Liksom det finns ting av skilda slag, skola de också användas på olika sätt. Man får icke förblanda tingens ändamål. »En kvinna skall inte bära manskläder, och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg.» (5 Mos. 22, 5). Om man icke låter var sak tjäna sitt speciella ändamål, blir alltsammans en enda röra. Mannen är icke skapad till att sy, kvinnan icke till att föra krig. Åt var och en skall givas den rang och det ämbete, som tillhör honom. En präst eller biskop skall undervisa, en konung eller en furste skall regera, hopen skall lyda överheten o. s. v. På samma sätt skall allt skapat tjäna på sin plats och i sin ordning. Solen skall lysa om dagen, månen och stjärnorna om natten. Havet skall giva fisk, jorden gröda, skogen vilt, trä o. s. v.

Så får lagen icke göra intrång på en annans ämbete och förrättning, nämligen rättfärdiggörelsens, utan denna skall lämnas åt nåden allena, åt löftet, åt tron. Munkarna må gärna fasta, bedja och bära en annan dräkt än den övriga hopen av kristna. De få gärna göra detta och mer till för att kuva och döda köttet, men de få icke tillskriva dessa övningar uppgiften att rättfärdiggöra inför Gud. Ty det är en annans ämbete, som icke tillkommer dem. [479] Vad är då lagens ämbete? Överträdelsen. Sannerligen ett snyggt ämbete! »Lagen tillades för överträdelsernas skull», säger Paulus, d. v. s. utöver och efter löftet blev också lagen given, till dess att säden skulle komma o. s. v. Så heter det också i Rom. 5, 20: »Men dessutom kom lagen in», nämligen efter löftena om nåden, för att gälla intill Kristus, som skulle uppfylla löftena.

Här är att märka, att lagen har två uppgifter. Den ena är den borgerliga. Gud har förordnat de borgerliga, ja, alla lagar för att förhindra överträdelser. Alltså är all lag given för att förhindra synder. Rättfärdiggör alltså lagen, då den hindrar från synd? Ingalunda. Ty att jag icke mördar, icke begår äktenskapsbrott, icke stjäl, att jag avhåller mig från andra synder, det gör jag icke frivilligt eller av kärlek till dygden utan av fruktan för bödeln och hans svärd. Han håller mig i styr, liksom bojor och band hindra ett lejon eller en björn från att sönderslita allt som kommer i deras väg. Detta tillbakahållande från synden är således icke rättfärdighet utan vittnar snarare om orättfärdighet. Liksom man binder ett rasande och otämt djur, för att det icke skall kunna gå löst på allt som kommer i vägen för det, så hindrar lagen en galen och rasande människa från att begå ytterligare synder. Detta tvång visar till fyllest, att alla som behöva det - och det gäller alla utanför Kristus - icke äro rättfärdiga utan snarare gudlösa och rasande, som måste tämjas med lagens bojor och fjättrar för att icke synda. Alltså rättfärdiggör icke lagen.

Lagens första ändamål och uppgift är alltså att hålla de gudlösa i styr. Ty djävulen regerar i hela världen och driver människor till alla slags ogärningar. [480] Därför har Gud förordnat överhet, föräldrar, lärare, lagar, fängelser och alla borgerliga inrättningar till att åtminstone binda djävulens händer, om de icke kunna göra mer, så att han icke kan rasa efter gottfinnande. Liksom man alltså sätter bojor och kedjor på besatta människor, i vilka djävulen regerar med makt, för att de icke skola göra någon illa, så måste hela världen, som är besatt av djävulen och kastar sig huvudstupa i alla slags brott, tyglas av överhetens bojor och band, d.v.s. av dess lagar, som binda världen till händer och fötter för att den icke blint skall hänge sig åt all slags ondska. Om den icke på detta sätt låter sig tyglas, får den plikta med livets förlust. Denna borgerliga tukt är i högsta grad av nöden och av Gud instiftad för den allmänna fridens skull och för att bevara allt annat, men mest för att icke evangelium skall förhindras genom hänsynslösa människors oroligheter och uppror. Detta borgerliga bruk av lagen avhandlar Paulus icke här. Det är visserligen högst nödvändigt, men det rättfärdiggör icke. Ty liksom den besatte icke är fri och vid sina sinnen, därför att han är bunden till händer och fötter, så är världen icke heller rättfärdig, hur mycket den än genom lagen avhålles från yttre brott, utan den förbliver ogudaktig. Ja, denna tuktan visar, att världen är gudlös, att den är rasande och drives av sin furste djävulen, annars skulle den icke genom lagar behöva hindras från att synda.

