Stora Galaterbrevskommentaren

För överträdelsernas skull blev lagen efteråt given.

Den blev tillagd för överträdelsernas skull ...

Det är, för att överträdelserna skulle växa, bliva kända och mera synliga. Och så går det verkligen också. Ty då genom lagen synd, död, helvete. Guds vrede och dom avslöjas för människan, måste hon med nödvändighet bliva otålig, knorra, hata Gud och hans vilja. Ty hon kan icke uthärda Guds dom, att han dödar och fördömer, och likväl kan hon icke komma undan. Med nödvändighet kommer hon då att hata och häda Gud. Före anfäktelsen var hon ett stort helgon, som dyrkade och prisade Gud, som böjde knä och tackade honom liksom fariséen hos Lukas. Men sedan synden och döden avslöjats, skulle hon helst vilja, att Gud icke funnes till. Och så verkar lagen häftigt hat mot Gud. Detta innebär, att lagen icke endast visar på synden och bringar den till kännedom, utan genom detta påvisande ökas synden, den underblåses, slår ut i full låga och förstoras. Det är detta som Paulus syftar på i Rom. 7, 13: »Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd. Genom det som är gott åstadkom den min död. Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig.» På detta ställe behandlar han utförligt denna verkan av lagen.

På frågan: Om lagen icke rättfärdiggör, vad duger den då till? har Paulus alltså verkligen ett svar. Ehuru den icke rättfärdiggör, är den likväl högeligen nyttig och nödvändig. För det första hindrar den på det borgerliga området de köttsliga och råa människorna i deras framfart. [488] För det andra för den människan till självkännedom, till insikt om att hon är syndare och följaktligen skyldig till döden och värd den eviga vreden. Men vartill gagnar då detta, denna förödmjukelse, att hammaren slår sönder och krossar? Det tjänar till att bereda nåden ingång hos oss. Så är lagen en tjänare, som förbereder till nåden. Ty Gud är de ödmjukas, de eländas, de bedrövades, de förtrycktas och förtvivlades och tillintetgjordas Gud. Guds väsen är att upphöja de ringa, att mätta de hungrade, giva de blinda ljus, trösta de elända och bedrövade, rättfärdiggöra syndare, göra döda levande, frälsa förtvivlade och fördömda o.s.v. Ty han är den allsmäktige Skaparen, som gör allt av ingenting. Men han hindras från att utföra detta sitt naturliga och för honom utmärkande verk av den fördärvliga inbillningen om egen rättfärdighet, som icke vill vara syndare, oren, eländig och fördömd utan rättfärdig, helig o.s.v. Därför måste Gud använda sin hammare lagen, som sönderbryter, slår, krossar och tillintetgör detta vilddjur med dess falska förtröstan, vishet, rättfärdighet och förmåga, så att människan äntligen av sin olycka lär sig, att hon är förlorad och fördömd. När samvetet så blivit förskräckt av lagen, finns det plats för förkunnelsen av evangelium och nåd, som åter upprättar och tröstar, i det den säger, att Kristus icke kommit i världen för att sönderbryta ett krossat rö eller utsläcka en rykande veke utan för att förkunna glädjens budskap för de fattiga, för att läka de i hjärtat förkrossade och predika frihet för de fångna.

Men här fordras arbete och ansträngning för att den som så förskräckts och krossats av lagen åter må kunna resa sig och säga: Nu är jag tillräckligt förkrossad och bragt i förlägenhet, lagen har plågat mig nog, den har haft sin tid. Nu är det tid för nåden, [489] till att höra Kristus, av vars mun utgå nådens ord. Nu är det tid att skåda upp, icke till berget Sinai med dess rök och eld utan till Moria berg, där Gud har sin tron, sitt tempel och sin nådastol, d.v.s. Kristus, som är rättfärdighetens och fridens konung. Där vill jag höra, vad Herren säger till mig, då han tillsäger sitt folk frid. - Så stor är människohjärtats dårskap, att det icke endast är oförmöget att i denna samvetsstrid. där lagen fyllt sin uppgift och utövat sin egentliga verkan, tillägna sig läran om nåden, som ger de vissaste löften och erbjuder syndernas förlåtelse för Kristi skull, utan söker ännu mer lagar, med vilkas hjälp det vill sörja för sig självt. Får jag bara leva längre, säger hjärtat, skall jag bättra mitt leverne, jag skall göra det eller det. eller jag skall gå i kloster, jag skall leva i armod, nöjd med vatten och bröd, jag skall gå barfota o.s.v. Om man här icke gör alldeles tvärtom, d.v.s. skickar bort Mose med hans lag till de säkra och förhärdade och i stället i denna skräck och ångest fattar om Kristus, som lidit, korsfästs och dött för våra synder, så är det helt ute med vår frälsning.

