| Innehåll
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
På nytt förenar han lag och evangelium med avseende på deras verkan, ehuru de i och för sig äro himmelsvitt skilda, då han säger: »Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus.» Denna jämförelse med en uppfostrare är synnerligen talande, och därför bör den noga begrundas. Ehuru uppfostraren är mycket nyttig och alldeles nödvändig för barn, som skola uppfostras och undervisas, torde det dock vara svårt att finna en enda pojke eller lärjunge, som älskar sin uppfostrare. Judarna hyste förstås en våldsam kärlek till sin Mose, så att de gärna gjorde vad han befallde? Deras kärlek och lydnad för Mose var så stor, att de enligt historiens vittnesbörd i varje stund voro färdiga att stena honom. Det är alltså omöjligt att lärjungen skulle älska sin uppfostrare. Ty hur skulle han kunna älska den, som håller honom i fängelse, d.v.s. icke tillåter honom att göra vad han helst skulle vilja? Och om han bryter mot något hans bud, utsätter han sig genast för hans tillrättavisning och bestraffning och tvingas till på köpet att kyssa riset. Det är förstås lärjungens enastående rättfärdighet, som kommer honom att lyda sin hotfulle och stränge uppfostrare och att kyssa riset! Gör han det verkligen frivilligt och med glädje? Då uppfostraren är frånvarande, bryter han sönder riset eller kastar det i elden. Och om han rådde över uppfostraren, skulle han icke finna sig i att få stryk av honom, utan han skulle låta piska uppfostraren i stället. Likväl behöver gossen sin uppfostrare, som undervisar och bestraffar honom, ty utan denna undervisning, goda övning och tukt skulle gossen gå under. [530] Gossen måste alltså ha sin uppfostrare, som är hans plågare och bödel och håller honom i fängelse. Vartill och huru länge? Är det meningen att uppfostrarens stränga och förhatliga herravälde och gossens slaveri skall räcka för alltid? Ingalunda, endast intill en bestämd tidpunkt, för att denna lydnad, fångenskap och tuktan må lända honom till godo, så att han kan tillträda sitt arv och bli konung. Ty det är icke faderns vilja, att gossen ständigt skall stå under uppfostrare och få stryk av honom, utan att han genom den senares undervisning och tuktan skall bli ägnad att tillträda sitt arv. [531] Så är lagen endast en tuktomästare, säger Paulus. Men han tillägger: »till Kristus», alldeles som han ovan sade: »På det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev lagen efteråt given, för att gälla till dess 'säden' skulle komma»; »Skriften har inneslutit alltsammans under synd, för att det som var utlovat skulle komma dem till del som tro.» Vidare: »Vi voro inneslutna under lagen och höllos i förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle uppenbaras.» Därför är icke lagen en uppfostrare rätt och slätt utan en uppfostrare till Kristus. Ty vad skulle det vara för en uppfostrare, som endast misshandlade och sloge sin elev utan att lära honom något? Sådana lärare fanns det i förra århundradet. [532] Då var sannerligen skolan ett fängelse och ett helvete, och lärarna voro tyranner och bödlar. Pojkarna fingo stryk ideligen. De fingo arbeta oförtrutet för att lära sig något, men endast få nådde några resultat. a) En sådan uppfostrare är icke lagen, ty den icke endast skrämmer och plågar, såsom en okunnig och tölpaktig lärare, som blott piskar pojkarna utan att lära dem något. Nej, lagen driver med sitt ris till Kristus, liksom en god uppfostrare slår, undervisar och övar sina elever med läsning och skrivning i den avsikten att de skola bliva förtrogna med den klassiska litteraturen och lära sig annat av värde, så att de sedan skola kunna göra med glädje det som de gjorde ovilligt, då de tvingades av uppfostraren. Med denna träffande liknelse åskådliggör Paulus lagens rätta bruk. Han visar, att den icke rättfärdiggör skrymtare, emedan de stanna utanför Kristus i inbilsk säkerhet. Och å andra sidan lämnar den icke de förskräckta i död och fördömelse, om de bruka den så som Paulus lär, utan den driver dem till Kristus. Men de som i denna förskräckelse framhärda i sin försagdhet och icke med tron gripa om Kristus, sluta i förtvivlan. Genom jämförelse med uppfostraren ger alltså Paulus en klar bild av lagens rätta bruk. Ty uppfostraren gör barnen ledsna genom att klandra och driva på dem, men han gör det icke för att detta tillstånd skall vara beständigt utan för att det skall upphöra, då deras uppfostran och undervisning är avslutad, och för att de sedermera, utan uppfostrarens tvång, med liv och lust skola få njuta friheten och sin faders ägodelar. De som förskräckas och förkrossas av lagen skola alltså komma ihåg, att denna skräck och förkrosselse icke skall vara för alltid utan är till för att göra dem skickade för den kommande Kristus och Andens frihet.
Lagen uppfostrar oss nämligen icke för att överlämna oss till en annan lagstiftare, som kräver goda gärningar, utan den uppfostrar oss till rättfärdiggöraren och frälsaren Kristus för att vi må rättfärdiggöras genom tro på honom, icke genom gärningar. Men då människan känner lagens kraft, kan hon varken förstå eller tro detta. Därför plägar hon säga: Jag har levt som en förtappad, ty jag har överträtt alla Guds bud, och därför är jag skyldig till den eviga döden. Om Gud förlängde mitt liv med några år eller åtminstone några månader, skulle jag bättra mitt leverne och sedan för alltid leva heligt. - Det betyder, att människan i stället för att bruka lagen rätt gör ett felaktigt bruk av den. Hon förlorar Kristus ur sikte och fäster i stället sin blick på en ny lagstiftare. Ty ehuru förnuftet ertappas i detta förfärliga trångmål, djärves det lova Gud att fullgöra alla de gärningar, som påbjudas i hela lagen. Och härav har uppkommit hela mängden av munkordnar, alla dessa gudstjänstbruk och gärningar, som uttänkts för att förtjäna nåd och syndernas förlåtelse. De som ha uppfunnit sådant ha fattat lagens fostran såsom ledande icke till Kristus utan till en ny lag eller till Kristus såsom lagstiftare, icke såsom den som upphävt lagen. Lagen brukar jag rätt, då jag minnes, att lagen för mig till syndakännedom och ödmjukhet för att jag må komma till Kristus och rättfärdiggöras genom tron. Tron i sin tur är varken lag eller gärning utan en fast förtröstan, som griper om Kristus såsom »lagens ände» (Rom. 10, 4). I vilken mening är han lagens ände? [534] Icke så att han avskaffar den gamla lagen och stiftar en ny eller är en domare, som måste blidkas med gärningar, såsom papisterna lärt. Utan »till rättfärdighet för var och en som tror», d.v.s. var och en som tror på Kristus är rättfärdig, lagen kan icke anklaga honom. Detta är lagens rätta kraft och bruk. Den är alltså god, helig, nyttig och nödvändig, om man blott nyttjar den på rätt sätt. Dess borgerliga bruk är gott och nödvändigt, men dess andliga bruk är det förnämligaste och högsta. På orätt sätt brukas lagen dels av skrymtare, som tillskriva den förmåga att rättfärdiggöra, och dels av förtvivlade människor, som icke veta, att lagen är en tuktomästare till Kristus, d.v.s. att lagen icke förödmjukar till fördärv utan till frälsning. Ty Gud slår för att hela och dödar för att göra levande. Men Paulus talar, såsom jag ovan sagt, om dem som skola rättfärdiggöras, icke om de rättfärdiggjorda. Vill man avhandla frågan om lagen, bör man därför göra klart för sig, vilka lagen gäller, nämligen syndaren och den ogudaktige. Lagen rättfärdiggör icke denne utan visar honom hans synd, förkrossar honom och för honom till självkännedom, visar honom helvetet och Guds vrede och dom. Detta är lagens egentliga ämbete. Sedan gäller det att göra ett rätt bruk av dess verk. Syndaren måste komma ihåg, att lagen icke avslöjar synderna och förödmjukar honom för att driva honom till förtvivlan, utan att den är förordnad av Gud till att genom sin anklagelse verka förkrosselse och så driva honom till Kristus. Frälsaren och Tröstaren. När detta skett, är han icke längre under uppfostrare. Men de som redan hava tron äro icke under lagen utan äro fria från densamma, såsom Paulus strax säger i de följande versarna. Ty lagen driver endast på de ogudaktiga, som ännu icke äro rättfärdiggjorda. Och detta lagens verk är alldeles nödvändigt. Emedan hela världen ligger i synd, behöves detta lagens ämbete till att avslöja synden, ty utan detsamma skulle ingen kunna ernå rättfärdighet, såsom vi ovan utförligt framhållit; - Men vad gör lagen med dem som äro rättfärdiggjorda genom Kristus? Paulus svarar med följande ord, vilka utgöra ett slags tillägg: a) Hs bevarar ett uttalande av Luther om hans skoltid, vilket i den tryckta texten generaliserats: »Vad vore det för en uppfostrare som endast sloge och plågade utan att lära något? Sådana hade vi. Där var fängelse, instängning och helvete. Man studerade och tog emot stryk, och likväl förvärvade jag aldrig någon kunskap. Det är uppfostrare till martyrium och kors, icke till vetande.» Tillbaka |