Detta säger Paulus med syftning på tidens fullbordan, då Kristus kom. Men du bör tillämpa det icke endast på denna tid utan också på dig själv. [524] Ty det som historiskt sett skedde vid Kristi ankomst, att han avskaffade lagen och förde frihet och evigt liv fram i ljuset, det sker dagligen i andlig bemärkelse hos varje kristen. Där skiftar lagens tid och nådens tid. Ty den kristne har en kropp, i vars lemmar lagen och synden strida, som Paulus säger (Rom. 7, 23). Men med synd förstår jag icke endast begärelsen utan hela synden, så som Paulus fattar ordet. Den icke endast finns kvar i köttet hos dem som äro kristna och döpta, utan den kämpar och tager köttet till fånga. Om den icke vinner dess bifall till handling, åstadkommer den dock en kraftig ansats. Ehuru den kristne icke hängiver sig åt grova synder, såsom mord, äktenskapsbrott, stöld o. s. v., är han icke därför fri från otålighet, knorrande, hat och hädelse mot Gud. Det är synder som för det mänskliga förnuftet äro alldeles okända. De tvinga människan att även mot sin vilja avsky lagen, de tvinga henne att fly ur Guds åsyn, att hata och häda Gud. a) Ty liksom frestelsen till otukt är stark hos den unge, begäret efter ära och makt hos den mogne mannen och girigheten hos åldringen, så äro otåligheten, knorrandet, hatet och hädelsen mot Gud starka hos heliga människor. Det finner man exempel på överallt i Psalmerna, hos Job och Jeremia och i hela Skriften. Därför använder också Paulus synnerligen kraftiga och betecknande ord, när han beskriver denna andliga kamp, ord som »ligga i strid» och »tillfångataga».

I den kristna erfarenheten finnes alltså både lagens och nådens tid. Lagens tid är den, då lagen driver på, plågar och bedrövar mig, driver mig till syndakännedom, ja, ökar synden. Det är lagens rätta bruk, som den kristne får känna av, så länge han lever. [525] Så hade Paulus fått »en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet» (2 Kor. 12,7). Gärna skulle han i varje ögonblick velat känna glädje i samvetet, fröjd i hjärtat och en försmak av det eviga livet. Han skulle också gärna ha varit utan all andens oro. Och därför önskade han, att denna prövning skulle tagas ifrån honom. Men det sker icke, utan han får höra av Herren: »Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.» (2 Kor. 12, 9). Samma strid får varje kristen utstå. Det förekommer ofta, att jag träter med Gud och otåligt gör motstånd mot honom. Jag tycker icke om Guds vrede och dom. Han å sin sida finner icke behag i min otålighet och mitt knorrande. Detta är alltså lagens tid, i vilken den kristne efter köttet alltid befinner sig. »Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra.» (Gal. 5, 17).

Nådens tid åter är inne, då hjärtat på nytt upprättas genom löftet om Guds oförtjänta barmhärtighet och säger: »Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig?» (Ps. 42, 6.) Ser du ingenting annat än lag, synd, skräck, sorg, förtvivlan, död, helvete och djävul? Finns det inte också nåd, syndaförlåtelse, rättfärdighet, tröst, glädje, frid, liv, himmel, finns inte Gud och Kristus? b) Min själ, sluta att oroa mig! Vad betyda lag, synd och allt ont mot detta? Hoppas på Gud, som icke har skonat sin egen Son utan utgivit honom i korsets död för dina synder! Detta är alltså att vara innesluten under lagen efter köttet, icke till evig tid utan tills Kristus kommer. Då du förskräckes av lagen, skall du alltså säga: Herr Lag, du är icke den ende och icke heller allt, utan jämte dig finnes något annat, som är större och bättre, nämligen nåden, tron, välsignelsen o.s.v. De varken anklaga, förskräcka eller fördöma, utan de trösta, [526] ingiva gott hopp och utlova säker seger och frälsning i Kristus. Jag har alltså ingen anledning att förtvivla.