Följaktligen har också lagen med sitt ämbete betydelse för rättfärdiggörelsen, icke så att den rättfärdiggör, men den driver oss till löftet om nåden och gör det ljuvligt och åtråvärt. Alltså upphäva vi icke lagen, utan vi uppvisa dess rätta ämbete och verkan, visa på den som en nyttig tjänare, vilken driver till Kristus. Sedan lagen ödmjukat, förskräckt och krossat människan, så att hon är nära förtvivlan, [490] må hon alltså se till, att hon förstår att rätt använda lagen. Ty dess uppgift och nytta är icke endast att visa synden och Guds vrede utan även att driva till Kristus. Denna verkan av lagen söker endast den helige Ande och lär endast evangelium, ty evangelium ensamt säger, att Gud är nära de i hjärtat förkrossade. Den som krossats av lagens hammare får alltså icke möta denna förkrosselse på förvänt sätt, genom att lasta på sig ännu flera lagar, utan han skall lyssna till huru Kristus säger: »Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.» (Matt. 11, 28). När lagen så kommit människan att förtvivla om alla sina egna möjligheter och därigenom driver henne till att söka hjälp och tröst hos Kristus, då är den i sitt rätta bruk, och så tjänar den genom evangelium till rättfärdiggörelse. Och detta är lagens yppersta och fullkomligaste bruk.

Här börjar Paulus alltså en ny avdelning i sin behandling av lagen och säger vad den är, med anledning av att han sagt, att den icke rättfärdiggör. Ty när förnuftet hör detta, drager det genast den slutsatsen: Alltså duger den ingenting till. Det var alltså nödvändigt att taga upp denna fråga och att svara med en riktig beskrivning av vad lagen är och hur den skall uppfattas, så att man icke låter den omfatta mer eller mindre än som riktigt är. Till rättfärdiggörelsen är över huvud ingen lag nödvändig, säger han. Då man skall avhandla rättfärdighet, liv och evig salighet, bör man därför bortse från lagen, som om den aldrig funnits eller skulle komma att finnas, som om den vore en ren obetydlighet. Ty då det gäller rättfärdiggörelsen kan ingen tillräckligt fullständigt se bort ifrån lagen för att uteslutande fästa blicken på löftet Därför har jag sagt, att lagen och löftet med hänsyn till sin verkan på oss skola skiljas himmelsvitt från varandra. I realiteten stå de varandra annars mycket nära.

3:19

Till dess att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit givet.

... för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde.

[491] Paulus framställer icke lagen som evig utan säger, att den blivit lagd till löftena för överträdelsernas skull, nämligen för att i borgerligt avseende hindra dem men främst för att i andligt avseende avslöja dem. Och den skall icke fullfölja denna uppgift för evigt utan endast till en viss tid. Här måste man lägga märke till tidsbegränsningen, hur länge lagens välde eller tyranni skall räcka, vilket avslöjar synden, visar oss hurudana vi äro och att Gud är vred på oss. Den som på allvar känner detta, skulle genast gå under, om han icke finge tröst. Om därför icke lagens dagar förkortades, skulle ingen bliva frälst. Det skall alltså bestämmas en viss tid, utöver vilken den icke får härska. Hur länge skall alltså lagens herravälde räcka? Tills Säden kommer, den om vilken det är skrivet: »I din säd skola alla folk välsignas.» Lagen är alltså nödvändig, intill dess tidens fullbordan och välsignelsens säd kommer. Icke som om själva lagen skulle föra med sig Säden eller giva rättfärdighet. Men den skall på det borgerliga området hålla i styr och liksom lägga band på de tygellösa, och på det andliga området åter skall den anklaga, förödmjuka och förskräcka, och de så förödmjukade och förskräckta skall den tvinga att sätta sitt hopp till välsignelsens säd.

