Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:4-5

Det vill säga: Då lagens tid var fullbordad och Kristus var uppenbarad och hade befriat oss från lagen och löftet hade blivit kungjort för alla folk.

Lägg noga märke till, huru Paulus här beskriver Kristus. Kristus, säger han, är Guds och en kvinnas son, vilken för vår skull, för syndares skull ställts under lagen för att friköpa oss, som voro under lagen. Med dessa ord omfattar han på en gång både Kristi person och hans ämbete. Personen består av gudomlig och mänsklig natur. Det framgår tydligt av hans ord: "Gud sände sin Son, född av kvinna." Kristus är alltså sann Gud och sann människa. Hans ämbete åter beskriver Paulus med orden: "Ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen."

[561] Det verkar som om Paulus talade utan tillbörlig vördnad om jungfrun, Guds Sons moder, eftersom han talar om henne som "kvinnan". Några av de gamla kyrkofäderna ha också tagit illa upp. De hade hellre sett, att han på detta ställe använt ordet jungfru och icke ordet kvinna. Men Paulus avhandlar i detta brev det högsta och största av alla ämnen, nämligen evangeliet, tron, den kristna rättfärdigheten, likaså den frågan, vem Kristus är, vad hans ämbete är, vad han för vår skull underkastat sig och uträttat och vilka välgärningar han bevisat oss arma syndare. Detta översvinnligt höga ämne föranledde, att han icke tog hänsyn till Marias jungfrudom. Det var för honom nog att förkunna Guds oskattbara och oändliga barmhärtighet, att han värdigades låta sin Son födas av detta kön. Därför nämner han icke den för henne utmärkande värdigheten utan endast hennes kön. Och genom att nämna könet giver han till känna, att Kristus fötts som sann människa av en kvinna. Han säger därmed: Kristus föddes icke av en man och en kvinna utan endast av en kvinna. Eftersom han endast angiver könet, är det samma sak då han säger att Kristus fötts av en kvinna, som om han sagt, att han fötts av en jungfru.

Detta ställe ger också vid handen, att Kristus icke, då lagens tid var ute, stiftade en ny lag i stället för Moses gamla, [562] utan att han upphävt den och friköpt dem, som höllos underkuvade av lagen. Därför är det en arg villfarelse av munkar och sofister, då de framställa Kristus som en ny lagstiftare efter Mose. Denna villfarelse är icke olik turkarnas, vilka förkunna sin Mohammed som en ny lagstiftare efter Kristus. Genom att framställa Kristus på detta sätt göra de honom den största orätt. Han kom nämligen icke för att avskaffa den gamla lagen och stifta en ny, utan som Paulus här säger: Han sändes av Fadern i världen för att friköpa dem, som höllos fångna under lagen. Dessa ord giva en sann bild av Kristus. De tillskriva honom icke uppgiften att stifta en ny lag utan att friköpa dem som stodo under lagen. Och Kristus säger själv, Joh. 8:15: "Jag dömer ingen." Och på ett annat ställe (Joh. 12:47) säger han: "Jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen." Det vill säga: Jag har icke kommit för att stifta lag och döma människorna efter den liksom Mose och andra lagstiftare, utan jag har ett högre och förnämligare ämbete. Jag dömer och fördömer lagen. Lagen dödar eder, men jag dödar lagen och borttager så döden genom död.

På oss vuxna har papisternas fördärvliga lära gått i blodet Vi ha fått en helt annan föreställning om Kristus än den som Paulus här framställer. Huru mycket vi än med munnen bekände, att Kristus friköpt oss från lagens tyranni och träldom, stod han dock i själva verket för vårt hjärta som en lagstiftare, tyrann och domare, mera fruktansvärd än själve Mose. Och denna fördärvliga mening kunna vi icke ens nu, då sanningens ljus skiner så klart, helt frigöra oss ifrån. Så seg är den åskådning, som vi vant oss vid från barnsben. För er unga, som äro att jämföra med nya fat, [563] ännu icke genompyrda av denna gudlösa övertygelse, går det mycket lättare att tillägna sig en ren lära om Kristus än för oss äldre att frigöra våra sinnen från dessa hädiska tankar om honom. Men ni ha icke därför helt undgått djävulens listiga anslag. Ty ehuru ni ännu icke blivit genomdränkta med den ogudaktiga åsikten, att Kristus skulle vara en lagstiftare, ha ni dock själva underlaget för sådana tankar, nämligen kött, förnuft och naturens ondska, som icke kan fatta Kristus på annat sätt än som lagstiftare. Därför måste ni med all kraft bemöda er om att lära känna och betrakta Kristus så, som Paulus här målar honom. Men om till denna naturens ondska komma ogudaktiga lärare — och av gamla och nya sådana är världen för närvarande full — så underblåsa de naturens ondska, så att det onda blir dubbelt så stort. Ty om till den redan i och för sig fördärvade naturen kommer ogudaktig undervisning, måste resultatet med nödvändighet bli en falsk bild av Kristus. Förnuftet tänker sig honom, som sagt, av sig självt sådan, och sedan skärper den oriktiga undervisningen denna karikatyr och inpräntar den i själarna, så att den icke utan stor möda och ansträngning kan avlägsnas.

