Stora Galaterbrevskommentaren

Är då lagen emot Guds löften?

Strider då lagen mot Guds löften?

Ovan har Paulus sagt, att lagen icke rättfärdiggör. Alltså bort med den! Nej, ty även den har sin bestämda nytta. Vilken? [507] Den för människor till självkännedom, den påvisar och förökar synden o.s.v. Men då uppstår genast en annan fråga: Om lagen endast gör människorna sämre genom att visa dem deras synd, så strider den ju mot Guds löften. Det förefaller som om genom lagen Gud endast bleve förorättad och retad till att icke hålla och uppfylla sina löften. Vi judar ha en motsatt mening, nämligen att vi genom lagen hållas till yttre tukt, så att Gud genom detta välförhållande förmås att påskynda löftets uppfyllelse, och så att vi med vårt tuktiga levnadssätt kunna förtjäna att få löftet uppfyllt. - Paulus svarar: Nej, tvärtom, lagen snarare hindrar löftet. Ty det mänskliga förnuftet förorättar Gud, som ger löftet, då det icke vill lyssna till hans goda och heliga lag. Det säger nämligen: »Låt icke Herren tala till oss» o. s. v. Skulle då Gud hålla vad han lovat dessa, som icke endast vägra att mottaga hans lag och ordning utan även av hjärtat hata den och fly undan för den? - Här uppstår som sagt genast den frågan: Då tycks ju lagen stå i vägen för Guds löften? Även denna fråga går Paulus hastigt förbi, men han svarar likväl i korthet, sägande:

3:21

Bort det!

Nej, inte alls.

Hur så? För det första emedan Gud icke givit löftet på grund av vår värdighet, våra förtjänster eller goda gärningar utan på grund av sin blotta outtömliga och eviga godhet och barmhärtighet. Han säger icke till Abraham: Emedan du har hållit lagen, skola alla folk bliva välsignade i dig. Utan det är till den oomskurne Abraham, som icke har någon lag och som enligt Jos. 24, 2 alltjämt är avgudadyrkare, [508] som han säger: »Gå ut ur ditt land ... Jag skall välsigna dig ... I dig» o.s.v. (1 Mos. 12, 1 ff.). Detta är löften utan varje villkor, som Gud för intet giver Abraham, utan några betingelser eller någon hänsyn till förtjänstfulla gärningar, vare sig föregående eller efterföljande.

Detta strider direkt mot judarnas uppfattning, eftersom de mena, att de gudomliga löftenas uppfyllelse hindras genom deras synder. Gud fördröjer icke uppfyllelsen av sina löften för våra synders skull, säger Paulus, och icke heller påskyndar han den på grund av vår rättfärdighet och våra förtjänster. Han tar icke hänsyn till någondera. Även om vi alltså bliva sämre genom lagen och komma att hata Gud mera, föranleder honom detta likväl icke att uppskjuta uppfyllelsen. Ty den vilar icke på vår värdighet och rättfärdighet utan på hans godhet och barmhärtighet. Därför är det fria fantasier, då judarna säga: Messias kommer icke, ty våra synder uppskjuta hans ankomst. Liksom Gud skulle bli orättfärdig för våra synders skull eller lögnaktig på grund av vår lögn. Han förbliver alltid rättfärdig och sannfärdig, vare sig vi synda eller icke synda. Alltså är hans sannfärdighet enda orsaken till att han håller och uppfyller sina löften.

Vidare, fastän lagen avslöjar och förökar synden, är den dock icke mot Guds löften utan snarare för dem. I sin sanna, fullkomliga och slutgiltiga verkan ödmjukar och förbereder den människan, om hon blott begagnar den rätt, till att sucka efter och söka nåden. Ty först då lagen visar på och förökar synden, ser människan riktigt människohjärtats ogudaktighet och fiendskap mot lagen och Gud, dess stiftare. Då märker hon på allvar, att hon icke blott saknar kärlek till Gud utan även hatar och hädar den gode Guden och hans heliga lag. Då nödgas hon erkänna, att hos henne finnes intet gott. [509] Då hon så blivit förkrossad och bragt till ödmjukhet genom lagen, inser hon, att hon verkligen är eländig och fördömd. Då lagen på detta sätt tvingat henne att lära känna sin ondska och av hjärtat bekänna sin synd, har den fullgjort sin uppgift. Dess tid är ute, och nådens tid är inne, då den välsignade Säden kommer för att åter upprätta och trösta den genom lagen förskräckte och förkrossade.