[492] Den för lagen bestämda tidrymden kan förstås antingen bokstavligt eller andligt. Bokstavligt fattad betyder den, att lagen varade intill Kristus. »Lagen och alla profeterna hava profeterat intill Johannes», säger Kristus. »Från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.» (Matt. 11, 12 f.). [Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det. Matt. 11:12 Svenska Folkbibeln] Detta sades i de dagar, då Kristus blev döpt och började predika. Då upphörde även efter bokstaven lagen och hela det mosaiska gudstjänstväsendet.

I andlig mening betyder tidsbegränsningen för lagen, att den icke får härska i samvetet längre än intill den för den välsignade säden förutbestämda tiden. Då alltså lagen har visat mig mina missgärningar, förskräckt mig och uppenbarat Guds vrede och dom, så att jag börjar blekna och förtvivla, har den fyllt sitt föreskrivna tidsmått. Då skall den sluta med att utöva sitt tyranni, ty den har fullgjort sin uppgift, den har till fyllest uppenbarat Guds vrede och vållat förskräckelse. Då skall man säga: Sluta, du lag, du har förskräckt och förkrossat mig tillräckligt. »Din vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig.» (Ps. 88, 8). »Herre, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse.» (Ps. 6, 2). Då sådan ångest och klagan kommer, är tiden och stunden inne för den välsignade Säden. Då skall lagen vika, eftersom den visserligen blivit tillagd för att uppenbara och föröka överträdelserna men endast till dess Säden kommer. Då han är kommen, skall lagen upphöra med att uppenbara överträdelserna och förskräcka. Den skall lämna väldet åt en annan, åt den välsignade Säden, d.v.s. Kristus, som har nåderika läppar, med vilka han icke anklagar och förskräcker utan kungör något bättre än lagen, nämligen nåd, frid, syndernas förlåtelse, seger över synd och död. [493] Med orden: »Tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde», anger alltså Paulus, huru lång tid lagen skulle ha. i bokstavlig och andlig mening. Men lagens tid i andlig mening håller sig envist kvar i samvetet. Därför är det mycket svårt för en människa, som står under lagens andliga verkan, att få slut på lagens tid. Ty då själen är så förskräckt i känslan av sin synd, förmår den icke tro, att Gud är barmhärtig, att han vill förlåta synderna för Kristi skull. Utan den anser, att Gud är vred på syndare, att han anklagar och fördömer dem. Då måste förtvivlan och död följa, om icke tron kommer till och upprättar, eller om icke någon broder är till hands att trösta den genom lagen betungade och förkrossade, enligt Kristi ord: »Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.» (Matt. 18, 20). Det är ytterligt farligt för en människa, särskilt i anfäktelse, att vara ensam. »Men ve den ensamme!» säger Predikaren (4, 10). »Om han faller, finns det inte någon som kan resa upp honom.» Därför har den som instiftat klosterväsendet med dess enstöringsliv givit otaliga människor anledning till förtvivlan. Det vore ingen fara, om man en eller annan dag skilde sig från umgänget med människor för att bedja. Så läsa vi om Kristus, att han då och då gick avsides upp på ett berg och stannade där över natten i bön. Men att man fordrade ensamhet hela livet igenom, det var djävulens påfund. Ty om en anfäktad människa är ensam, kan hon varken övervinna köttets eller andens frestelser.

3:19

Och den utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares hand.

Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.

