

Logosmappen | Till början