Därför är det mycket nyttigt att hålla i minnet denna ljuvliga och trösterika sats och andra liknande, som giva en klar och riktig beskrivning av Kristus, och att alltid betrakta dem, så att man hela livet igenom, i alla faror, då det gäller att bekänna sin tro inför tyranner och slutligen inför döden, kan säga i viss och orubblig förtröstan: Lag, du har ingen befogenhet över mig. Det tjänar ingenting till att du anklagar och fördömer mig. Ty jag tror på Jesus Kristus, Guds Son, vilken Fadern sände i världen till att friköpa oss fattiga syndare, som ledo förtryck under lagens tyranni. Han gav med slösande frikostighet sitt liv för mig. [564] Då jag därför känner dina skrämmande hotelser, o lag, sänker jag mitt samvete i Kristi sår, i hans blod, död, uppståndelse och seger. Jag vill varken se eller höra något annat än honom. a)

Denna tro är vår seger, genom vilken vi övervinna lagens, syndens, dödens och allt det ondas skräck, även om det kostar häftig kamp. De verkligt fromma, som dagligen prövas i svåra anfäktelser, ha här ett hårt arbete. Det ter sig för dem ofta som om Kristus ville gå till rätta med oss, som om han ville avkräva oss räkenskap för vårt förflutna liv, som om han ville anklaga och fördöma oss. De förmå icke fasthålla vissheten, att han sänts av Fadern för att friköpa oss från lagens tyranniska förtryck. Det beror på att helgonen ännu icke helt avlagt köttet, och köttet gör motstånd mot anden. Därför återvänder ständigt på nytt skräcken för lagen och döden och andra dystra spöken, som stå i vägen för tron och hindra oss från att med erforderlig tillförsikt omfatta den Kristi välgärning, genom vilken han friköpt oss från träldomen under lagen.

Men på vilket sätt har Kristus friköpt oss? Jo, på det sättet, att han ställdes under lagen. Då Kristus kom, fann han oss alla vara fångar under uppfostrare och förmyndare, d.v.s. han fann oss inspärrade och hållna i förvar under lagen. Vad gjorde han? Han är lagens herre. Därför har lagen ingen rätt över honom, den kan icke anklaga honom, ty han är Guds Son. Men han, som icke var under lagen, underkastade sig den självmant. Nu gjorde lagen med honom allt det som den gjort med oss. [565] Den anklagade och förskräckte oss, lade oss under synd, död och Guds vrede och fördömde oss med sin dom. Och det hade den rätt till att göra, emedan vi alla syndat. Men Kristus "Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun." (1 Petr. 2:22). Därför var han icke skyldig lagen något. Likväl rasade lagen mot honom, den helige, rättfärdige och välsignade, lika mycket som mot oss, förbannade och fördömda syndare, ja, mycket värre. Den anklagade honom för att vara hädisk och upprorisk och lät honom inför Gud stå såsom skyldig till hela världens synd. Den gjorde honom så bedrövad och ängslig, att han svettades blod, och slutligen dömde den honom till döden, ja, till döden på korset.

För visso är detta en underlig tvekamp, där den skapade lagen på detta sätt sammandrabbar med sin Skapare och utan allt berättigande mot Guds Son utövar hela det tyranni, som den utövat mot oss, vredens barn. Emedan alltså lagen på detta förfärligt gudlösa sätt förbrutit sig mot sin Gud, ställes den inför rätta och anklagas. Kristus säger: Herr Lag, du mäktige och grymme kejsare och tyrann över hela människosläktet, vad har jag väl gjort, eftersom du anklagar, förskräcker och fördömer mig oskyldige? — Lagen, som förut fördömt och dödat alla människor, har nu ingenting att anföra till sitt försvar eller sin ursäkt, och därför dömes och dödas den i sin tur på det sättet, att den förlorar sin rätt, icke endast mot Kristus — som den dock i rättsvidrigt raseri dödat — utan även gentemot alla, som tro på honom. Kristus säger: Kommen till mig, I alle, som ären betungade av lagens ok. Jag hade kunnat besegra lagen med full rätt, utan att underkasta mig något lidande, ty jag är lagens herre, och därför har den ingen rätt gentemot mig. Men för er skull, som voro under lagen, [566] antog jag edert kött och underkastade mig lagen, d.v.s. till råga på allt det anförda underkastade jag mig samma lagens fängelse, tyranni och slaveri, under vilket ni trälade som fångar. Jag lät lagen härska över mig, dess herre, förskräcka mig och lägga mig under synden, döden och Guds vrede, vilket icke ingick i dess skyldigheter. Så har jag med dubbel rätt besegrat, slagit till marken och dödat lagen: först i egenskap av Guds Son, lagens herre, och därnäst såsom en av er, vilket är detsamma som om ni hade besegrat lagen.

