Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:6b

Det är oändligt trösterikt att Paulus här säger, att Kristi Ande, som sänts av Gud i våra hjärtan, ropar "Abba! Fader!", och likaså i Rom. 8:26, att Anden kommer vår svaghet till hjälp och manar gott för oss med outsägliga suckar. [580] Den som riktigt säkert trodde detta, skulle icke bringas till avfall genom än så svåra anfäktelser. Men det finns många hinder för denna tro. Först detta, att vårt hjärta är fött i synd, vidare, att detta onda är oss medfött, att vi tvivla om Guds nådiga sinnelag mot oss, att vi icke kunna med full visshet tro, att vi behaga Gud. Därtill "går vår vedersakare, djävulen, omkring såsom ett rytande lejon" (1 Petr. 5:8) och säger: Du är en syndare. Därför är Gud vred på dig och skall för evigt förgöra dig. — Mot detta högljudda och outhärdliga ropande ha vi absolut ingenting, som kan upprätta och stödja oss, utom det nakna Ordet, som framställer Kristus såsom segerherre över synd, död och allt ont. Men att i anfäktelse och strid hålla sig fast till detta ord, det är just svårigheten. Kristus visar sig i sådan belägenhet icke för något av våra sinnen. Vi se honom icke, hjärtat kan icke i anfäktelsen känna hans hjälpande närvaro. Nej, Kristus rent av synes vara vred på oss och övergiva oss. Och i anfäktelsen känner människan vidare syndens makt, köttets svaghet och tvivlet, det känner djävulens brinnande pilar och skräcken inför döden, det känner Guds vrede och dom. Allt detta uppgiver höga och förfärliga rop mot oss, så att för oss intet annat synes stå åter än förtvivlan och evig död.

Men mitt i denna förskräckelse för lagen, under detta syndens åskdunder, under dödsfruktans slag och djävulens rytande börjar, säger Paulus, Anden ropa i vårt hjärta: Abba! Fader! [581] Och hans rop hörs igenom och överröstar vida lagens, syndens, dödens och djävulens starka och fruktansvärda rop. Andens ropande genomtränger molnen och himlen och når ända fram till Guds öron.

Paulus vill alltså med dessa ord antyda den svaghet, som ännu finnes hos de fromma, liksom han gör på det anförda stället, Rom. 8:26: "Så hjälper också Anden oss i vår svaghet." Ty emedan den motsatta känslan är stark hos oss, emedan vi snarare känna Guds vrede än hans nåd emot oss, just därför sändes den helige Ande i våra hjärtan, vilken icke suckar, icke beder utan ropar överljutt: Abba! Fader! och manar gott för oss enligt Guds vilja med outsägliga suckar. Men hur går det till?

När samvetet är förskräckt och har att utstå allvarlig kamp, gripa vi visserligen om Kristus och tro på honom som vår Frälsare. Men just då förskräcker lagen oss som mest, synden förvirrar oss och djävulen strider mot oss med alla sina listiga konster och glödande pilar, i det han med all kraft försöker rycka ifrån oss Kristus och beröva oss all tröst. Då fattas det föga i att vi skulle duka under för förtvivlan, ty då äro vi ett brutet rör och en rykande veke (Matt. 12:20). Men under tiden kommer Anden vår svaghet till hjälp, manar gott för oss med outsägliga suckar och giver vår ande vittnesbörd, att vi äro Guds barn. På detta sätt reser sig själen ur denna förskräckelse, suckar till sin frälsare och överstepräst, Jesus Kristus, övervinner köttets svaghet, fattar åter tröst och säger: Abba! Fader! Denna suck alltså, som vi knappast märka, kallar Paulus ett rop och en outsäglig suck, vilken uppfyller himmel och jord. Och han kallar det för Andens rop och suck, emedan Anden framkallar detta rop i vårt hjärta, då vi äro svaga och anfäktade.