Lagens andra uppgift är teologisk eller andlig och går ut på att öka överträdelserna. Mose lag har sin största betydelse genom att föröka och mångfaldiga synden, särskilt i samvetet. Därom talar Paulus förträffligt i Rom. 7, 7. [481] Lagens verkliga ämbete och förnämsta och egentliga uppgift är alltså att för människan avslöja hennes synd. blindhet, elände, ogudaktighet, okunnighet, hat och förakt för Gud, död, helvete, dom och den vrede, som hon förtjänat hos Gud. Detta bruk av lagen är alldeles okänt för skrymtame, för sofisterna vid universiteten och för alla människor, som hänge sig åt vanföreställningen om lagens eller den egna rättfärdigheten. För att tämja och nedslå detta vidunder och rasande vilddjur, nämligen den inbillade andligheten, måste Gud på berget Sinai giva en ny lag under så högtidliga och förfärliga former, att hela folket betogs av fruktan. Ty emedan det mänskliga förnuftet blir högfärdigt genom vanföreställningen om rättfärdigheten och anser sig genom den behaga Gud, måste Gud sända en Herkules, nämligen lagen, som med all kraft kan angripa detta vidunder och slå det till marken och döda det. Lagen anfaller alltså endast detta vidunder, icke något annat.

Detta bruk av lagen är därför synnerligen nyttigt och högeligen nödvändigt. Ty om någon icke är mördare, äktenskapsbrytare eller tjuv utan avhåller sig från utvärtes synder, liksom fariséen i evangeliet, vill han, eftersom han är besatt av djävulen, svära på att han är rättfärdig. Så inbillar han sig ha en egen rättfärdighet och bröstar sig över sina goda gärningar. [482] En sådan kan Gud icke på något annat sätt än genom lagen böja och göra ödmjuk, så att han lär känna sitt elände och sin fördömelse. Därför är lagens egentliga och rätta uppgift att, liksom på Sinai berg, med blixt och dunder och basunljud förskräcka, att med sin blixt bränna och krossa detta vilddjur, som kallas vanföreställningen om egen rättfärdighet. Därför säger Gud genom Jeremia 23, 29: »Är inte mitt ord som en eld, säger HERREN, och likt en slägga som krossar klippan?» Ty så länge vanföreställningen om egen rättfärdighet kvarstår hos människan, kvarstår också obegriplig uppblåsthet, högfärd, säkerhet, hat emot Gud, förakt för nåden och barmhärtigheten, okunnighet om löftet och Kristus. Hjärtat har ingen smak för och tar icke till sig förkunnelsen om den fria nåden och syndernas förlåtelse. En väldig klippa, en diamanthård mur, nämligen föreställningen om den egna rättfärdigheten, som omgiver hjärtat, förhindrar nämligen detta.

Därför är inbillningen om egen rättfärdighet ett stort och fruktansvärt vidunder. För att slå och krossa det behöver Gud därför en väldig och stark hammare, nämligen lagen, som är dödens hammare, helvetets gny och den gudomliga vredens blixt. Vartill? Till att slå sönder föreställningen om egen rättfärdighet, som är ett upproriskt, envist och hårdnackat vilddjur. När alltså lagen anklagar och skrämmer samvetet: Detta och detta skall du göra! Men du har icke gjort det! Alltså är du hemfallen åt Guds vrede och den eviga döden! - då sköter den sin egentliga uppgift och fyller sitt ändamål. [483] Då krossas hjärtat ända till förtvivlan. Denna lagens uppgift och verkan är välkänd för de förskräckta och förtvivlande samvetena, som önska sig döden eller själva vilja beröva sig livet för att komma ifrån sin samvetsångest.

Lagen är sålunda en hammare, som krossar klippor, den är eld, den är den stora och starka stormen och jordbävningen, som lösrycker berg. Elia kunde icke uthärda de lagens förskräckligheter, som angivas med dessa ord, utan dolde sitt ansikte med sin mantel (1 Kon. 19, 11 ff.). Men då detta oväder upphörde, som han stod där och såg på, kom en sakta susning, och i den var Herren. Men ovädret med eld, virvelstorm och jordbävning måste gå före, innan Herren själv kunde följa efter i den sakta susningen.

