Det är, innan evangeliets och nådens tid kom, var lagens uppgift att hålla oss inneslutna och bevakade liksom i ett fängelse.

Detta är en fyndig och träffande liknelse, som visar vilken verkan lagen har och hur den gör människor rättskaffens. Den skall alltså noga övervägas. Ingen ertappad tjuv, mördare eller rövare tycker om sina bojor och det dystra fängelse, där han hålles bunden. Ja, om han kunde, skulle han förstöra och lägga i aska både fängelset och bojorna. I fängelset avhåller han sig visserligen från sina ogärningar men icke av god vilja eller av kärlek till rättfärdigheten, utan emedan fängelset hindrar honom från sådant. Och då han sitter där instängd, avskyr och hatar han icke sin synd och sitt brott, [519] utan det smärtar honom djupt, att han icke är fri och kan stjäla. Men fängelset hatar han, och om han bara finge komma ut, skulle han stjäla som förut. Sådan är också lagen och den rättfärdighet, som kommer av lagen. Den tvingar oss att utvärtes vara goda, i det att den hotar överträdare med straff och död. Vi lyda visserligen lagen av fruktan för straff, men vi göra det motvilligt och under mycket knorrande. Men vad är det för en rättfärdighet, som består i att man underlåter det onda av fruktan för straff? Således är gärningsrättfärdigheten ingenting annat än kärlek till synden, hat till rättfärdigheten, avsky för Gud och hans lag och dyrkan av den högsta ondska. Lika varmt som tjuven älskar fängelset och hatar sin stöld, lika gärna lyda vi lagen, göra vad den bjuder och underlåta vad den förbjuder.

Lagen medför emellertid den fördelen, att fastän hjärtana förbliva ogudaktiga, tyglar den dock i någon mån tjuvar, mördare och uppenbart orättfärdiga i vad gäller det yttre, borgerliga livet. Ty hade icke sådana människor åtminstone den tron, att synden straffas i detta livet med svärd, stegel och hjul och efter detta livet med evig död och helvete, skulle ingen överhet, ingen husbonde och ingen lärare kunna styra människors raseri med vare sig våld, lagar eller fängelsestraff. Genom lagens hotelser, som injaga fruktan i själarna, avskräckas dock de ogudaktiga i någon mån från att huvudstupa störta sig i alla slags brott. Samtidigt skune de likväl hellre vilja, att det icke funnes någon lag, något straff, något helvete eller någon Gud. Om Gud icke hade helvetet och icke straffade de onda, skulle alla älska och prisa honom. Men emedan han straffar de onda. och emedan alla äro onda, kunna de icke annat än hata och till det yttersta häda Gud, i den mån de äro inneslutna under lagen.

Vidare innesluter lagen människorna icke endast i borgerlig utan också i andlig mening. Den är också ett andligt fängelse och ett verkligt helvete. [520] Ty då den uppenbarar synden och hotar med döden och Guds eviga vrede, kan människan icke komma undan och icke finna tröst. a) Ty det står icke i människomakt att frigöra sig från den förfärliga skräck, som lagen verkar, eller från annat hjärtats svårmod. Därav kommer helgonens jämmerliga klagan, som man finner överallt i Psaltaren: »Vem tackar dig i dödsriket?» (Ps. 6, 6.) Ty då är människan innestängd i ett fängelse, ur vilket hon icke kan komma ut, och hon kan icke se, hur hon skulle kunna lösas ur dessa bojor, det är, befrias från denna skräck. Så är lagen ett fängelse i både borgerlig och andlig mening. Ty för det första innesluter den de ogudaktiga i borgerlig mening och hindrar dem från att efter behag och utan betänkande hänge sig åt alla slag av brott. För det andra visar den oss i andlig mening vår synd, förskräcker oss och ödmjukar oss, så att vi genom denna fruktan lära känna vårt elände och vår fördömelse. Och detta senare är lagens rätta och egentliga verkan, om den blott icke får räcka för alltid. Ty denna fängelsevistelse under lagen bör icke räcka längre än till dess tron kommer. När den kommer, skall det vara slut med detta andliga fängelse.

Här se vi återigen, att lag och evangelium, som sinsemellan äro himmelsvitt skilda och mer än motsatser, likväl äro nära förenade. Detta antyder Paulus, då han säger: Vi voro inneslutna under lagen och höllos i förvar under den för den tro, som skulle komma. Därför är det icke tillräckligt att vi äro inneslutna under lagen, ty om intet annat följde, skulle vi tvingas till förtvivlan, till att dö i våra synder. Men Paulus tillägger, att vi inneslutas och tyglas av tuktomästaren lagen, icke till evig tid utan till Kristus, som är lagens ände och mål. Denna förskräckelse, denna förödmjukelse och fångenskap skall alltså icke räcka till evig tid utan tills tron kommer, det är, den skall lända oss till frälsning och till vårt bästa. Förskräckelsen genom lagen skall komma oss att finna behag i nåd, syndaförlåtelse och befrielse från lag, synd och död, detta som icke kan förvärvas med gärningar utan endast fattas i tro.

