Stora Galaterbrevskommentaren

Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i edra hjärtan sin Sons Ande.

Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande.

Den helige Ande sändes på två sätt. I den första församlingen sändes han uppenbart och i synlig gestalt. På det sättet sänkte han sig över Kristus vid Jordan i skepnaden av en duva, över apostlarna och andra troende i skepnaden av eldstungor. Detta var det första sättet för den helige Andes sändande. Det var nödvändigt i den första församlingen, vars grundval för de otrognas skull måste läggas genom synliga tecken, [572] enligt Paulus i 1 Kor. 14:22: "Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende." Men sedan kyrkan bildats och stadfästs genom dessa tecken, behövde icke detta synliga sändande av den helige Ande fortsätta.

Enligt det andra sättet sändes den helige Ande genom Ordet i de troendes hjärtan, såsom här säges: "Gud har sänt sin Sons Ande i edra hjärtan." Detta sändande sker utan synlig gestalt, nämligen då vi genom det talade Ordet få den eld och det ljus, varigenom vi bliva andra, nya människor, och varigenom en ny syn på tingen, ett nytt sinne och nya rörelser uppstå hos oss. Denna förändring, denna nya åskådning är icke ett verk av det mänskliga förnuftet eller av några mänskliga krafter, utan den är den helige Andes gåva och verkan. Han kommer med det predikade Ordet, han renar hjärtana genom tron och föder nya rörelser i oss. Därför är det stor skillnad mellan oss och Ordets fiender och förvanskare. Genom Guds nåd kunna vi ur Ordet bilda oss en säker uppfattning och ett säkert omdöme om hur Gud är sinnad mot oss, om alla lagar och läror, om vårt liv och andras. Papister och svärmeandar däremot ha intet säkert omdöme om någonting. Ty de sistnämnda förvanska och förvända Ordet, och de förra förfölja och häda det. Men utan Ordet kan man icke ha något säkert omdöme om någonting.

Visserligen kan man icke se, att vårt sinne är förnyat och att vi ha den helige Ande. Men vårt omdöme, vårt tal och vår bekännelse visa tillräckligt, att den helige Ande är i oss med sina gåvor. Ty dessförinnan kunde vi icke fälla ett riktigt omdöme om någonting. Vi sade och bekände icke, såsom vi nu göra, då sanningens sol lyser, [573] att allt vi ha är fördömda synder och att Kristus ensam är all vår förtjänst, både billighets- och fullgiltig förtjänst. Därför bör det icke göra något intryck på oss, att världen, vars gärningar enligt vårt vittnesbörd äro onda, anser oss vara ärkekättare och upproriska människor, som omstörta religionen och samhällsfriden, besatta av djävulen, som talar genom oss och regerar alla våra handlingar. Mot detta världens förvända sätt att döma må vi nöja oss med att genom vårt samvetes vittnesbörd vara vissa om att det är genom en Guds gåva som vi icke endast tro på Jesus Kristus utan också öppet predika och bekänna honom inför världen. Som vårt hjärta tror, så talar vår mun, enligt ordet i Ps. 116:10: "Jag tror, därför talar jag, jag som plågades svårt"

Vidare öva vi oss i gudaktighet och undvika synder, så långt vi kunna. Om vi synda, sker det icke avsiktligt, utan vi synda genom okunnighet och sörja över det. Vi kunna falla, ty djävulen ställer sina försåt för oss dag och natt. Likaså finnas syndarester kvar i vårt kött. Vad alltså köttet beträffar; äro vi syndare, även sedan vi undfått den helige Ande.a) Och utvärtes sett är det icke stor skillnad mellan en kristen och en i borgerlig mening god människa. Ty de gärningar, som den kristne gör, se obetydliga ut: Han fullgör sin plikt enligt sin kallelse, styr staten, förestår sitt hus, plöjer sin åker, råder och tjänar sin nästa med frikostiga gåvor.b) En köttslig människa sätter icke stort pris på sådana gärningar utan anser dem vara simpla och värdelösa, eftersom även lekmän, ja, hedningar göra sådana. Ty världen fattar icke det som tillhör Guds Ande, därför felbedömer den de frommas gärningar. Världen icke blott beundrar skrymtares vidunderliga vidskepelse och deras självvalda gärningar, utan den tänker på dem med vördnad och befordrar dem med stora kostnader. [574] De frommas gärningar äro visserligen, utvärtes sett, tarvliga och obetydliga, men de äro i verklig mening goda och Gud välbehagliga, om de göras i tro, av ett glatt hjärta, i lydnad och tacksamhet gentemot Gud. Men långt ifrån att erkänna dem som goda tadlar världen dem och fördömer dem såsom den största gudlöshet och orättfärdighet. Ingenting synes världen mera orimligt än att vi skulle ha den helige Ande. Dock, när lidandets eller korsets tid kommer och det gäller att bekänna sin tro, vilket är de troendes förnämsta, för dem utmärkande gärning (Rom. 10:10), då antingen hustru och barn, liv och gods måste lämnas eller Kristus förnekas, då blir det uppenbart, att det är i den helige Andes kraft som vi bekänna tron, Kristus och hans ord.

Vi böra alltså icke tvivla på att den helige Ande bor i oss, utan vi skola veta och vara vissa om att vi, såsom Paulus säger, äro den helige Andes tempel (1 Kor. 6:19). Ty om någon känner kärlek till Ordet och gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, så må han veta, att detta icke är den mänskliga viljans eller förnuftets verk utan en gåva av den helige Ande. Ty sådant kan omöjligt ske utan den helige Ande. Där däremot Ordet hatas och föraktas, där regerar djävulen, denna tidsålders gud. Där är det han som förblindar människors hjärtan och håller dem i fångenskap, på det att icke evangeliets och Kristi härlighets ljus må lysa fram för dem. Det kunna vi nu till dags iakttaga i fråga om den stora hopen, som icke tager något intryck av Ordet utan i sin säkerhet föraktar det, som om det icke alls anginge dem. De däremot, som känna sig värmda av och sucka efter Ordet, de må med tacksamhet besinna, att detta sinnelag ingivits dem av den helige Ande. Ty vi födas icke med ett sådant sinnelag, och inga lagar kunna driva oss till att förvärva det. Endast och allenast den Högstes högra hand kan åstadkomma denna förändring. Då vi alltså gärna höra predikan om Kristus, Guds Son, som för vår skull blev människa och underkastade sig lagen för att friköpa oss, [575] då sänder Gud förvisso genom och med denna predikan den helige Ande i våra hjärtan. Därför är det av största gagn för de fromma att veta sig hava den helige Ande.

Detta säger jag för att vederlägga solisternas och munkarnas fördärvliga lära, enligt vilken ingen med säkerhet kan veta, huruvida han står i nåden, även om han arbetar väl efter sin förmåga och lever ostraffligt. Och denna överallt antagna sats var i hela påvedömet ett slags trons grundprincip. Genom denna sin ogudaktiga åsikt undertryckte de helt trons lära, utrotade tron, förvirrade samvetena, togo bort Kristus ur kyrkan, skymde bort och förnekade alla den helige Andes välgärningar och gåvor, avskaffade den sanna gudstjänsten och upprättade i stället avgudadyrkan, förakt och hädelse mot Gud i människors hjärtan. Ty den som tvivlar om Guds vilja gentemot sig och icke är viss om att stå i nåden, han kan icke tro, att han har syndernas förlåtelse, att han är föremål för Guds omsorg, att han kan bli frälst.

Augustinus säger, skriftenligt och med rätta, att var och en med största säkerhet kan se sin tro, om han har någon. Detta förneka papisterna. Bort det, säga de, att jag skulle vara viss om att stå i nåden, om att jag är helig, om att jag har den helige Ande, även om jag lever heligt och gör allt som är mig befallt. Ni yngre böra undfly och frukta som pesten denna ogudaktiga åsikt, på vilken hela påvedömet vilar. Ni äro ju nämligen ännu icke indränkta med den. Vi äldre äro från barnsben uppfostrade i den och ha insupit den så, att den vuxit samman med våra hjärterötter. Därför är det för oss lika svårt att avlägga den meningen som att lära sig den rätta tron. Men vi måste under alla omständigheter vara vissa om att vi stå i nåden, att vi äro Gud välbehagliga för Kristi skull och att vi hava den helige Ande. [576] "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom." (Rom. 8:9) . Vidare, allt som den tvivlande tänker, talar och gör är synd. "Ty allt som inte sker av tro är synd." (Rom. 14:23) .c)

Den som har ett ämbete i kyrkan eller i det borgerliga samhället bör alltså vara fullt viss om att hans tjänst behagar Gud. Men det kan han icke vara viss om, såvida han icke har den helige Ande. Nu invänder någon: Jag tvivlar icke på att mitt ämbete behagar Gud, ty det är en gudomlig ordning. Däremot är jag icke säker på att personen är Gudi behaglig. — Här måste man rådfråga teologin, vars förnämsta uppgift är att göra oss vissa om att icke endast personens ämbete utan även personen själv är Gud täck. Ty personen är döpt, tror på Kristus, är genom hans blod renad från alla synder och lever i kyrkans gemenskap. Och därtill icke endast älskar han Ordets rena lära, utan han gläder sig även storligen över att den utbredes och över att de troendes antal tillväxer. Å andra sidan avskyr denna person påven och svärmeandarna med deras ogudaktiga lära, enligt ordet i Ps. 119:113: "Jag hatar dem som vacklar hit och dit, men din undervisning älskar jag."

Därför böra vi vara vissa om att icke endast vårt ämbete behagar Gud utan också om att vår person gör det: vad helst denna person rent privat sagt, gjort eller tänkt, det behagar Gud, icke för vår skull visserligen utan för Kristi skull, om vilken vi tro, att han för vår skull ställts under lagen. Och vi äro ju fullt vissa om att Kristus behagar Gud, att han är helig o.s.v. I den mån alltså som Kristus är Gud täck och vi hålla oss till honom, i samma mån äro också vi Gud behagliga och heliga. Och fastän synden ännu dröjer kvar i köttet och vi dessutom falla dagligen, [577] så är likväl nåden rikare och mäktigare än synden.d) Ty Herrens barmhärtighet och sanning regerar över oss till evig tid. Därför kan icke synden skrämma oss eller komma oss att tvivla om Guds nåd mot oss. Ty Kristus, vår starke hjälte, har undanröjt lagen, fördömt synden och avskaffat döden och allt ont. Så länge han sitter på Guds högra sida och manar gott för oss, kunna vi icke tvivla om Guds nåd mot oss.

Vidare har Gud också sänt sin Sons Ande i våra hjärtan, såsom Paulus här säger. Men Kristus är fullt viss i sin Ande om att han behagar Gud. Eftersom vi ha samme Kristi Ande, böra också vi vara vissa om att stå i nåden för hans skull, som är viss därom. Detta gäller det inre vittnesbörd, genom vilket hjärtat bör vara fullt säkert om att stå i nåden och hava den helige Ande. Men de yttre tecknen på denna ställning äro, som ovan anförts, att gärna höra och lära om Kristus, tacka, lova och bekänna honom, även om det skulle kosta liv och gods, vidare att enligt sin kallelse efter förmåga fullgöra sin plikt i tro, glädje o.s.v.,att icke ha sin lust i synder, att icke tränga sig in i en annans kallelse utan sköta sin egen, att hjälpa sin behövande broder, att trösta den bedrövade o.s.v. Genom sådana tecken få vi visshet och bekräftelse i efterhand på att vi stå i nåden. Även de ogudaktiga ha sådana tecken, men icke i renhet. — Härav framgår, [578] att påven med sin lära endast förvirrar samvetena och slutligen driver dem till förtvivlan, emedan ovissheten icke endast följer av hans lära utan rent av föreskrives av honom. "Ty vad deras mun talar kan ingen lita på, deras inre är fördärv" som psalmen säger (5:10). Och i Ps. 10:7 heter det: "Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck, under hans tunga finns olycka och elände."

Här se vi också, huru svag tron alltjämt är även hos de fromma. Ty vore vi fullt vissa om att stå i nåden, att synderna äro oss förlåtna, att vi ha Kristi Ande och att vi äro Guds barn, så skulle vi säkert vara glada och tacksamma mot Gud för denna outsägliga gåva. Men emedan vi hos oss märka rent motsatta känslor, fruktan, tvivel, sorg o.s.v., så våga vi icke vara vissa om detta. Ja, samvetet anser det vara stor förhävelse och högfärd att göra anspråk på en sådan ära. Därför förstår man detta först då man övar det, ty utan erfarenhet kan man aldrig lära sig det.

Därför må var och en vänja sig vid att vara fullt viss om sitt nådastånd, om att hans person behagar tillika med gärningarna. Men om han märker, att han tvivlar, bör han öva tron och kämpa mot tvivlet och sträva efter visshet, så att han kan säga: Jag vet att jag är antagen av Gud, att jag har den helige Ande, icke på grund av min värdighet eller mina dygder utan för Kristi skull, som för oss underkastat sig lagen och burit världens synd. På honom tror jag. Om jag är en syndare och far vilse, så är han rättfärdig och kan icke fara vilse. Vidare hör, läser, sjunger och skriver jag gärna om honom, och det är min högsta önskan att hans evangelium skall bliva känt för världen och många bliva omvända.

Detta är säkra tecken på Andens närvaro. Ty sådant sker icke i hjärtat genom mänskliga krafter, [579] och icke heller kan det förvärvas genom några än så mödosamma övningar. Det kommer oss till del genom Kristus, som först rättfärdiggör oss genom kunskap om sig och sedan skapar ett rent hjärta, frambringar nya rörelser och giver denna visshet, i kraft av vilken vi äro säkra om att behaga Fadern för Kristi skull.e) Han giver också ett säkert omdöme, så att vi gilla det som vi förut icke kände till eller rent av föraktade. Vi böra alltså dag för dag mer och mer kämpa oss fram från ovisshet till visshet och bemöda oss om att helt utrota den fördärvliga meningen, att människan icke vet, huruvida hon står i nåden. Den har ju uppslukat hela världen. Ty om vi tvivla på att vi stå i nåden, att vi äro Gud behagliga för Kristi skull, så förneka vi, att Kristus har återlöst oss, förneka över huvud alla hans välgärningar. Ni yngre, som ännu icke blivit smittade av denna åsikt, kunna lätt undvika den och fatta den rena evangelii lära.

c) Hs: «Akta er noga för denna fördärvliga mening! Den är påvens rike, och den meningen har jag insupit, så uppfostrad, och denna fördärvliga åsikt växte samman med mina innersta hjärterötter: Jag skall göra allt, men huruvida det behagar Gud, vet jag icke, icke huruvida i den helige Ande, i nåden. — Den som så säger, bör säga: Jag vet med full säkerhet, att jag icke är [Gud behaglig etc.], ty 'allt som icke sker av tro' Rom. 14." -Tillbaka

d) Hs: "I den mån som jag håller mig till honom, är jag i nåden, och den helige Ande är i mig. Alltså (har Gud behag till) icke endast mitt ämbete utan till hela min vandel, alla mina handlingar och tankar, även om de äro synder, i enskilda samtal, heter det: Din synd är dig förlåten." -Tillbaka

e) Hs: "0m jag känner detta, då är den helige Ande närvarande, ty sådant verkas icke i det mänskliga hjärtat genom förnuftet och icke genom några som helst ansträngningar, utan det är närvarande genom Kristus, som gav ett annat tänkesätt." -Tillbaka