Innehåll Martin Luther: Stora
Galaterbrevskommentaren
[548] Lägg märke till huru Paulus brinner av iver att föra galaterna till rätta, och huru han för detta syfte använder de starkaste skäl, hämtade från erfarenheten, från Abrahams föredöme, från Skriften, från hänvisningen till lagens och evangeliets tid och slutligen från liknelser. Detta förfaringssätt ger intryck av att han gång på gång tager upp hela saken på nytt. Ty ovan hade han liksom avslutat sin framställning av rättfärdiggörelse, i det att han drog den slutsatsen, att människan rättfärdiggöres inför Gud genom tron allena. Men emedan han ytterligare kommer att tänka på det från det borgerliga livet hämtade exemplet med den minderårige arvingen, anför han också det för att om möjligt därigenom lirka de oförståndiga galaterna in på sin tankegång. I ett slags helig illfundighet lägger han försåt för dem och försöker fånga dem, såsom han på ett annat ställe säger: "Låt vara att jag inte har betungat er, men slug som jag är, har jag fångat er med list." (2 Kor. 12:16). Det är nämligen lättare att vinna den gemena hopen genom liknelser och exempel än genom abstrakta och svårtillgängliga bevisföringar. Hopen ser hellre en väl målad bild än en välskriven bok. För att göra intryck på dem upptager han därför efter liknelserna om en människas testamente, om fängelset och om uppfostraren också denna om arvingen, som står deras egen föreställningsvärld allra närmast. När man skall undervisa är det nyttigt att kunna ge en mångfald liknelser och exempel. [549] Icke blott Paulus utan även profeterna och Kristus ha synnerligen ofta använt sådana. Han använder sådana vältalighetens konstgrepp härifrån och till brevets slut. Även i de borgerliga lagarna kunna ni se, säger han, att ehuru arvingen är herre över hela sitt arv, är han lika fullt en slav. Han har visserligen löfte om arvets välsignelse, men till dess myndighetsåldern (som juristerna säga) kommer, hålles han likväl i fångenskap av förmyndare och förvaltare liksom eleven av sin uppfostrare. De anförtro honom icke besittningsrätten till och förvaltningen av hans egendom, utan de tvinga honom att leva i tjänareställning. Han lever på och har sin utkomst av sin egen egendom, men såsom en slav. Det är alltså ingen skillnad mellan honom och en slav, så länge fängelse- och fångenskapstiden varar, så länge han står under sina pådrivare och förmyndare. Och denna underkastelse och denna fångenskap är honom mycket nyttig, ty annars skulle han genom sitt oförstånd förskingra sin egendom. Likväl består icke denna fångenskap för all framtid, utan den tar slut vid den tidpunkt, som hans fader fastställt. |