Detta är en liten utvikning, som Paulus icke fullföljer utan endast vidrör i förbigående. Han återvänder nämligen strax till sitt ämne, med orden: »Är då lagen emot Guds löften?» [494] Anledningen till utvikningen var den, att han kommit att tänka på ytterligare en skillnad mellan lag och evangelium. Lagen, som lagts till löftena, skiljer sig icke blott ifråga om tiden från evangeliet utan även i fråga om upphovsman eller orsak. Ty lagen gavs genom änglar men evangeliet genom Herren själv, enligt Hebr. 2, 2 f. Därför överträffar den evangeliska förkunnelsen lagen, i det att lagen är tjänarnas ord och evangelium Herrens ord. För att alltså förklena lagen och förhärliga evangeliet säger han, att lagen är en lära, som varat endast en kort tid, nämligen endast till löftets uppfyllelse, intill den välsignade Säden, som uppfyllde löftet, medan evangeliet varar till evig tid. Lagen är alltså vida underlägsen evangeliet, eftersom den instiftats genom tjänande änglar, evangeliet åter genom Herren själv, såsom det heter Hebr. 1, 2: »Gud har nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son (som är den välsignade Säden). Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen.» Husbonden talar ju helt annorlunda än tjänarna.

Vidare blev lagens ord oss givet icke endast genom Guds tjänare änglarna, utan också genom en tjänare, som står under änglarna i rang, nämligen genom en människa, d.v.s. som Paulus här säger, genom en medlares hand, det är genom Moses hand. Men Kristus är ingen tjänare utan Herren själv. Han är icke medlare mellan Gud och människor enligt lagen såsom Mose, [495] utan han är medlare för ett bättre förbund. Detta vidrör Paulus som sagt endast i förbigående, han förklarar det icke. Lagen blev alltså given genom änglarna som tjänare, ty på Sinai berg hörde Mose och folket Gud tala, d.v.s. de hörde änglar tala i Guds ställe. Därför säger Stefanus; Apg. 7, 53: »Ni som har fått lagen förmedlad av änglar», det är, genom änglar, som ombesörjde och överlämnade den, »men inte hållit den.» Likaså heter det uttryckligen i 2 Mos. 3, 2; att en ängel visade sig för Mose i en eldslåga och talade till honom ur en buske. Där är den latinska texten fördärvad, ty den talar icke om en ängel utan om Herren. Och på grund av okunnighet i hebreiska språket har detta ställe givit anledning till den omstridda frågan, huruvida det var Herren själv eller en ängel som talade till Mose.

Här finnas alltså två medlare, Mose och Kristus. Och här snuddar Paulus vid berättelsen i Andra Mosebok om lagens givande, där det säges, att Mose förde ut folket ur dess tält Gud till mötes och lät dem ställa sig vid foten av Sinai berg. Där hade de en hemsk och förfärlig syn, hela berget brann o.s.v. Då folket fick se detta, började de bäva, ty de trodde, att de omedelbart skulle gå under i detta förfärliga oväder. Folket kunde sålunda icke uthärda att höra lagen ljuda skrämmande från Sinai berg. Lagens förskräckande röst skulle ha dödat folket. Och därför sade de till Mose: Gå du dit och hör, vad Herren säger, och tala du sedan till oss! Och Mose säger själv, 5 Mos. 5, 5: »Jag stod då mellan HERREN och er.» Härav framgår, att Mose stod som medlare mellan folket och lagen, då den talade till dem.

[496] Man ser alltså, att Paulus med denna berättelse oförmärkt vill ifrågasätta, hur lagen skulle kunna rättfärdiggöra, då hela det helgade israelitiska folket greps av fruktan och därtill Mose själv enligt Hebr. 12, 21 blev förskräckt och bävade för lagens röst. Här var ingenting annat än skräck och bävan. Men vad är det för en rättfärdighet och helighet, som icke kan uthärda lagen, ja, som varken kan eller vill höra den utan flyr och hatar den och hatar den mer än något annat på jorden? Berättelsen ger ju tydligt vid handen, att i samma stund som folket hörde lagen, avskydde de den mer än något annat, så att de hellre ville dö än höra lagen. Så är också, då synden uppenbaras genom de strålar, som lagen kastar in i hjärtat, ingenting mera förhatligt och outhärdligt för människan än lagen. Hon vill hellre dö än blott för en kort stund nödgas uthärda lagens förskräckelse. Detta är ett säkert tecken på att lagen icke rättfärdiggör. Ty om den gjorde det, skulle människorna säkert älska den, ha sin lust i den och omfatta den icke med ovillig utan med villig håg. Men var finnes sådan håg eller vilja? Ingenstädes, icke hos Mose och icke hos folket, ty alla flydde skräckslagna och darrande. Men det som man undflyr, det älskar man icke, utan det avskyr man. Man har icke sin lust i det, utan det är en i högsta grad förhatligt.

Denna flykt avslöjar människohjärtats oändliga hat mot lagen och följaktligen mot Gud själv. Även om det icke funnes något annat bevis på att rättfärdigheten icke kommer genom lagen, skulle det vara nog med denna enda berättelse, [497] som Paulus i största korthet hänvisar till genom dessa ord: »I en medlares hand», som om han sade: Komma ni icke ihåg, att edra fäder så litet uthärdade att höra lagen, att de måste ha Mose till medlare? Och då den redan var instiftad, var det så långt ifrån att de älskade den, att de tvärtom tillsammans med sin medlare, som Hebréerbrevet säger, genom brådstörtad flykt visade sin avsky för den. Om de hade kunnat, skulle de ha gått genom berg av järn för att komma tillbaka till Egypten. Men de voro instängda, så att de icke kunde komma undan. Därför ropa de till Mose: »Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.» (2 Mos. 20, 19). Om de alltså icke stodo ut med att höra lagen, hur skulle de då kunna uppfylla den?

Om alltså lagens folk var tvunget att ha en medlare, kan man omöjligt undandraga sig slutsatsen, att lagen icke rättfärdiggjorde dem. Vad gjorde den då? Detta som Paulus säger: »Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större.» (Rom. 5, 20). Lagen var alltså en lysande sol, som sände sina strålar i Israels barns hjärtan. Detta förskräckte dem och injagade hos dem en sådan fruktan och avsky för Gud, att de avskydde lagen och dess upphovsman, vilket är den största synd. Kan man kalla sådana människor rättfärdiga? Säkert icke. Ty rättfärdiga äro de, som höra och med villigt sinne omfatta lagen och ha sin lust i den. Berättelsen om lagstiftningen visar emellertid, att alla människor i hela världen, hur heliga de än äro, motsätta sig och avsky lagen och fly för den och önska att den icke funnes till. Där berättas ju nämligen om sådana som voro renade och helgade och likväl icke tålde att höra lagen. Alltså kan icke lagen rättfärdiggöra utan har en rakt motsatt verkan.

[498] Detta vidrör Paulus som sagt endast i förbigående, utan att utlägga det eller giva det någon avslutande behandling. Ämnet är nämligen mycket stort. Hade han velat behandla det utförligare, hade han måst tala om de båda medlarna, Mose och Kristus, och jämföra dem inbördes. Då skulle detta enda ställe ha givit honom rikligt stoff för ett brev till. Berättelsen i 2 Mos. 19 och 20 om huru lagen gives skulle giva ämnen nog för att skriva en stor bok, om man också blott läste kapitlen flyktigt och utan djupare inlevelse. För dem som icke känna lagens rätta ämbete och nytta kunna dessa kapitel annars tyckas vara mycket likgiltiga i jämförelse med andra heliga berättelser.

Härav är uppenbart, att om också hela världen stått vid Sinai berg liksom Israels folk, så skulle den ha gripits av förskräckelse och flytt för lagen. Alltså är hela världen en hätsk fiende till lagen. Men lagen är helig, rättfärdig och god och innehåller Guds rättfärdiga vilja. Hur skall då den kunna vara rättfärdig, som icke endast avskyr lagen och flyr för den utan också är fientlig mot Gud, som är lagens upphovsman? Men köttet kan icke göra annorlunda, enligt Rom. 8. 7: »Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.» Därför är det rena vansinnet, när man så hatar Gud och hans lag, att man icke ens tål höra den, och likväl vill påstå, att vi rättfärdiggöras genom lagen.

Alltså äro sofisterna blinda och förstå icke ett spår av hela denna fråga. De se blott till lagens yttre gestalt och mena sig uppfylla den genom att iakttaga borgerlig anständighet. [499] De mena, att de som lyda lagen i utvärtes mening äro rättfärdiga inför Gud, utan att draga i betänkande dess rätta andliga verkan, som icke är att rättfärdiggöra och lugna samvetena utan att öka synden, att verka förskräckelse och vrede. Eftersom de äro okunniga om detta, kunna de mena, att människan har god vilja och rätt insikt i förhållande till Guds lag. Men hur pass sant detta är, det kan man fråga lagens folk och dess medlare om, som hörde lagens röst på Sinai. Fråga David själv, som så ofta i Psalmerna klagar över att han är förkastad från Guds ansikte, att han är i helvetet, att han är förskräckt över sin stora synd, över Guds vrede och dom. Han vågar icke åberopa sina offer, icke ens lagen själv mot dessa oövervinnliga tyranner utan endast Guds fria barmhärtighet. Alltså rättfärdiggör icke lagen.

Om lagen vore mina tycken till behag, om den stadfäste mitt skrymteri och min högfärd, min förtröstan på min egen inbillade rättfärdighet, om den medgåve, att jag kunde rättfärdiggöras inför Gud utan Guds barmhärtighet och utan tro på Kristus, blott med lagens hjälp - så tänker ju hela världen av naturen om lagen -, om den vidare sade, att Gud kunde bevekas och besegras med gärningar, att Gud vore skyldig att belöna gärningarna i och för sig, så att jag utan att behöva någon Gud kunde vara min egen gud och med mina egna gärningar förtjäna nåd och utan Frälsaren Kristus frälsa mig själv med min förtjänst - om lagen på detta sätt dansade efter min pipa, då skulle den vara ljuvlig, mild och kärkommen. Så utmärkt förstår förnuftet att smickra sig självt. Men detta skulle räcka endast tills lagen komme till sin egentliga uppgift och verkan. Då skulle det bli tydligt, att förnuftet icke kunde fördraga dessa lagens strålar. Då skulle någon Mose behöva komma och bli medlare.

Hit hör 2 Kor. 3, 13 om täckelset över Moses ansikte, där Paulus enligt 2 Mos. 34 antyder, att Israels barn icke endast förlorat utan icke heller kunnat uthärda lagens rätta, andliga verkan. [500] För det första kunde de icke blicka in i lagens ändamål, säger Paulus, på grund av det täckelse, som Mose hade hängt över sitt ansikte. Vidare kunde de icke se in i Moses blottade ansikte för hans ansiktes härlighets skull. Då Mose skulle tala med dem, hängde han ett täckelse över sitt ansikte, ty utan det kunde de icke uthärda hans tal, d.v.s. de tålde icke ens att höra sin medlare Mose, om han icke använde ännu en medlare, nämligen täckelset. Hur skulle de alltså kunna höra Guds eller en ängels röst, då de icke kunde höra människan Mose, deras egen medlare, om han icke höljde sitt ansikte? Om alltså icke den välsignade Säden kommer och upprättar och tröstar den som fått höra lagen, förgås en sådan människa med säkerhet i förtvivlan, i avsky för lagen, i hat och hädelse mot Gud, Hon kommer att dag för dag synda allt värre mot Gud, ty ju djupare samvetets skräck och förvirring sitter och ju längre den varar, desto mer växer hatet och hädelsen mot Gud.

Denna berättelse lär oss även, vad den fria viljan förmår. Folket är förskräckt och darrar. Var är då den fria viljan, var den goda viljan och den rätta insikten? Vad åstadkommer den fria viljan hos dessa renade och helgade människor? Den vet sig ingen råd, den förmörkar förnuftet och förvänder den goda avsikten. Den förmår icke att med glädje mottaga, hälsa och omfatta Herren, då han kommer på Sinai berg med dunder, blixt och eld. Den står icke ut med att höra Herrens röst. Utan tvärtom säger den: »Låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.» Vi se alltså, vilken makt den fria viljan har i Israels barn, som trots att de äro helgade varken vilja eller kunna lyssna till en enda stavelse eller bokstav ur lagen. Det är alltså tomt prat, då man prisar den fria viljan.