På detta sätt talar Paulus flerstädes om denna underliga tvekamp. Och för att göra framställningen ljuvligare och klarare brukar han framställa lagen som en person, som en mäktig härskare, vilken fördömt och dödat Kristus, men vilken han i sin tur besegrat, fördömt och dödat genom att övervinna döden. "Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen.", heter det i Ef. 2:16. Och i Ef. 4:8 säger han, i anslutning till Ps. 68:19: "Han steg upp i höjden, han tog fångar" Samma personifiering använder han också i breven till romarne, korintierna och kolosserna: "i hans kropp fördömde Gud synden" (Rom. 8:3). Genom denna sin seger förjagade Kristus lagen ur vårt samvete, så att den icke längre skall kunna komma oss på skam inför Gud, driva oss till förtvivlan och fördöma oss. Den upphör visserligen icke med att utpeka synden och förskräcka med sina anklagelser, men det samvete som håller sig till dessa ord av aposteln: "Kristus har friköpt oss från lagen", upprättas genom tron och fattar tröst. Det går så långt, att det i ett slags heligt övermod smädar lagen, sägande: Jag bryr mig icke om dina förskräckliga hotelser, ty du har korsfäst Guds Son, och det har du gjort mot all rättvisa. Därför kan aldrig den synd förlåtas, som du har begått mot honom. Du har förlorat din rätt, och hädanefter är du besegrad och hängd, icke endast vad angår Kristus utan även vad angår mig, som tror på honom. Ty han har givit oss sin seger. — Så är lagen för evigt död för oss, [567] om vi blott förbliva i Kristus. Alltså, "Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus." (1 Kor. 15:57).

Även detta har att göra med satsen, att vi rättfärdiggöras genom tron allena. Ty då denna strid utkämpades mellan lagen och Kristus, fanns det inga våra gärningar eller förtjänster, som kunde träda emellan, utan Kristus står där ensam. Han ikläder sig vår person och trälar under lagen och lider, trots sin oskuld, hela dess tyranni. Därför förlorar lagen sin rätt såsom en rövare och helgerånare, såsom Guds Sons mördare. Den ådrager sig fördömelse, så att varhelst Kristus är, ja, varhelst blott hans namn nämnes, måste den vika fjärran och fly för detta namn som djävulen flyr för korset. Vi som tro äro därför fria från lagen genom Kristus, som i sig själv har vunnit en härlig seger över den. Och denna härliga seger genom Kristus har förvärvats åt oss utan några gärningar. Den tillägnas endast i tro. Alltså rättfärdiggör tron allena.

Dessa ord: "Kristus ställdes under lagen", rymma alltså ett rikt innehåll och förtjäna därför en motsvarande uppmärksamhet. De giva nämligen vid handen, att då Guds Son var ställd under lagen, utförde han icke endast en eller annan av de gärningar, som lagen kräver, och icke heller stod han under lagen endast i borgerlig mening, utan han utstod lagens hela tyranni. Lagen gjorde nämligen sitt bästa för att ansätta honom. Den injagade sådan skräck och ångest hos honom, att ingen människa någonsin känt dess make. Detta framgår tydligt av hans blodssvett, av att han tröstades av en ängel och av hans allvarliga bön i örtagården samt slutligen av hans ångestrop på korset: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27:46.) Men detta utstod han för att friköpa dem som stodo under lagen, som voro bedrövade, bävande och förtvivlade, som trycktes av sina synder, liksom vi alla förvisso alltjämt tryckas av våra synder. Ty efter köttet synda vi alltjämt dagligen mot alla Guds bud. Men Paulus inger oss gott hopp, då han säger: "Gud sände sin Son" o.s.v.

