Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:3

Men lagens tid tager slut på två sätt. Först slutar den, då Kristus kommer i köttet vid den tidpunkt, som Fadern förut bestämt. Kristus har nämligen en gång blivit människa i tiden, "född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen" (Gal. 4:4). "gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning." (Hebr. 9:12). Vidare kommer samme Kristus, som en gång för alla kom i tiden, dagligen och stundligen till oss i anden. Visserligen har han en gång med sitt eget blod lösköpt och helgat alla. Men emedan vi ännu icke äro fullkomligt rena, emedan syndarester ännu finnas kvar i vårt kött, och emedan köttet strider mot anden, så kommer han dagligen i andlig bemärkelse och förkortar dag för dag mer och mer den av Fadern bestämda omyndighetstiden, avskaffar och upphäver lagen.

På samma sätt kom han också andligen varje dag till fäderna i Gamla testamentet, innan han ännu kommit i tiden. I anden hade de Kristus, och de trodde på honom såsom den där skulle uppenbaras, [551] liksom vi tro på honom såsom den där redan är uppenbarad, och de blevo frälsta genom honom, de lika väl som vi, enligt Hebr. 13:8: "Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet." I går, före hans ankomst i köttet, i dag, då han är uppenbarad i tiden, nu och i evighet är han den samme Kristus. Alla som hava trott, nu tro och komma att tro befrias från lagen, rättfärdiggöras och frälsas alltså genom en och samme Jesus Kristus.

Paulus säger alltså: "Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under världens elementer", d.v.s. lagen härskade över oss och förtryckte oss såsom trälar och fångar i hård träldom. Ty för det första höll den råa och köttsliga människor i styr i borgerlig mening, så att de icke huvudstupa störtade sig i allehanda laster. Ty lagen hotar överträdarna med straff. Om de icke avhölles genom fruktan för detta straff, skulle de icke försumma någon ogärning. Över dem som på detta sätt hållas i tukt av lagen, härskar tydligen lagen. För det andra: Lagen anklagade. förskräckte, dödade och fördömde oss i andlig eller teologisk mening, inför Gud. Och detta var lagens förnämsta myndighet gentemot oss. Liksom alltså den under förmyndare ställde arvingen tuktas, tvingas att lyda förmyndarnas lagar och att till punkt och pricka utföra vad han blivit ålagd, så tryckas samvetena före Kristus av lagens hårda tyranni, d.v.s. de anklagas, förskräckas och fördömas av lagen. Men detta lagens herravälde eller snarare tyranni räcker icke för alltid; det får icke vara längre än tills nådens tid kommer. Lagens uppgift är alltså visserligen att anklaga för synd och föröka synden — men till rättfärdighet, [552] att döda, — men till liv. Ty lagen är en uppfostrare till Kristus.

Liksom alltså förmyndarna behandla den omyndige arvingen hårt, härska och befalla över honom som över en slav, och han tvingas vara dem underdånig, så anklagar lagen oss, förödmjukar oss och trälbinder oss, därför att vi äro trälar under synden, döden och Guds vrede, vilket förvisso är den jämmerligaste och värsta träldom som kan tänkas. Men liksom förmyndarnas herravälde och den minderårige arvingens underkastelse och träldom icke varar beständigt utan räcker endast intill den av hans far fastställda tiden, vid vars utgång han icke behöver förvaltarnas vård, icke längre är dem underdånig utan efter gottfinnande nyttjar sitt arv — på samma sätt härskar lagen över oss, och vi tvingas vara trälar och fångar under dess välde, men icke för beständigt; man får nämligen icke glömma tillägget: "intill den tid som fadern har bestämt." Ty Kristus kom enligt löftet och friköpte oss, som lågo under lagens tyranni.