Den som riktigt kunde denna konst skulle verkligen förtjäna kallas teolog. Våra nutida svärmare och deras lärjungar, som ständigt skryta med Anden, de kunna den utmärkt, om de få säga det själva. Men jag och mina gelikar ha knappast inhämtat de första grunderna i denna konst. Och likväl äro vi flitiga lärjungar i den skola, där man lär sig den. Vi lära oss visserligen mer och mer, men så länge köttet och synden finnas kvar, blir man icke fullärd.

Så är alltså den kristne delad i tvenne tider. I den mån han är kött, är han under lagen, och i den mån han är ande, är han under evangeliet. I köttet finns alltid begärelse, girighet, ärelystnad, högmod o.s.v. Där finnes okunnighet om och förakt för Gud, otålighet, knorrande och vrede mot Gud, därför att han förhindrar våra planer och strävanden, därför att han icke genast straffar ogudaktiga och gudsföraktare o. s. v. Sådana synder finnas kvar i de heligas kött. Om man endast tager hänsyn till köttet, förbliver man därför alltid under lagen. Men »om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst.» (Matt. 24, 22). Det måste sättas en gräns för lagen, där den skall upphöra. Därför är lagens tid icke beständig, utan den har ett slut, och detta slut är Kristus. Men nådens tid är evig. Ty sedan Kristus en gång dött, dör han icke mer. Han är evig, alltså är även nådens tid evig.

Sådana härliga ställen hos Paulus få vi icke halka över med en gäspning, som papisterna och sekteristerna bruka göra. Ty de innehålla livets ord, som på ett underbart sätt trösta och styrka bedrövade samveten. c) [527] Och de som riktigt inhämtat sådana språk, de ha ett riktigt omdöme om vad tro är och vad falsk och äkta fruktan är. De kunna döma om alla sinnestillstånd och skilja på alla andar. Fruktan för Gud är något heligt och dyrbart, men den får icke vara evig. Den bör visserligen alltid finnas hos den kristne, eftersom det alltid finnes synd hos honom. Men fruktan får icke vara det enda, ty i så fall är den en fruktan av det slag, som fanns hos Kain, Saul och Judas, en träldomens och förtvivlans fruktan. Den kristne bör genom tron på nådesordet övervinna sin fruktan, vända bort ögonen från lagens tid och betrakta Kristus och den kommande tron. Då blir fruktan ljuv och blandas med nektar, så att människan börjar icke endast frukta utan även älska Gud. I annat fall, om människan ser blott på lagen och synden och lämnar tron åsido, kan hon icke skaka av sig fruktan utan kommer till slut att förtvivla.

Paulus gör alltså en träffande åtskillnad mellan lagens och nådens tid. Även vi böra lära oss att göra en riktig åtskillnad mellan de båda tiderna, icke i teorin utan i praktiken, vilket är det svåraste av allt. Ty ehuru de äro himmelsvitt skilda, ligga de samtidigt tätt intill varandra i samma hjärta. Intet hör närmare samman än fruktan och förtröstan, lag och evangelium, synd och nåd. De höra så nära samman, att det ena uppslukas av det andra. Det finns intet matematiskt förhållande mellan storheter som liknar detta.

Med orden: »Varför gavs då lagen?» började Paulus tala om lagen, om dess bruk och missbruk. Han fick anledning därtill, enär han förfäktade, att rättfärdighet kommer dem till del som tro, icke genom lagen utan genom nåden och löftet. Det var i detta sammanhang han fick anledning att fråga: »Varför gavs då lagen?» Ty då förnuftet får höra, att rättfärdigheten eller välsignelsen kommer av nåden eller löftet, drager det genast den slutsatsen: Alltså är lagen till intet nyttig. Därför bör man ägna mycken uppmärksamhet åt läran om lagen, vad och hur man skall tänka om den, så att man å ena sidan icke helt förkastar den, såsom svärmeandarna gjorde, vilka för tio år sedan gåvo upphov till bondeupproret genom att säga, [528] att den evangeliska friheten löser människan från alla lagar. Å andra sidan får man icke tillskriva lagen förmågan att rättfärdiggöra. Ty i båda fallen felar man mot lagen. De som vilja bli rättfärdiga genom lagen gå för långt åt höger, och de som vilja vara helt fria från lagen komma för långt åt vänster. I stället skall man hålla sig på den kungsvägen, att man å ena sidan icke helt förkastar lagen och å den andra icke tillskriver den mer än tillbörligt.