[582] Lagen, synden och djävulen må alltså aldrig så mycket höja sina höga och fruktansvärda rop mot oss, vilka tyckas fylla himmel och jord och alldeles överrösta vårt hjärtas suckan — så kunna de likväl icke skada oss. Ty ju mer dessa våra fiender tränga på, anklaga och plåga oss med sitt ropande, desto mer gripa vi med våra suckar om Kristus, åkalla honom med hjärta och mun, hänga vid honom och tro, att han för vår skull ställts under lagen för att friköpa oss från lagens förbannelse och tillintetgöra synden och döden. Och då vi så fatta om Kristus, ropa vi i tron genom honom: Abba! Fader! Detta vårt rop överrröstar vida djävulens ropande.

Men det är så långt ifrån att vi skulle anse den suck, som vi i sådan förskräckelse, i denna vår svaghet uppsända, vara ett rop, att vi med knapp nöd uppfatta den som en suck. Ty vår tro, som i anfäktelsen suckar så till Kristus, är ytterligt svag för vår förnimmelse. Därför kunna vi icke höra dess rop. Vi ha endast Ordet. När vi i vår kamp gripa om det, få vi ett ögonblicks andrum och uppsända våra suckar, och detta vårt suckande ha vi väl en viss förnimmelse av, men något rop höra vi icke. Men han som rannsakar hjärtan, säger Paulus, han vet vad Anden menar (Rom. 8:27), För denne hjärtanas utrannsakare är den efter köttets sätt att se nästan omärkliga sucken ett högt rop, en outsäglig suck, i jämförelse med vilken lagens, syndens, dödens, djävulens och helvetets högljudda och fruktansvärda rytanden äro ingenting, icke ens hörbara. Det är alltså icke utan anledning som Paulus kallar det fromma och anfäktade hjärtats suck för ett rop, en Andens outsägliga suckan. Den fyller ju nämligen hela himlen och ropar så starkt, att änglarna mena sig icke någonstädes kunna höra något annat än detta rop.

Vi däremot ha intryck av att förhållandet är det rakt motsatta. [583] För oss synes det icke som om vår ynkliga suck kunde genomtränga molnen, så att den vore det enda som Gud och änglarna kunde höra i himlen. Särskilt medan anfäktelsen varar anse vi tvärtom, att djävulen ryter fruktansvärt mot oss, att himlen dundrar och jorden darrar, att allt håller på att störta samman, att hela skapelsen är full av onda hotelser mot oss, att helvetet öppnas och vill uppsluka oss. Så känna vi det i vårt hjärta, dessa förfärliga röster höra vi och denna skräckinjagande syn se vi. Det är detta som Paulus syftar på i 2 Kor. 12:9, då han säger, att Kristi kraft fullkomnas i vår svaghet. Ty då först är Kristus i sanning allsmäktig, då först regerar och triumferar han verkligen i oss, när vi äro så att säga "allsvaga", så att vi knappast kunna ge en suck ifrån oss. Men Paulus säger, att denna suck i Guds öron är det starkaste rop, som uppfyller himmel och jord.

På samma sätt kallar Kristus i liknelsen om den orättfärdige domaren i Luk. 18 det fromma hjärtats suck för ett rop, och ett rop som oupphörligt, dag och natt stiger upp till Gud: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt." (Luk. 18:6 ff.). — När vi nu förföljas och röna motsägelse från påven, från tyranner och från svärmeandarna, som ansätta oss från alla håll, kunna vi endast uppsända sådana suckar. Men dessa suckar ha också varit våra kanoner och vår krigsmateriel, med vars hjälp vi under alla dessa år gjort våra motståndares anslag om intet och börjat nedbryta Antikrists rike. Och dessa suckar skola förmå Kristus att påskynda sin ankomst i härlighet, då han skall nedslå alla herradömen, makter och väldigheter och lägga sina fiender under sina fötter. Amen.

Likaså säger Herren i Exodus till Mose vid Röda havet: "Varför ropar du till mig?" (2 Mos. 14:15.) Mose ropade icke alls, [584] utan han var ytterligt rådvill. Han darrade och hade så när förtvivlat. Otron syntes härska i honom, icke tron. Ty Israel var inneslutet av berg, egyptiernas här och havet, så att det icke kunde undkomma åt något håll. Mose vågade icke giva ett ljud ifrån sig, än mindre ropa. Därför böra vi icke döma efter vad vårt hjärta känner utan efter Guds ord, som lär, att den helige Ande gives åt de anfäktade, förskräckta och förtvivlande för att upprätta och trösta dem, så att de icke duka under i anfäktelser och alla svårigheter utan övervinna dem, visserligen icke utan mycken förskräckelse och vedermöda.