Men för säkra skrymtare och för gudsföraktare, som leva i uppenbar ogudaktighet, vidare för de förtvivlade, som tro att intet annat återstår än den lagens förskräckelse, som de känna, för dem har Kristus icke kommit. Åt dem är han icke given. För båda dessa grupper av människor är han till intet gagn. Men till gagn är han för de av lagen till en tid plågade och förskräckta, för dem som i den av lagen verkade allvarliga förskräckelsen icke förtvivla utan med tillförsikt vända sig till Kristus, nådastolen, [553] som friköpt dem från lagens förbannelse, då han själv blev en förbannelse för dem. De få barmhärtighet och finna nåd.

Det ligger alltså tonvikt på ordet "höllos i träldom". Aposteln vill säga: Vårt samvete var underkastat lagen, som av alla krafter tyranniserade oss, gisslade oss som en tyrann sin i krig tagne träl och höll oss inspärrade i fångenskap. Det är, lagen hotade oss med evig död och fördömelse och gjorde oss därigenom bävande, sorgsna, bleka och förtvivlade. Detta är den oerhört hårda andliga träldomen, men den varar icke beständigt. Den räcker endast så länge som vi äro omyndiga, det är, så länge icke Kristus har kommit. I hans frånvaro äro vi trälar, inspärrade under lagen, i avsaknad av nåd, tro och alla den helige Andes gåvor. Men då Kristus kommer, upphör lagens fängelse och träldom. 

Han kallar lagen för världens elementer, det är, yttre bokstäver och stadgar, upptecknade i någon bok. Ty ehuru lagen i borgerlig mening avhåller från det onda och driver till att göra det goda, så kan den dock icke därför befria från synderna, icke rättfärdiggöra, icke föra till himlen, även om man håller den i angiven mening, utan den lämnar oss kvar i världen. Ty jag vinner icke rättfärdighet och evigt liv genom att icke mörda, icke begå äktenskapsbrott eller stöld o.s.v. Sådana utvärtes dygder, sådan hederlig vandel är icke Kristi rike och icke heller himmelsk rättfärdighet, utan det är köttets och världens rättfärdighet, vilken man finner icke endast hos de gärningsrättfärdiga, såsom fariséen i templet (Luk. 18:11) utan även hos hedningar. Några fullgöra denna världens rättfärdighet för att undgå lagens straff, andra för att få ord om sig att vara ståndaktiga, rättfärdiga, tålmodiga o.s.v. Därför bör allt detta snarare kallas förställning och skrymteri än rättfärdighet.

Då lagen når som längst och verkar som starkast, kan den icke uträtta annat än anklaga, förskräcka, fördöma och döda. [555] Men där det finns förskräckelse och medvetande om synd, död och Guds vrede, där är säkerligen ingen rättfärdighet, ingenting himmelskt, ingen Gud utan idel världsliga ting. Och världen är ingenting annat än ett virrvarr av synd, död, Guds vrede, helvete och allt ont, som de bävande och sorgsna känna, och som de säkra gudsföraktarna icke känna. Därför kan lagen, även då den är som mest framgångsrik, endast föra till syndakännedom och dödsfruktan. Men synden, döden och allt annat ont är sådant, som hör till världen. Lagen kan alltså icke åstadkomma något livgivande, frälsningsbringande, himmelskt eller gudomligt utan endast världsliga ting. Därför kallar Paulus den med rätta för "världens elementer".