Vad jag tidigare så många gånger inskärpt om lagens tvåfaldiga bruk, dess borgerliga eller civila och dess andliga bruk, ger tydligt vid handen, att lagen icke är till för de rättfärdiga utan, som Paulus lär 1 Tim. 1, 9, för de orättfärdiga. Men det finns två slags orättfärdiga, de som vilja bliva rättfärdiggjorda och de som icke vilja. De som icke vilja bliva rättfärdiga hållas i styr genom lagens borgerliga bruk. De måste nämligen bindas med lagarnas band, liksom vilda och oregerliga djur bindas med tåg och kedjor. Detta bruk upphör aldrig. Men det är icke det som Paulus här i främsta rummet avser. De åter som vilja rättfärdiggöras övas genom lagens andliga bruk, till en tid, ty detta bruk pågår icke beständigt såsom det borgerliga, utan det riktar blicken på den tro, som skall komma, och då Kristus kommer, upphör det. Härav framgår tydligt, att alla de ställen, där Paulus talar om lagens andliga bruk, böra förstås om dem som skola rättfärdiggöras, icke om de redan rättfärdiggjorda. De senare äro nämligen, som redan ofta framhållits, långt utanför och över alla lagar. Alltså skall lagen läggas på dem som skola rättfärdiggöras för att de må förvaras under den, tills trons rättfärdighet kommer. Icke som om de skulle ernå denna rättfärdighet genom lagen, ty det vore missbruk och icke rätt bruk av lagen, utan meningen är, att de skola fly till Kristus, sedan de blivit förskräckta och förödmjukade genom lagen. Ty Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror.

Lagen missbrukas alltså för det första av alla verkhelgon och skrymtare, som drömma om rättfärdiggörelse genom lagen. Ett sådant bruk av lagen övar och driver icke hän emot den kommande tron. utan det gör dem till mätta, säkra och övermodiga skrymtare, som äro uppblåsta över sin inbillade lag- och gärningsrättfärdighet, och därmed förhindrar det trons rättfärdighet. Lagen brukas för det andra icke rätt av dem, som helt och hållet vilja befria de kristna från den. Den vägen försökte svärmeandarna, och därmed gåvo de anledning till bondeupproret. Också nu finnes det många av de våra, som begå samma fel. De ha genom evangelii lära lösslitits från påvens tyranni, och så drömma de om att den kristna friheten skulle vara en köttslig frihet att göra vad man vill. Sådana bruka andens frihet till att överskyla sin ondska, såsom Petrus säger (1 Petr. 2, 16). För deras skull smädas nu Guds namn och Kristi evangelium överallt. De skola i sinom tid få tillbörligt straff för denna sin ogudaktighet. För det tredje missbrukas lagen också av sådana som känna den skräck, som den ingiver, men icke förstå, att densamma bör räcka endast tills Kristus kommer. Hos dessa sistnämnda blir missbruket anledning till förtvivlan, liksom det hos skrymtare är orsak till övermod och förhävelse.

Det rätta bruket av lagen däremot är ovärderligt. Det föreligger, då det under lagen inneslutna samvetet icke förtvivlar utan genom Andens vishet mitt i förskräckelsen säger så: [529] Jag är visserligen innesluten under lagen men icke till evig tid. Tvärtom, denna inspärrning skall lända mig till godo. Huru? Så att jag i detta fängelse suckar och söker hjälparens hand. - På detta sätt är lagen liksom en pådrivare, som driver de hungrande till Kristus för att han skall få mätta dem med sitt goda. Därför är icke lagens egentliga uppgift att få oss fällda som brottslingar, att förödmjuka oss, att döda oss, att föra oss till helvetet och beröva oss allt, utan den gör detta i den avsikten, att vi skola rättfärdiggöras, upphöjas, levandegöras, försättas i himmelriket och vinna allt. Den dödar alltså icke utan vidare, utan den dödar för att bereda rum för liv.

c) Hs: »De äro livets ord, men vi höra dem med öronen och icke med ögonen.» Tillbaka