Papisterna fantiserade om att helgonen hade den helige Ande i den meningen, att de aldrig kände eller hade någon frestelse. De tala uteslutande teoretiskt om Anden, liksom nu för tiden svärmeandarna göra. Men Paulus säger, att Kristi kraft fullkomnas i vår svaghet och likaså att den helige Ande kommer vår svaghet till hjälp och manar gott för oss med outsägliga suckar. Vi hava alltså störst behov av den helige Andes hjälp och tröst, och han är oss allra närmast, när vi äro som mest vanmäktiga och stå förtvivlan allra närmast. Om någon med modigt och glatt sinne uthärdar svårigheter, så har ju den helige Ande redan fullgjort sitt verk i honom. Men detta verk övar han just i dem, som äro gripna av en våldsam skräck och stå inför dödens portar, som det heter i psalmen (9:14). Så var det ju, som sagt, med Mose, som såg döden hota i vågorna och vart han vände sig. [585] Han var alltså i största trångmål och förtvivlan, och utan tvivel förnam han i sitt hjärta djävulens överljudda rop: Hela ditt folk skall förgås i dag, ty det har ingen möjlighet att komma undan. Och till denna stora olycka är du ensam skuld, eftersom det är du som har fört folket ut ur Egypten. — Därtill kom folkets rop: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? ...Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen." (2 Mos. 14:11.) Då var den helige Ande verkligen i Mose, icke blott i hans föreställning. Och Anden manade gott för honom med en outsäglig suck, så att Mose suckade till Gud och sade: Herre, på din befallning har jag fört ut folket. Hjälp mig alltså nu! — En sådan suck kallar Gud ett rop.

Jag har varit så utförlig på denna punkt för att tydligt visa, vad den helige Andes verk är och när han särskilt utövar det. Då vi befinna oss i anfäktelse, böra vi alltså ingalunda bedöma den efter hur vi känna det eller efter lagens, syndens och djävulens ropande. Om vi i sådan belägenhet skulle rätta oss efter sinnenas vittnesbörd och tro på dessa rop, skulle vi tvingas draga den slutsatsen, att vi icke få någon hjälp av Anden och att vi äro helt förkastade från Guds ansikte. Nej, då är det bättre att minnas, vad Paulus säger om att Anden kommer vår svaghet till hjälp, om att Anden ropar: Abba! Fader! Och det innebär att utstöta vad som för oss synes vara en hjärtats svaga snyftning eller suck. Inför Gud är likväl just detta ett högt rop, en outsäglig suck. Därför skall man i alla anfäktelser och all svaghet hålla sig intill Kristus och sucka. Han giver den helige Ande, som ropar: Abba! Fader! Då säger Fadern: I hela världen hör jag intet annat än denna enda suck. I mina öron är den ett så starkt rop, att den uppfyller himmel och jord och kväver alla andra rop.

Lägg också märke till att Paulus här säger, [586] att Anden icke manar gott för oss i vår anfäktelse med en lång bön utan endast med en suck, som visserligen är outsäglig. Icke heller ropar han högt och under tårar: Förbarma dig över mig, o Gud, utan han låter höra endast själva ljudet av ropet eller sucken, som är: O, Fader! Det är visserligen ett litet ord, men det innefattar allt. Det är icke munnen utan hjärtat som talar, och det säger: Ehuru jag icke ser någon utväg åt något håll och tycks vara övergiven och rent av förkastad från ditt ansikte, är jag likväl ditt barn för Kristi skull, jag är älskad för den älskades skull. När därför det lilla ordet "Fader!" säges med hjärtat, rymmer det en vältalighet, som Demostenes, Cicero och all världens främsta vältalare icke kunna bringa till uttryck. Ty vad det här gäller uttryckes icke med ord utan med suckar, vilka alla vältalares ord icke rymma, eftersom de äro outsägliga.

Jag har utförligt påvisat, att den kristne bör vara viss om att stå i Guds nåd och om att hava Andens rop i sitt hjärta, särskilt då han är stadd i sitt egentliga ämbete, som är att bekänna Kristus eller lida för denna bekännelse. Och detta har jag gjort för att sätta eder i stånd att helt och hållet avvisa hela påvedömets fördärvliga mening, [587] att den kristne bör vara oviss om Guds nåd gentemot honom. Där denna mening råder är Kristus till intet nyttig. Ty den som tvivlar på att Gud är honom nådig, han måste också tvivla på Guds löften och följaktligen även vara osäker rörande Guds vilja, Kristi födelse, lidande, död och uppståndelse. Men det finnes ingen större hädelse mot Gud än att förneka Guds löften, Gud själv, Kristus o.s.v. Därför var det icke endast det största vanvett utan också den värsta gudlöshet, att munkarna med sådan iver lockade ungdom av båda könen till sina kloster, till sina fromhetsövningar och sina "heliga" ordnar, som de kallade dem, under föregivande att munkståndet var den säkraste vägen till salighet, medan de likväl efteråt tillhöllo dem som de på detta sätt lockat till sig att tvivla på Guds nåd. På det sättet kallade påven hela människosläktet till lydnad under den heliga romerska kyrkan och betecknade denna underkastelse som ett heligt stånd, i vilket man kunde vara viss om att vinna saligheten, och likväl befallde han sedan dem som lydde hans lagar att tvivla. Så går det till i Antikrists rike. Först prisar och upphöjer man lagarnas, ordnarnas och ordensreglernas helighet och utlovar evigt liv åt dem som hålla dem. När sedan de olyckliga människorna länge ha plågat sina kroppar med vakor och fasta enligt mänskostadgarnas föreskrifter, ha de därav den vinningen, att de icke veta, om denna deras lydnad behagar Gud eller icke. Så har Satan fört sitt förfärliga spel till själarnas död genom papisterna. Och därför är påvedömet en sannskyldig tortyrkammare för samvetena och i egentlig mening djävulens rike.

Och för att bevisa och stadfästa sin ödesdigra villfarelse ha de åberopat Salomos ord i Pred. 9:1: "Att de rättfärdiga och visa och deras gärningar är i Guds hand. Kärlek eller hat - ingen människa vet vad som ligger framför henne." [588] Detta ord fatta några såsom åsyftande Guds kommande och andra hans nuvarande vrede, men ingendera parten förstår Salomo, som på detta ställe säger något helt annat än vad de fantisera om. Dessutom är ju hela Skriftens huvudsyfte, att vi icke skola tvivla utan med visshet hoppas, förtrösta på och tro, att Gud är barmhärtig, god, långmodig, att han icke ljuger och bedrager utan är trofast och sannfärdig, så att han håller sina löften, ja att han redan uppfyllt vad han lovat genom att giva sin enfödde Son i döden för våra synders skull, på det att var och en som tror på Sonen icke skall förgås utan hava evigt liv (Joh. 3:16). Under sådana omständigheter kan det förvisso icke finnas något tvivel om att Gud är försonad och är oss av hjärtat huld, att Guds hat och vrede äro borttagna. Han låter ju sin Son dö för oss syndare. Men det har icke varit till någon nytta att hela evangeliet överallt framhåller och ständigt på nytt inskärper detta. Detta enda missförstådda ställe från Salomo, som man icke rätt förstod, har gällt mera än alla trösterika löften i hela Skriften och mera än Kristus själv, särskilt hos alla fromhetsivrande munkar i de strängare ordnarna. De ha alltså missbrukat Skriften till sitt eget fördärv. De ha också fått lida det välförtjänta straffet för sitt förakt mot Skriften och sitt vårdslösande av evangeliet.

Det är bra att veta detta, först emedan papisterna nu ställa sig som om de aldrig hade gjort något ont. Därför måste de överbevisas med sina egna styggelser, som de strött ut över hela världen. Därom vittna deras egna böcker. Det finns alltjämt kvar otaliga sådana om denna sak. För det andra är det bra att veta för att vi må förvissas om att vi ha evangelii sanna och rena lära, en visshet, som påvedömet omöjligt kan skryta med. Om allt annat där stode rätt till, skulle likväl detta ovisshetens vidunder överträffa alla andra vidunder. [589] Och ehuru det är uppenbart, att dessa Kristi fiender lära ovisshet, eftersom de befalla samvetena att tvivla, äro de likväl så uppfyllda av Satans raseri, att de fördöma oss för vår från deras avvikande lära och i sin säkerhet döda oss såsom kättare, liksom om de vore fullt vissa om sin lära.

Må vi alltså tacka Gud för att vi befriats från detta ovisshetens vidunder och nu kunna vara vissa om att den helige Ande ropar och utsänder sin outsägliga suck i våra hjärtan. Och detta är vår grund: Evangelium befaller oss att betrakta, icke våra goda gärningar och vår fullkomlighet, utan Gud själv, som giver löftena, och Kristus själv, Medlaren. Påven däremot vill att man skall rikta ögonen, icke på Gud i hans löften, icke på översteprästen Kristus utan på våra gärningar och vår förtjänst. Då följer med nödvändighet osäkerhet och förtvivlan, medan i det förra fallet följer visshet och glädje i Anden, därför att man håller sig till Gud, som icke kan ljuga. Han säger ju: Se, jag giver min Son i döden för att han med sitt blod må återlösa dig från synderna och döden. — Inför sådana ord är det omöjligt att tvivla, såvida man icke rent ut vill förneka Gud. Och detta är anledningen till att vår teologi är viss: Den rycker oss från oss själva och ställer oss utanför oss själva, så att vi icke förlita oss på våra egna krafter, vårt samvete, vår erfarenhet, vår person eller våra gärningar utan på det som är utanför oss, nämligen Guds löfte och Guds sanning, som icke kan svika. Detta begriper icke påven, och därför för han med sina galna anhängare detta gudlösa tal om att ingen, icke ens de rättfärdiga och visa, kan veta, om han är värd kärlek eller hat. — Sannerligen, om de äro rättfärdiga och visa, äro de också vissa om att Gud älskar dem, ty annars äro de icke rättfärdiga och visa.

[590] Vidare talar stället från Salomo icke alls om Guds hat eller ynnest mot människor, utan satsen rör den mänskliga sammanlevnaden. Den tadlar människors otacksamhet. Ty så stor är världens förvändhet och otacksamhet, att den ofta illa lönar dem som gjort sig väl förtjänta av henne, och ibland få de röna den ovärdigaste behandling. Å andra sidan upphöjer den och hedrar de orättrådiga. David, som var en helig man och en utmärkt konung, blev t.ex. fördriven från sitt rike. Profeterna, Kristus, apostlarna blevo dödade. Ja, alla folks historia vittnar om att många om sitt fädernesland ytterligt väl förtjänta män av sina egna landsmän drivits i landsflykt och där fått leva i armod, och om att andra skändligen omkommit i fängelse. Därför talar Salomo här icke om samvetet inför Gud eller om Guds ynnest och Guds dom utan om människors domar och det inbördes förhållandet mellan mänskliga viljor. Han vill säga: Det finns många rättfärdiga och visa människor, genom vilka Gud verkar mycket gott och skaffar fred åt människorna, men det är så långt ifrån att de skulle inse detta, att de ofta mycket illa löna sådana människor för deras utomordentliga välgärningar. Man må aldrig så mycket ha gjort idel goda gärningar, man vet likväl icke, om man med sådan flit och trohet ådragit sig hat eller bevågenhet hos människor.

På samma sätt går det nu med oss. Då vi trodde oss skola möta tacksamhet bland våra landsmän, därför att vi för dem predika fridens, livets och den eviga salighetens evangelium, finna vi i stället det bittraste hat.a) För många tedde sig vår lära till en början tilltalande, och de togo den till sig med iver. Dessa trodde vi skulle bliva bröder och vänner, som tillsammans med oss endräktigt skulle fortplanta och utbreda denna lära till andra. Men nu få vi märka, att de äro falska bröder och våra argaste fiender, som utså villfarelser. De förfalska och fördärva det som vi lärt rätt och i överensstämmelse med Skriften och giva därmed upphov till den värsta anstöt i församlingarna. [591] Den som alltså i gudsfruktan och trohet gör sin plikt, han må tillhöra vilket stånd som helst, och för sina goda gärningar skörda människors otack och hat, han bör icke plåga sig till döds över detta förhållande utan säga med Kristus: "De har hatat mig utan anledning." (Joh. 15:25), och: "Som svar på min kärlek anklagar de mig, men jag ber för dem." (Ps. 109:4).

Påven har alltså genom denna sin ogudaktiga lärosats, enligt vilken han befallt människor att tvivla om Guds nåd mot dem, berövat församlingen både Gud och alla hans löften, fördunklat Kristi välgärningar och avskaffat hela evangeliet. Dessa olyckliga följder äro oundvikliga, eftersom människor icke lita på Gud och hans löften utan på sina egna förtjänstfulla gärningar. Under sådana omständigheter kan människan aldrig vara viss om Guds vilja, utan hon måste med nödvändighet ständigt vara i osäkerhet och till sist hemfalla åt förtvivlan. Ty ingenstädes kan man få veta, vad Gud vill och vad som behagar honom, utom i hans Ord. Detta Ord förvissar oss om att Gud lagt av all vrede och allt hat gentemot oss, eftersom han utgivit sin enfödde Son för våra synder. Samma visshet ge oss också sakramenten, nyckelämbetet o.s.v., ty om Gud icke älskade oss, skulle han ej ha givit oss dem. Vi äro överhöljda med tallösa sådana vittnesbörd om Guds ynnest gentemot oss. Därför avvisa vi denna ovisshetens kräftskada, med vilken hela påvekyrkan är besmittad, och hålla det för alldeles säkert, att Gud är oss bevågen, att vi äro honom välbehagliga och ligga honom om hjärtat för Kristi skull, liksom även att vi hava den helige Ande, som manar gott för oss med sitt ropande och sina outsägliga suckar.

Detta ropande och suckande består i att man i anfäktelsen icke kallar Gud för en tyrann, en vredgad domare eller en bödel utan vår Fader, låt vara att denna suck är så svag, att den knappast hörs. [592] Det andra ropet däremot, då vi i allvarlig samvetsångest kalla Gud orättfärdig, grym, en vredgad tyrann och domare, är mycket högljutt och gör sig starkt förnummet. Ty det verkar då som om Gud övergivit oss och ville nedstöta oss till helvetet. Så klaga helgonen ofta i Psalmerna: "Jag är bortdriven från dina ögon."; och: "Jag har blivit som ett krossat kärl." (Ps. 31:23 och 13). Det är förvisso icke en suck, som säger: Fader, utan ett rytande av hat mot Gud, ett högljutt rop: Du stränge domare, du grymme bödel! Då är det tid att vända sina ögon från lagen, gärningarna, erfarenheten och samvetet för att rycka till sig evangeliet och förtrösta uteslutande på Guds löfte. Då uppgives en liten suck, som bedövar och kväver det högljudda rytandet. Ingenting blir kvar i hjärtat utom denna suck, som säger: Abba! Fader! Hur mycket än lagen anklagar mig och synden och döden förskräcker mig, så lovar dock du, Gud, nåd, rättfärdighet och evigt liv genom Kristus. Så för löftet med sig denna suck, som ropar: Fader!

Det förhållandet, att det ena ordet är grekiskt (patär, fader) och det andra (abba, fader) hebreiskt, hava några, enligt min mening icke med orätt, utlagt så, att Paulus avsiktligt begagnat båda orden, emedan församlingen bestod både av hedningar och judar. Hedningar och judar använda visserligen olika språk, [593] då de kalla Gud sin Fader, men sucken är en och densamma hos bådadera, då bådadera ropa: Fader!

a) Hs: «Då jag menade, att jag skulle finna kärlek hos Zwingli, fann jag hat. Vi böra upptaga sakramenterarna i vår gemenskap, och då de tillägnat sig vår lära, beröva de oss o.s.v.« -Tillbaka

Logosmappen | Till början