Och ehuru det är hela lagen som Paulus betecknar som världens elementer, vilket framgår klart nog av det redan sagda, så är det dock i främsta rummet om ceremoniallagen, om lagar för det yttre uppförandet, som han uttalar sig så föraktfullt. Ty om de än äro synnerligen nyttiga, så gälla dock deras bestämmelser, säger han, endast vissa yttre ting, såsom mat, dryck, kläder, ställen och tider, tempel och högtider, tvagningar och offer m.m., vilket allt är rent världsliga ting, som av Gud förordnats endast för detta livets behov, icke till att rättfärdiggöra och frälsa inför Gud. Med orden "världens elementer" förkastar och fördömer han alltså hela lagrättfärdigheten, vilken bestod i iakttagandet av just sådana yttre förhållningsregler, vilka visserligen förordnats och påbjudits av Gud men endast för att iakttagas till en tid. [556] Det är denna rättfärdighet som Paulus ger det nedsättande namnet "världens elementer". På samma sätt äro kejsarens lagar världens elementer, eftersom de avse världsliga förhållanden, sådant som hör till detta livet, såsom penningar, egendomsförhållanden, arv, mord, äktenskapsbrott, rofferi etc. Det är om sådant som lagens andra tavla handlar. Men påvens beslut och lagar, som förbjuda äktenskap och vissa födoämnen, kallar Paulus i annat sammanhang för onda andars läror (1 Tim. 4:1). De äro också världens elementer, blott att de på det mest gudlösa sätt uppställa föreskrifter om utvärtes ting, som strida mot Guds ord och tron.

Vad Mose lag uträttar är alltså endast sådant som hör denna världen till. Den endast avslöjar det onda, som finns i världen, i borgerlig och i andlig mening. Likväl kan den genom att injaga skräck, driva samvetet till att törsta efter och söka Guds löfte och att rikta blickarna på Kristus. Men därtill erfordras, att den helige Ande säger i hjärtat: Sedan lagen har gjort sitt verk i dig, är det icke Guds vilja, att du endast skall skrämmas och dödas. Gud vill endast, att du genom lagen skall förmås inse ditt elände och ditt fördärv, icke att du skall förtvivla, utan att du skall tro på Kristus, som är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Här gives intet av det som hör världen till, utan här upphör allt världsligt, alla lagar, och börjar det gudomliga. Så länge vi stå under världens elementer, d.v.s. så länge vi äro under lagen, som icke säger något om Kristus utan endast avslöjar och förökar synden och kommer vrede åstad, äro vi alltså trälar under lagen, ehuru vi hava löftet om den kommande välsignelsen. [557] Lagen säger visserligen, att jag skall älska Herren, min Gud, men den kan icke åstadkomma, att jag gör detta eller vinner Kristus.

Detta säger jag icke för att inge förakt för lagen. Det vill icke heller Paulus, utan den skall aktas mycket dyrbar. Men emedan Paulus här sysslar med frågan om rättfärdiggörelsen — och det är något helt annat att tala om rättfärdiggörelsen än att tala om lagen — var han nödsakad att tala om lagen som något ytterligt föraktligt. Vi kunna icke tala tillräckligt ringaktande eller illa om den, då det gäller denna fråga. Ty här får samvetet icke taga hänsyn till eller veta av något som helst annat än Kristus allena. Därför måste man på allt sätt sträva efter att, då det gäller rättfärdiggörelsen, så fullständigt som möjligt avlägsna lagen ur synfältet och icke hålla sig till något annat än löftet om Kristus. Detta är visserligen lätt sagt, men i anfäktelsen, då samvetet har att göra med Gud, är det det svåraste av allt att verkligen göra så, nämligen att också då lagen förskräcker med sina anklagelser, avslöjar synden och hotar med Guds vrede och döden, vara så till sinnes, som om det aldrig funnits någon lag eller synd utan endast Kristus, idel nåd och återlösning. Eller att säga, just då man känner förskräckelsen inför lagen: Du lag, jag bryr mig icke om att höra på dig, ty du är ful i mun. Och vidare, tidens fullbordan är inne, och därför är jag fri. Jag finner mig icke längre i ditt välde. — I sådana situationer blir det tydligt, hur utomordentligt svårt det är att skilja lagen från nåden, vilken rent gudomlig och himmelsk gåva det är att här kunna hoppas, där ingen förhoppning finnes, och vilken djup sanning det ligger i Pauli sats, att vi rättfärdiggöras genom tron allena.

[558] Härav bör man alltså lära sig att så snart det gäller rättfärdiggörelsen tala så nedsättande som möjligt om lagen, enligt apostelns föredöme, som kallar lagen för "världens elementer", "dödsbringande stadgar", "syndens lag" o.s.v. Ty om man tilllåter lagen att härska i samvetet i nådens ställe, när det gäller att övervinna synd och död, inför Gud, så är lagen ingenting annat än själva bottensatsen av allt ont, alla kätterier och hädelser, ty den endast kommer synden att växa. Den anklagar och förskräcker genom att hota med döden och visa på Gud som den vrede domaren, vilken fördömer syndare. Är du förståndig, skall du här be den stammande och läspande Mose med sin lag dra så långt vägen räcker och icke på något sätt låta dig påverkas av hans förfärliga hotelser. Här skall han för dig vara lika misstänkt som en utstött och fördömd kättare, värre än påven och djävulen och därför icke alls värd att lyssna till.

Men då det icke är fråga om rättfärdiggörelsen, böra vi med Paulus tänka med vördnad på lagen och giva den de högsta äretitlar, kalla den helig, rättfärdig, god, andlig, gudomlig o.s.v. Utanför samvetet böra vi göra lagen till Gud, men i samvetet är den i sanning en djävul, ty den kan icke upprätta eller trösta samvetet i den minsta anfäktelse. Ja, den gör raka motsatsen, den förfärar och bedrövar samvetet och berövar det dess tillförsikt om rättfärdighet, liv och allt gott. Därför kallar Paulus längre fram i detta kapitel lagen för "svaga och arma elementer". Därför skola vi icke på något sätt låta den härska i samvetet, särskilt som det stod Kristus så dyrt att befria samvetet från lagens tyranni. Ty han blev en förbannelse för vår skull för att friköpa oss från lagens förbannelse (Gal. 3:13). [559] Den gudfruktige bör alltså lära sig, att lagen och Kristus äro två motsatser, som absolut icke kunna förenas. Då Kristus är närvarande, får lagen icke på något sätt härska, utan den skall vika ur samvetet och lämna denna säng åt Kristus ensam. Den är nämligen för trång för att kunna rymma två. Jes. 28:20. Han skall härska ensam i rättfärdighet, trygghet, glädje och liv, så att samvetet glatt kan somna i Kristus utan någon känsla av lag, synd och död.

Och det är med flit som Paulus begagnar detta uttryck, "världens elementer", genom vilket han som sagt kraftigt förklenar lagens myndighet och härlighet. Han gör det för att väcka vår uppmärksamhet. Ty då en uppmärksam läsare hör Paulus kalla lagen för "dödens ämbete", "dödande bokstav" m.m., frågar han sig genast varför Paulus ger lagen sådana fula och, efter förnuftets sätt att se, hädiska benämningar. Den är ju dock en gudomlig lära, som uppenbarats från himlen. Den som så mödar sig med att finna anledningen till dessa benämningar svarar Paulus, att lagen är bådadera. Den är helig, rättfärdig och god, och den är syndens och dödens ämbete, fastän i olika lägen. Före Kristus är den helig, efter Kristus är den döden. Då Kristus har kommit, böra vi därför icke alls veta av lagen, utom i den mån den härskar över köttet, som den håller i styr och kuvar. Där sammandrabba lagen och köttet — för vilket lagens herravälde är hårt — tills vi dö.

Paulus är ensam om att kalla Guds lag för "världens elementer", "svaga och arma elementer", "syndens lag", "dödande bokstav" o.s.v. De andra apostlarna tala icke så om lagen. Var och en som studerar den kristna teologin bör alltså noggrant lägga märke till detta Pauli uttryckssätt. Kristus kallar honom sitt "ett redskap som jag utvalt" (Apg. 9:15). [560] Därför har han också givit honom en utsökt mun, ett särskilt sätt att uttrycka sig, som skiljer honom från de andra apostlarna, för att han som det utkorade redskapet skulle i samvetsgrann trohet mot sin uppgift lägga grunden till läran om rättfärdiggörelsen och bevara den till eftervärlden i oförtydbara ord.

Logosmappen | Till början