I denna mening är alltså lagen icke emot Guds löften, först emedan löftet icke stöder sig på lagen utan på Guds sannfärdighet, och därnäst emedan lagen i sin förnämsta och största verksamhet driver människor till ödmjukhet och därigenom kommer dem att sucka, längta och söka efter Medlarens hand. Lagen gör Medlarens nåd och barmhärtighet ljuvlig (såsom det heter i Ps. 109, 21: »Rädda mig, ty din nåd är god.») och hans gåva outsägligt dyrbar, och så gör han oss skickade att mottaga Kristus. Den som icke smakat något bittert, uppskattar icke det söta. Hungern är den bäste kocken. Liksom alltså en torr jord törstar efter regn, så kommer lagen de rådvilla hjärtana att törsta efter Kristus. För dem smakar Kristus ljuvligt, för dem är han glädje, tröst och liv. Först i detta tillstånd lär man rätt känna Kristus och hans ämbete.

Detta är alltså lagens förnämsta bruk, att kunna nyttja den så, att den gör ödmjuk och framkallar törst efter Kristus. Han söker själv törstiga själar, som han lockar till sig med ljuvliga ord, då han säger: »Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.» (Matt. 11, 28). Sådan torr jord vattnar han gärna. Men över den jord, som är fet och tung och icke åtrår vatten, utgjuter han icke sitt regn. Hans gåvor äro oskattbara. Därför giver han dem endast åt dem som ha behov av dem. [510] För de fattiga förkunnar han evangelium, och de törstiga giver han att dricka. »Om någon törstar, så kom till mig och drick!», säger han i Joh. 7, 37. »HERREN reser upp de nerböjda» (Ps. 146, 8), det är, han tröstar och frälsar de av lagen ansatta och plågade. Alltså är icke lagen emot Guds löften.

3:21

Om en lag hade blivit given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten verkligen komma av lagen.

Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen.

Paulus säger med dessa ord, att över huvud ingen lag kan göra levande utan blott döda. Mina gärningar, som jag icke gör enligt påvens lagar eller mänskliga stadgar utan enligt Guds lag, rättfärdiggöra mig alltså icke inför Gud utan göra mig till syndare. De blidka icke Guds vrede utan reta den. De förvärva icke rättfärdighet utan göra den om intet. De göra mig icke levande utan döda mig. Då han alltså säger: »Om vi hade fått en lag» o.s.v., lär han med de tydligaste ord, att icke ens den gudomliga lagen gör levande utan har en rakt motsatt verkan. Ehuru dessa Pauli ord äro klara nog, äro de likväl för papisterna mycket dunkla och obegripliga. Ty om de förstode dem, skulle de icke skryta så mycket med den fria viljan, människans krafter, överloppsgärningar o.s.v. Men för att icke synas vara uppenbart gudlösa och hedningar, som skamlöst förneka Kristi apostels ord, ha de en fördärvlig utläggning till hands, med vilken de söka taga kraften ur sådana ställen hos Paulus, enligt vilka lagen - och därmed menas tio Guds bud - avslöjar synden och kommer vrede åstad. De säga nämligen, att Paulus endast talar om ceremoniallagen, icke om sedelagen. Men Paulus talar tydligt och klart, då han säger: »Om vi hade fått en lag» o.s.v. Han gör icke undantag för någon lag. Därför duger icke sofisternas utläggning. Ty ceremoniallagen var Guds bud lika mycket som morallagen och hölls lika strängt. Judarna iakttogo icke omskärelsen mindre samvetsgrant än sabbaten. Alltså talar aposteln om hela lagen.

