Det är, vi äro fria från lagen, vårt fängelse och vår uppfostrare, emedan den icke längre förskräcker och plågar oss, sedan tron har uppenbarats. [535] Här talar Paulus om tron såsom av Kristus vid en viss tidpunkt förkunnad. Ty vid en bestämd tidpunkt antog Kristus mänsklig natur och kom en gång för alla, upphävde lagen med alla dess verkningar och befriade genom sin död hela människosläktet från synden och den eviga döden. Om man alltså ser på Kristus och hans gärning, finns icke mera någon lag. Ty då han kom i tidens fullbordan, tog han i egentligaste mening bort hela lagen. Och då lagen är röjd ur vägen, hållas vi icke längre i förvar under dess tyranni, utan vi leva trygga och glada under Kristus, som nu genom sin Ande för ett milt regemente i oss. Och där Herren är, där är frihet (2 Kor. 3, 17). Om vi därför kunde helt och hållet taga till oss Kristus, som avskaffat lagen och genom sin död försonat oss syndare med Fadern, skulle denne uppfostrare icke ha någon som helst rätt över oss. Men lagen i lemmarna, som är upprorisk mot lagen i vår håg, hindrar oss från att fullkomligt taga honom till oss. Bristen ligger alltså icke i Kristus utan i oss, som ännu icke avklätt oss köttet, i vilket synden finnes kvar, så länge vi leva. [536] Vad oss själva vidkommer äro vi alltså till en del fria från lagen och till en del under lagen. a) Liksom Paulus tjäna vi med vår håg Guds lag och med köttet syndens lag, Rom. 7:25.

Härav följer, att vi vad samvetet angår äro helt fria från lagen. Därför får icke uppfostraren härska i samvetet, det är, han får icke besvära det med sina förskräckliga hotelser och sin fångenskap. Hur mycket han än försöker det, tager dock samvetet intet intryck därav, ty det har för ögonen den korsfäste Kristus, som upphävt lagens ämbete i vad samvetet vidkommer, Kol. 2, 14: »och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss.» Liksom en jungfru icke skall veta av någon man, så skall samvetet icke blott vara okunnigt om lagen utan vara helt dött för den, och omvänt skall lagen vara död för samvetet. Detta åstadkommes icke genom gärningar eller genom någon lagens rättfärdighet utan genom tron, som omfattar Kristus. I köttet finnes dock synden ännu kvar såsom lust, och den anklagar och oroar gång efter annan samvetet. I samma mån som köttet förbliver, finnes alltså lagen kvar som uppfostrare, och den brukar förskräcka och bedröva samvetet genom att avslöja synden och hota med döden. Men samvetet upprättas ständigt på nytt genom Kristi dagliga ankomst. Liksom han en gång på en bestämd tidpunkt kom i världen för att friköpa oss från vår tuktomästares stränga herravälde, så kommer han i andlig bemärkelse dagligen till oss och verkar, att vi tillväxa i tro på och kännedom om honom, för att samvetet dag för dag må allt fullkomligare fatta honom och för att dag för dag köttets och syndens lag mer och mer må avtaga, tillika med dödsfruktan och allt ont, som lagen för med sig. [537] Så länge vi alltså leva i köttet, som aldrig är utan synd, kommer alltså lagen ständigt på nytt tillbaka och fullgör sin skyldighet, hos den ene mer och hos den andre mindre, men icke till fördärv utan till frälsning. Detta lagens verk är nämligen det dagliga dödandet av köttet, förnuftet och våra krafter och samtidigt vårt sinnes förnyelse, 2 Kor. 4, 16.

Vi hava alltså fått Andens förstling, och surdegen är blandad i degen, men hela degen är ännu icke genomsyrad, fastän den börjat genomsyras. Om jag ser på surdegen, ser jag blott surdeg, men ser jag på hela degen, är den ännu icke idel surdeg. På samma sätt, om jag ser på Kristus, är jag hel och hållen helig och ren och vet alldeles intet om lagen. Ty Kristus är min surdeg. Men om jag ser på mitt kött, märker jag girighet, köttslig lusta, vrede, övermod o.s.v., dödsfruktan, bedrövelse, skräck, hat, knorrande och otålighet mot Gud. I samma mån som detta finnes, är Kristus icke där, eller om han är där, är det i svaghet. Där behöves ännu uppfostraren, som driver på och plågar den starka åsnan köttet, så att genom denna tuktan synderna avtaga och väg beredes för Kristus. Ty liksom Kristus en gång kommit kroppsligen, i timlig mening, och avskaffat hela lagen, undanröjt synden och tillintetgjort döden och helvetet, så kommer han i andlig mening utan avbrott till oss och utsläcker och dödar ständigt dessa makter i oss.

Detta säger jag för att man skall ha något att svara, när det invändes: Kristus har likväl kommit i världen och en gång för alla borttagit alla våra synder, i det han renade oss med sitt blod. Varför skola vi då höra evangelium, [538] vartill behöva vi sakramenten och avlösningen? - Det är sant, så länge som man ser på Kristus, äro verkligen lag och synd borttagna. Men Kristus har ännu icke kommit för dig, eller om han kommit, så finnas likväl syndarester i dig, du är ännu icke helt genomsyrad. Ty där det finnes begärelse, andligt svårmod, dödsfruktan o.s.v., där finnes ännu lagen och synden. Där är Kristus ännu icke i sanning, ty när han kommer, driver han ut fruktan och sorgen och för med sig frid och trygghet för samvetet. I samma mån som jag i tron griper om Kristus, i samma mån är för min del lagen upphävd. Men mitt kött, världen och djävulen tillåta icke tron att vara fullkomlig. Jag skulle visserligen vilja, att den lilla trosgnistan i hjärtat bredde ut sig genom hela kroppen och i alla lemmar. Men så går det icke, den utbreder sig icke genast, men den har börjat att utbreda sig. Under tiden är det vår tröst, att vi ha Andens förstling och ha börjat genomsyras. Helt genomsyrade skola vi bli, då denna syndakropp upplöses och vi uppstå med Kristus såsom nya människor. Amen.

Ehuru alltså »Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet» (Hebr. 13, 8), och ehuru Adam och alla fromma före Kristus haft evangeliet och tron, kom dock Kristus en gång vid den tid, som förut var bestämd, och en gång kom även tron, då apostlarna predikade evangeliet över hela världen. Sedan kommer Kristus också dagligen i andlig bemärkelse, och tron kommer också dagligen genom evangeliets ord. Och när tron är där, måste uppfostraren vika med sitt dystra och besvärande ämbete. Och Kristus kommer andligen, då vi undan för undan mer och mer lära oss inse, vad som är oss givet av honom, enligt 2 Petr. 3, 18: »Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.»

a) Hs: »Om jag ser på mig själv, är jag delvis rättfärdiggjord, jag har Andens förstling.» Tillbaka