[501] Nu börjar han jämföra dessa båda medlare, Mose och Kristus. Han talar i allmänhet, eftersom ordet medlare har en allmän betydelse. »Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en», mellan Gud och Gud kan icke finnas någon medlare, utan själva ordet förutsätter med nödvändighet två personer, av vilka den ene behöver medling, den andre icke. Medlaren är alltså icke medlare för en enda utan för tvenne, närmare bestämt för tvenne sinsemellan oeniga. Alltså är Mose en medlare enligt denna allmänna beskrivning, eftersom han medlar mellan lagen och folket, vilket senare icke kan uthärda lagens andliga bruk. Lagen måste alltså få ett nytt ansikte och lägga om sin röst, det är, lagens andliga röst, som gör den till en levande kraft i våra hjärtan, måste iföra sig en mask genom att tala med Moses mänskliga röst, så att vi kunna uthärda att höra den.

Den så maskerade lagen talar icke längre i sitt majestät utan skrymtare, eller utför den sitt verk utan täckelse, men då dödar den, eftersom människohjärtat icke kan uthärda lagen obeslöjad i dess egentliga verkan. Skall man alltså utan täckelse kunna skåda lagens syfte, [502] måste man antingen ha Mose med hans täckelse som medlare, eller också måste man i tro omfatta den välsignade Säden, d.v.s. man måste se utöver lagens syfte till Kristus, som är lagens uppfyllelse och som säger: Lagen har förskräckt dig nog. »Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.» (Matt. 9, 2). Därom strax utförligare.

Härpå beror det att Paulus formulerar en allmän regel: »Den som är medlare är icke medlare för en enda.» Mose kunde nämligen omöjligt vara medlare för Gud ensam, ty Gud behöver icke någon medlare. Icke heller är han medlare för folket ensamt utan mellan Gud och detta folk, som icke var överens med Gud. En medlares uppgift är nämligen att försona den förorättade parten med den som förorättar. En sådan medlare är som sagt Mose, som endast förändrar lagens röst och gör den möjlig att höra, icke giver kraft att fylla lagen. Han är med ett ord en medlare med täckelse, och därför giver han icke lagens kraft utan höljer den endast i täckelset. Därför måste hans lärjungar förbli skrymtare.

Men tänk efter, vad följden skulle blivit, om lagen hade givits utan Mose, före eller efter Mose, och där alltså icke hade funnits någon medlare, så att folket varken kunnat fly eller få någon medlare! Då skulle folket ha gripits av övermäktig förskräckelse och omkommit, eller också, för att det skulle ha kunnat överleva, hade någon annan medlare måst komma, som skulle medlat mellan lagen och folket på det sättet, [503] att folket förblivit oskatt och likväl lagen bestått i sin fulla kraft. Folket måste alltså ha blivit enigt med lagen. Visserligen kommer Mose och blir medlare, maskerar lagen och lägger ett täckelse över den, men han kan icke befria samvetena från skräcken för lagen. Då därför Mose med sitt täckelse är borta, när människan i samvetsnöd eller i sin dödsstund känner Guds vredesdom över synden, vilken lagen uppenbarar och förökar, behöver hon för att icke förtvivla, att en annan medlare kommer och säger: Du syndare, fastän lagen och dess vrede förbliver, skall också du förbliva, du skall icke dö.

Den medlaren är Jesus Kristus. Han förändrar icke lagens röst som Mose, han höljer den icke med ett täckelse, och icke heller för han mig ut ur lagens åsyn, men han sätter sig till motvärn mot lagens vrede och upphäver den, i det att han gör lagen till fyllest i sin kropp genom sig själv. Och sedan säger han i evangelium till mig: Lagen är visserligen vred och förfarlig, men bliv icke rädd och fly utan håll stånd! Jag träder i ditt ställe och uppfyller lagen för dig. - Detta är en helt annan medlare än Mose, ty denne medlar mellan den vredgade Guden och syndaren. Här duger icke Moses medling, ty han har redan försvunnit, sedan han fyllt sin uppgift med sitt täckelse. Här mötas utan vidare den förtvivlade syndaren eller den döende människan och den förorättade och vredgade Guden. Därför måste det komma en annan medlare än Mose, en som kan tillfredsställa lagen, upphäva dess vrede och försona mig, förlorade och åt evig död hemfallne syndare, med den vredgade Guden.