Dessa Pauli ord mässas och läsas i alla kyrkor i påvedömet, [511] och likväl lär och lever man tvärt emot dem. Paulus säger utan inskränkning, att ingen lag är given som kan göra levande. Sofisterna däremot lära motsatsen och fastslå, att oändligt många lagar givits, som kunna göra levande. Visserligen säga de det icke rent ut, men i själva verket tänka de så. Det bevisas tillräckligt tydligt av munkväsendet, av de otaliga mänskliga lagarna, stadgarna och ceremonierna, av läran om billighetsförtjänst och fullgiltig förtjänst och av otaliga andra gudlösa gudstjänstformer, som de inrättat och som de förkunnat med undertryckande av evangeliet. De utlova, att de som iakttaga sådana former för det fromma livet med säkerhet skola ernå nåd, syndernas förlåtelse och det eviga livet. De kunna icke neka till vad jag här säger, ty alltjämt finnas deras egna böcker som ovedersägliga vittnen på denna sak.

Vi däremot hävda med Paulus, att absolut ingen lag, vare sig mänsklig eller gudomlig, kan rättfärdiggöra eller levandegöra. Därför skilja vi lagen så långt från rättfärdigheten som döden från livet, helvetet från himlen. Till att hävda detta tvingar oss detta otvetydiga ställe hos Paulus: Lagen är icke given till att göra rättfärdig eller levande eller till att frälsa utan blott till att fördöma, döda och förgöra, tvärt emot alla människors åsikt, vilka av naturen anse, att lagen är given till att vinna rättfärdighet, liv och salighet.

Detta rätta skiljande mellan lagens och evangeliets uppgifter bevarar hela den rena teologin i dess rätta bruk. Det gör oss som tro till domare över alla stånd, över alla människors alla lagar och beslut, och det ger oss slutligen förmåga att pröva alla andar. Papisterna däremot, som alldeles blandat samman och rört ihop lagens och evangeliets lära, kunde icke giva någon tillförlitlig undervisning om vare sig tro eller gärningar eller stånd eller om skiljandet mellan andar. [512] Samma sak sker nu med sekteristerna.

Efter dessa vederläggningar och denna bevisföring lär alltså Paulus ganska utförligt och träffande, att lagen, om man ser till dess egentliga och förnämsta verkan, icke är något annat än en uppfostran till rättfärdighet. Den gör nämligen människor ödmjuka och mottagliga för Kristi rättfärdighet, då den fullgör sitt egentliga ämbete, d.v.s. då den anklagar och förskräcker dem och driver dem till att lära känna synden, vreden, döden, och helvetet. Ty då detta skett, försvinner inbillningen om den egna rättfärdigheten och heligheten, och Kristus och hans välgärningar börja få en ljuvlig smak. Alltså är icke lagen mot Guds löften utan snarare för dem. Visserligen uppfyller den icke löftet, och visserligen skänker den icke rättfärdighet, men enligt sitt ämbete och sin uppgift verkar den ödmjukhet hos oss och gör oss så mottagliga för Kristi nåd och välgärning.

Om alltså, säger han, någon lag hade blivit given, som kunde giva själva livet (om så vore, måste denna lag först skänka rättfärdighet, eftersom vi icke kunna vinna livet utan att först äga rättfärdighet), [513] då skulle verkligen rättfärdigheten och följaktligen även livet komma av lagen. På samma sätt, om det funnes någon munkorden, något stånd, någon gärning eller någon from övning, som kunde vinna syndernas förlåtelse, rättfärdighet och liv, då skulle verkligen denna orden o.s.v. kunna rättfärdiggöra och levandegöra. Men detta är mot Skriften, som innesluter allt under synd, det må stå under lagen eller vara utan lag. Därför kan det omöjligen finnas någon lag eller någon gärning, som skulle kunna rättfärdiggöra och levandegöra. Ty Paulus säger: