| Innehåll
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Återigen säger Paulus med de tydligaste ord, att lagen icke levandegör. Och här äro våra motståndare blinda och döva med öppna ögon och öron. Skriften, säger Paulus, har inneslutit allt under synd. Var? Ingenstädes starkare än i löftena, såsom 1 Mos. 3, 15: »Han skall krossa ditt huvud.», och 1 Mos. 22, 18: »I din avkomma» o.s.v. Varhelst det i Skriften finnes ett löfte om Kristus, där utlovas rättfärdighet, välsignelse, frälsning och liv. Då kan man sluta sig till, att hos dessa som få löftena finns ingen rättfärdighet, välsignelse, frälsning eller liv utan synd, förbannelse, död, djävul och evigt fördärv. I själva löftena innesluter alltså Skriften alla människor under synd och förbannelse, för att nu icke tala om alla ställen i lagen, som säga det direkt. [514] Dit hör det ställe, 5 Mos. 27, 26, som ovan anförts av Paulus: »Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem.» Detta ställe innesluter med klara ord under synd och förbannelse icke endast dem som uppenbart bryta mot lagen eller icke uppfylla den i yttre mening utan även dem som stå under lagen och med all kraft sträva efter att uppfylla den såsom judarna, i enlighet med vad jag ovan sagt. Detta ställe innesluter också under synd alla munkar, eremiter och kartusianer med deras enligt eget förmenande högheliga bekännelser och andaktsövningar. De snacka ju om att om någon dör efter att just hava avlagt sitt munklöfte, flyger han direkt till himlen. Men här säges otvetydigt, att över huvud taget allt är inneslutet under synd. Alltså är icke heller de stränga kartusianernas löfte eller andaktsövningar någon rättfärdighet, utan allt utdömes. Genom vilket Skriftens ord? Jo. genom detta löfte: »I din avkomma» o.s.v., jämte liknande löften, och likaså genom denna lag: »Förbannad är den» o.s.v., och andra liknande lagar. Alltså finns det inga munkar, inga kartusianer eller celestiner, som kunna söndertrampa ormens huvud, utan de ligga krossade under ormens huvud, det är, under djävulens makt. Men vem tror på detta? Kort sagt, allt som är utanför Kristus och löftet är utan undantag inneslutet under synd, det må nu vara ceremoniallag eller sedelag eller tio Guds bud, gudomligt eller mänskligt. Den som säger »allt» undantager ingenting. Vi draga alltså med Paulus den slutsatsen, att alla folks statsväsen och lagar, hur goda och nödvändiga de än må vara, att all gudstjänst och fromhet utanför tron på Kristus ligger under synd, död och evig fördömelse, såvida icke löftet kommer till av tro på Kristus Jesus, såsom nedan skall utföras. Härom har ovan talats rätt utförligt. Satsen att tron allena rättfärdiggör är alltså sann, [515] fastän våra motståndare på intet sätt kunna tåla den. Paulus drager ju här den ovedersägliga slutsatsen, att lagen icke levandegör, emedan den icke är given för detta ändamål. Om sålunda icke lagen rättfärdiggör och levandegör, rättfärdiggöra icke heller gärningarna. Detta att icke heller gärningarna rättfärdiggöra vill nämligen Paulus att man skall underförstå, då han säger, att lagen icke gör levande, ty satsen: Lagen gör icke levande, säger mer än satsen: Gärningarna göra icke levande. Ty om icke lagen rättfärdiggör, ens om den uppfylles, vilket dock är omöjligt, så rättfärdiggöra gärningarna ännu mindre. Alltså rättfärdiggör tron allena utan gärningar. Paulus tål icke tillägget: Tron rättfärdiggör tillika med gärningarna, utan han avvisar allt sådant genom vad han säger Rom. 3, 20 och ovan Gal. 2, 16: »Av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt», liksom också här: Lagen är icke given till att göra levande.
Ovan har han sagt, att Skriften inneslutit allt under synd. Månne till evig tid? Nej, men till dess löftet blev givet. Och löftet är själva arvet eller den välsignelse, som Abraham fick löfte om, det är, befrielse från lag, synd, död och djävul och skänkande av nåd, rättfärdighet, salighet och evigt liv. Detta löfte, säger han, utverkas icke genom någon förtjänst, någon lag eller några gärningar, utan det är en gåva. Åt vem? Åt dem som tro. På vem? På Jesus Kristus, som är den välsignade Säden, vilken lösköpt de troende från förbannelsen för att de skulle undfå välsignelsen. I dessa ord finnes intet oklart, de äro fullständigt otvetydiga. Men man måste bemöda sig om att noga ge akt på dem och överväga deras innebörd och betydelse. Ty om allt är inneslutet under synd, följer därav, att alla folk äro förbannade och sakna berömmelse inför Gud, [516] att de stå under Guds vrede och under Satans välde. Och ingen kan befrias från dem genom något annat än genom tro på Kristus Jesus. Här talar Paulus alltså rakt i strid med alla sofisters och verkhelgons svärmaretankar om lagens och gärningarnas rättfärdighet, då han säger: »För att det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem till del som tro.» Jag har ovan ganska utförligt redogjort för vad man skall svara till de ställen, som tala om lön för gärningar. Och den text vi nu ha framför oss kräver icke heller, att vi här uttala oss om gärningar, ty här avhandlas icke gärningar utan rättfärdiggörelsen, om vilken det säges, att den icke ernås genom lag och gärningar, eftersom allt ligger under synd och förbannelse, utan genom tron på Kristus. Men då det icke är fråga om rättfärdiggörelsen kan ingen sätta de goda gärningarna nog högt. Ty vem kan väl uttömmande redogöra för nyttan och frukten av en enda av de gärningar, som den kristne gör av tro och i tro? Varje sådan gärning är mer värd än himmel och jord. Därför kan icke ens hela världen i detta livet giva tillräcklig lön för en enda verkligt god gärning. Icke heller är världen så tacksam, att den prisar de frommas goda gärningar, än mindre så att den belönar dem, ty världen ser dem icke, och om den ser dem, håller den dem icke för goda gärningar utan för de värsta ogärningar, och dem som göra sådant utrotar den från världen såsom i högsta grad vådliga för människosläktet. Så belönades Kristus, världens Frälsare, för sina outsägligt stora välgärningar med den skymfliga döden på korset. Apostlarna, som gåvo världen nådens och det eviga livets ord, blevo världens avskum, var mans avskrap (1 Kor. 4, 13). Det är i sanning värdig belöning för så stora välgärningar! Men de gärningar, som göras utanför tron, äro under synden och förbannelsen, hur heliga de än till det yttre må synas vara. De som göra sådana gärningar äro så långt ifrån att förtjäna nåd, rättfärdighet och evigt liv att de snarare lägga synd till synd. Sådant gör påven, »'Laglöshetens människa', fördärvets son» (2 Tess. 2, 3), och alla som ansluta sig till honom. Och sådant göra alla verkhelgon och kättare, som avfallit från tron. |