Denne Medlare berör Paulus i förbigående, då han säger: »Denne medlare företräder inte bara en part.», ty ordet medlare betyder egentligen en som medlar mellan den förorättade och den som förorättat honom. Det är vi som förorättat, Gud med sin lag är förorättad. [504] Och oförrätten är sådan, att Gud icke kan förlåta den och vi icke kunna betala böterna för den. Därför råder den skarpaste motsättning mellan Gud, som ju är en, och oss. Gud kan icke återkalla sin lag, utan han vill att den skall bestå. Icke heller kunna vi, som överträtt Guds lag, fly ur Guds åsyn. Här trädde alltså Kristus emellan såsom medlare mellan dessa båda ytterligt olika och genom en oändlig och evig skilsmässa åtskilda parter och försonade dem. På vilket sätt? »Han har förlåtit oss alla överträdelser», säger Paulus på ett annat ställe, »och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.» (Kol. 2, 14 f.). Han är alltså icke medlare för en enda utan för två parter, som äro i högsta grad söndrade sinsemellan.

Även detta ställe är mäktigt och verksamt, då det gäller att vederlägga lagens rättfärdighet och att lära oss, att då det rör sig om rättfärdiggörelsen skall lagen föras undan så långt bort som möjligt. Redan själva ordet medlare ger ett nog så hållbart bevis för att lagen icke rättfärdiggör. Vartill skulle annars medlaren behövas? Då alltså den mänskliga naturen icke kan höra lagen, är det uppenbart, att den långt mindre kan uppfylla den och bli ense med lagen. Alltså rättfärdiggör icke lagen.

Detta är, såsom jag ofta och nästan till leda inskärper, den sanna läran om lagen, vilken varje kristen med all flit bör sträva efter att lära sig, så att han klart och exakt kan säga, vad lagen är, huru och vad den verkar och vilken makt den har, vilken tidsbegränsning som är den ålagd. Man skall veta, att den har en rakt motsatt verkan mot vad alla människor mena. Ty hos dem är den fördärvliga meningen om lagen medfödd, att den skulle rättfärdiggöra. [505] Därför är jag rädd att efter vår bortgång denna lära för andra gången skall gå under. Ty världen måste uppfyllas av förskräckligt mörker och förfärliga villfarelser före yttersta dagen.

Den som alltså kan fatta, han fatte det, att lagen i den kristna teologin och efter sin rätta beskrivning icke rättfärdiggör utan har en rakt motsatt verkan. Den visar oss nämligen oss själva, den visar oss en vredgad Gud, uppenbarar vreden, förskräcker oss och icke endast avslöjar synden utan kommer den att överflöda, så att där det förut fanns en liten synd, blir den stor genom lagens upplysning, så att människan börjar hata lagen och fly för den och hatar och avskyr Gud, dess upphovsman. Detta är säkerligen icke att vara rättfärdig genom lagen, det måste själva förnuftet också erkänna, utan det är att i dubbel måtto synda mot lagen, dels att ha en mot lagen fientlig vilja, så att man icke tål att höra den utan bryter mot den, dels också hata den till den grad, att man önskar, att den vore borta tillika med Gud, den i högsta mening gode, som är lagens stiftare.

Men kan man tänka sig en större hädelse eller en förskräckligare synd än att hata Gud, att avsky och icke tåla att höra hans lag, som dock är i högsta grad god och helig? Berättelsen ger nämligen tydligt vid handen, att Israels folk vägrade höra den bästa lag, de heligaste och i och för sig ljuvligaste ord, sådana som: »Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land»; »Du skall inga andra gudar hava jämte mig»; »Som gör nåd med tusenden» o. s. v.; »Hedra din far och din mor», »så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig.» o.s.v., och att det behövde en medlare. [506] Denna höga, fullkomliga och gudomliga vishet, denna sköna, goda och ljuvliga lära kunde de icke uthärda. »Låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö. Tala du», säga de. Det är sannerligen underligt, att människan icke kan höra talas om det som är hennes högsta och ljuvligaste goda, nämligen att hon har en Gud, en barmhärtig Gud, som vill göra nåd med tusenden, underligt att hon icke kan höra det som är hennes eget försvar: »Du skall inte mörda.»; »Du skall inte begå äktenskapsbrott.»; »Du skall inte stjäla.» Ty med dessa ord omgiver Gud liksom med en mur vårt liv, vår hustru och vår egendom till skydd mot allt våld och all förolämpning från onda människor.

Lagen förmår alltså ingenting annat än upplysa samvetet rörande synd, död, Guds dom, hat och vrede. Innan lagen kommer, är jag säker och bryr mig icke om synden. Men då lagen kommer, får jag syn på synden, döden och helvetet. Detta är förvisso icke att rättfärdiggöras utan att bli skyldig, att bli Guds fiende, att dömas till död och helvete. I andlig mening är alltså lagens främsta uppgift icke att göra människorna bättre utan att göra dem sämre. Den visar dem synden, så att de genom syndakännedomen förödmjukas, förskräckas, förkrossas och så börja hoppas på nåden och den välsignade Säden. Detta är sammanfattningen av vad Paulus i sin utvikning hämtat ur ordet medlare.

3:20