[568] Så kom Kristus, på en gång Gud och människa, född av Gud i evighet och av jungfrun i tiden, icke för att stifta lagar utan för att underkasta sig och borttaga lagen. Han blev icke en laglärare utan en lagens lydige lärjunge för att genom sin lydnad friköpa dem som stodo under lagen. Detta är något helt annat än papisternas lära. De ha gjort Kristus till en lagstiftare, t.o.m. grymmare än Mose. Paulus lär här raka motsatsen, nämligen att Gud ställt sin Son under lagen, d.v.s. tvingat honom att bära lagens dom och förbannelse, synden och döden. Ty Mose, som är syndens, vredens och dödens tjänare, grep, band, fördömde och dödade Kristus, som underkastade sig allt detta. Kristus förhöll sig alltså passivt till lagen, icke aktivt. Han är alltså icke en lagstiftare, som dömer efter sin lag, utan därigenom att han ställde sig som lagens träl, blev han vår befriare från lagen.

Men vad det beträffar att Kristus i evangeliet uppställer bud för oss och undervisar i lagen eller snarare utlägger den, så hör det icke till läran om rättfärdiggörelsen utan till läran om goda gärningar.b) Att undervisa i lagen är vidare icke Kristi egentliga ämbete, för vars skull han kommit i världen, utan det är något tillfälligt, jämförligt med att han botade sjuka, uppväckte döda, gjorde väl mot ovärdiga och tröstade de bedrövade. Detta är visserligen härliga och gudomliga verk och välgärningar, [560] men de äro icke något för Kristus ensam utmärkande. Ty även profeterna undervisade om lagen och gjorde underverk. Kristus åter är gudamänskan, som under sin strid med lagen utstod dess yttersta och grymmaste tyranni. Och just därigenom att han fullgjorde lagen och underkastade sig den, besegrade han den i sig själv. Och i det han därefter uppstod från döden, fördömde han lagen, vår värste fiende, och röjde den ur vägen, så att den icke mer kan fördöma och döda oss. Alltså är det Kristi sanna och egentliga ämbete att kämpa med hela världens lag, synd och död och kämpa på det sättet, att han underkastar sig dem och genom denna underkastelse i sin person besegrar och undanröjer dem och på det sättet befriar oss från lagen och allt ont. Då Kristus undervisar om lagen och gör underverk, är det alltså speciella välgärningar, men icke vad han i främsta rummet kommit för att göra. Ty profeterna och särskilt apostlarna ha gjort större under än Kristus själv, Joh. 14:12.

Och eftersom Kristus i sin egen person besegrat lagen, följer därav med nödvändighet, att han till sitt väsen är Gud. Ty ingen, vare sig människa eller ängel, står över lagen, utom Gud allena. Men Kristus står tydligen över lagen, eftersom han kunde besegra och halshugga den. Alltså är han Guds Son och till sitt väsen Gud. Den som fattar Kristus så som han här framställes av Paulus, han tager icke miste och kommer icke på skam. Vidare är det honom en lätt sak att rätt bedöma alla stånd, all religion och alla gudstjänstformer i världen. Men om denna riktiga bild av Kristus borttages eller endast fördunklas, följer med säkerhet allmän förvirring. Ty en naturlig människa kan icke döma om Guds lag. Här kommer filosofers, juristers och alla människors konst till korta. Ty lagen härskar över människan. [570] Alltså dömer lagen människan, icke människan lagen. Endast de kristna fälla det rätta omdömet om lagen. Och vilket är det? Jo, att den icke rättfärdiggör. Vartill tjänar det då att lyda den, om den icke rättfärdiggör? Avsikten med de rättfärdigas laglydnad är icke att vinna rättfärdighet inför Gud, ty den kan endast mottagas i tro. De rättfärdigas laglydnad syftar till frid i världen, till att visa tacksamhet gentemot Gud och till att giva ett gott föredöme, varigenom de kunna föra andra till tro på evangeliet o.s.v. Påven blandade samman lagar om yttre sedvänjor, sedliga lagar och tron, så att han upphävde all åtskillnad dem emellan, tills han slutligen satte ceremoniallagarna över sedelagen och sedelagen över tron.

a) Hs: "Jag betraktade alltid Kristus som en domare, jag hörde icke att han var sådan som Paulus [säger] ... Jag kan icke driva den falske Kristus ur hjärtat. Jag är alltid rädd för Kristus, för att han vill döda mig och gå till rätta med mig. Detta har du icke gjort! Precis sådan, så sträng föreställde jag mig honom, och jag höll mig till Maria och helgonen. Det vill till, om jag i dödsstunden, i andlig anfäktelse, i bekännelsen skall kunna säga: Jag vet intet om lagen, synden, utan detta först och främst, att Gud sänt sin Son till att friköpa oss, att han givit, slösande givit sitt liv för mig, och jag sänker mitt samvete i hans sår, död, liv och blod, så att jag icke vet av något annat." - Tillbaka

b) Hs: «Men att han giver bud, sätt det i ett annat lärostycke." - Tillbaka

Logosmappen | Till början