[521] Den som i anfäktelsen kan få dessa båda ytterliga motsatser att mötas, det är, den som i sin djupaste förskräckelse för lagen vet, att lagens slut och nådens eller den kommande trons början är nära, han använder lagen rätt. Alla ogudaktiga äro okunniga i denna konst Kain kände icke till den, då han var innesluten i lagens fängelse och på allvar kände sin synd; Till en början var han icke i fängelse, d. v. s. han kände ingen fruktan, fastän han begått brodermord, utan han låtsade om ingenting och trodde, att icke ens Gud visste om det. »Skall jag hålla reda på min bror?» säger han. Men när han fick höra: »Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!» - då började han riktigt känna av fängelset. Vad gjorde han då? Han stannade kvar i fängelset, han förenade icke evangelium med lagen utan sade: »Mitt brott är för stort för att förlåtas.» Han såg endast fängelset och betänkte icke, att hans synd blivit honom uppenbarad för att han skulle söka nåd hos Gud. Han förtvivlade alltså och förnekade, att han hade någon Gud. Han trodde att han hölls i förvar, icke för nåden och tron utan endast för lagen.

Men dessa ord »i fängsligt förvar och var bevakade av lagen» ge icke uttryck åt någon oberörd sofistisk spekulation utan äro sanna och allvarliga. Denna bevakning eller detta fängelse betecknar de verkliga och andliga förskräckelser, i vilka samvetet inneslutes, så att det på hela den vida jorden icke kan finna någon plats, där det kan känna trygghet. Ja, så länge denna skräck varar, känner samvetet en sådan ångest, att det finner himmel och jord, även om de vore tio gånger större och vidsträcktare än de verkligen äro, trånga som ett hål i en mur. Då övergives människan av all sin vishet, sina krafter, sin rättfärdighet, utan att kunna finna utväg eller hjälp. Samvetet är nämligen något mycket känsligt. Då det alltså på detta sätt inneslutes i lagens fängelse, ser det ingen utväg, utan trångmålet tycks ökas undan för undan i oändlighet. [522] Ty då känner det Guds vrede, och han är oändlig, hans hand kan det icke undkomma, såsom det heter i Ps. 139, 7: »Vart skall jag gå för din Ande?»

Liksom inspärrning eller fängelse i borgerlig mening är ett kroppsligt straff, varigenom den inspärrade berövas sin rörelsefrihet, så är fängelse i andlig mening den ängslan och förvirring i själen, som berövar fången samvetsfrid och hjärtero, dock icke för beständigt, som förnuftet menar, då det känner sig på detta sätt inspärrat, utan »i förbidan på den tro, som en gång skall uppenbaras.» Man skall alltså upprätta och trösta en under lagen inspärrad ande på detta sätt: Broder du är visserligen i fängelse, men det är icke meningen att du för beständigt skall hållas inspärrad på detta sätt, ty det är skrivet, att vi hållas i förvar för den tro, som skall uppenbaras. Detta fängelsestraff pålägges dig alltså icke till ditt fördärv utan för att du skall få nytt liv genom den välsignade Säden. Du dödas av lagen för att göras levande genom Kristus. Därför skall du icke förtvivla såsom Kain, Saul och Judas. Då de voro inneslutna i detta fängelse, kunde de icke tänka sig något därutöver utan stannade med sina tankar vid fångenskapen, och därför måste de förtvivla. Du skall uppföra dig annorlunda i denna samvetsångest än de gjorde. Kom ihåg, att inspärrningen och rådvillheten är en välgärning. Men se till att du begagnar den på rätt sätt, nämligen för den kommande tron. Ty Gud vill icke förvirra dig för att låta dig förbliva i detta tillstånd. Han vill icke döda dig för att du skall förbli i dödens våld. Han säger ju genom profeten: »Jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död.» (Hes. 33, 11). Men han vill ställa dig rådlös för att du skall bli ödmjuk och förstå, att du behöver Guds barmhärtighet och Kristi välgärning.

Därför bör denna fångenskap under lagen icke vara beständig, utan den skall räcka endast tills tron kommer. Det framgår även av Ps. 147,11: »HERREN gläder sig åt dem  som fruktar honom», [523] d.v.s. till dem som äro underkastade tvånget i detta lagens fängelse. Men han tillägger genast: »åt dem som hoppas på hans nåd.» Dessa båda satser, som faktiskt direkt strida mot varandra, böra alltså sammanhållas. Kan man tänka sig en skarpare motsats än att frukta och bäva för Guds vrede och samtidigt hoppas på hans barmhärtighet? Det ena är helvetet, det andra himmelen, och likväl måste i hjärtat råda den innerligaste förening mellan båda. Att i tankarna förena dem bjuder ingen svårighet, men att i praktiken hålla dem samman är det svåraste av allt. Det har erfarenheten ofta lärt mig. Papister och sekterister veta ingenting om detta. Då de läsa eller höra dessa Pauli ord, te de sig alltigenom dunkla och obegripliga. Och då lagen visar dem deras synd, då den anklagar och förskräcker dem, veta de sig ingen råd eller hjälp utan hemfalla åt förtvivlan liksom Kain och Saul.

Eftersom alltså lagen, som sagt, är vår bödel och vårt fängelse, är det säkert att vi icke älska utan hjärtligt hata den. Den som säger sig älska lagen ljuger alltså och vet icke vad han talar om. Det vore ju en vettlös och vansinnig tjuv eller rövare, som älskade fängelset eller bojorna. Men då lagen, såsom jag sagt, håller oss inspärrade, är det säkert att vi äro dess argaste fiender. Med ett ord: Vi älska lagen och dess rättfärdighet precis lika mycket som mördaren älskar sitt fängelse. Huru skulle vi då kunna rättfärdiggöras genom lagen?