Denna lagens verkan förebildas av den fruktansvärda ståt, med vilken Gud gav lagen på Sinai berg. Israels folk, som hade uttågat ur Egypten, var i högsta grad heligt. Vi äro Guds folk, skröto de. Allt vad Herren, vår Gud, har talat till oss, skola vi göra. Därutöver helgade Mose folket, i det att han befallde dem att tvätta sina kläder och hålla sig ifrån sina hustrur och göra sig redo till den tredje dagen. Där fanns ingen som icke var synnerligen helig. På tredje dagen för Mose ut folket ur lägret, fram till berget inför Herren, så att de skulle få höra hans röst. Vad händer? Då Israels barn se denna fruktansvärda syn av ett rykande och brinnande berg, höljt i svarta moln, där blixtar ljunga i det täta mörkret, och höra basunljudet bli allt starkare och breda ut sig allt vidare och höra åskans dån och blixtarnas fräsande, draga de sig förskräckta tillbaka och ropa på långt håll till Mose: »Vi skola gärna göra allt, blott icke Herren talar till oss, att vi icke må dö, uppslukade av denna väldiga eld. [484] Tala du till oss, så skola vi höra.» Vad gagnade väl här renhet, vita kläder, avhållsamhet från kvinnor, helighet? Icke alls. Ingen kunde uthärda denna Guds närhet i hans majestät och härlighet, utan alla veko tillbaka i skräck och bävan, liksom drivna av djävulen. Ty Gud är en förtärande eld, inför vars åsyn absolut intet kött kan bestå.

Lagen har alltså den uppgift, som den hade på Sinai berg, då den först instiftades och åhördes av dessa tvagna, rättfärdiga, renade och kyska. Trots deras helighet drev den dem till att inse sitt elände, ja, ända till förtvivlan och död. Då hjälpte ingen renhet, utan allt vad de förnummo var orenhet, ovärdighet, synd, Guds vrede och dom, så att de flydde från Guds åsyn och icke kunde stå ut med att höra hans röst. Vad är väl allt kött, sade de, att det skulle kunna höra den levande Herren Guds röst och leva? Nu se vi, att då Gud talar med en människa, kan hon icke uthärda det. - Nu låter det annorlunda än strax förut, då de sade: Vi äro Guds heliga folk, som Herren har utvalt till sin egendom framför alla andra folk i världen. Allt vad Herren har talat skola vi göra. - Så går det till slut med alla verkhelgon, som äro berusade av föreställningen om sin egen rättfärdighet Så länge de icke anfäktas, anse de, att Gud högeligen älskar dem, att han ser till deras munklöften, fastor, böner och allmosor, för vilka han skall giva dem en särskild krona i himmelen. Men då det plötsligt kommer dunder, blixt, eld och den där hammaren, som krossar klippor, det är, då Guds lag uppenbarar synden och visar på Guds vredesdom, tvingas de till förtvivlan.

Jag besvär er, som skola bli lärare för andra, att noga lära er denna artikel om lagens sanna och egentliga uppgift, Ty efter vår tid kommer den åter att fördunklas och helt skymmas undan. Redan nu, medan vi ännu äro i livet och med all flit driva denna lära, är det sannerligen mycket få även bland dem som vilja kallas evangeliska och tillsammans med oss bekänna evangelium, som rätt fattat lagens uppgift. Hur mena ni då det skall bli, sedan vi gått bort? För att nu icke nämna vederdöparna, de nya arianerna och svärmeandarna, som smäda Kristi lekamens och blods sakrament - de äro lika okunniga om denna lagens egentliga verkan och uppgift som papisterna. De ha nämligen för länge sedan avfallit från evangelii rena lära till lagarna, och därför förkunna de icke Kristus. Visserligen bedyra de skrytsamt, att de endast söka Guds ära och brödernas frälsning och att de lära Guds ord rent, men i själva verket förvända de Guds ord och giva det en annan mening, så att det kommer att ljuda i samklang med deras fantasier. Det är sina egna fantasier som de förkunna i Kristi namn, och det är bara lagar och ceremonier som de ge ut för att vara evangelium; De äro och förbliva sig alltid lika, de förbliva munkar, verkhelgon, lag- och ceremonilärare, blott att de tänka ut nya namn på det och uppfinna nya gärningar.

Därför är det mycket viktigt att man rätt förstår, vad lagen är och vad dess nytta och ämbete är, Det står ju fast, att vi icke förkasta lag och gärningar, som våra motståndare falskeligen beskylla oss för att göra. Vi göra i högsta grad lag gällande, vi kräva gärningar och säga, att lagen är god och nyttig, men att den skall brukas på rätt sätt, nämligen, som ovan sagts, först för att förhindra förbrytelser mot borgerlig lag och vidare för att avslöja andliga överträdelser. Lagen är sålunda också ett ljus, som lyser och uppenbarar, icke Guds nåd, icke rättfärdighet och liv, [486] men Guds vrede, synden, döden, att vi äro fördömda inför Gud, helvetet. På Sinai berg hade dundret, blixten, det mörka molnet, det rykande och brinnande berget och allt detta förfärliga icke den verkan, att det upplivade Israels barn och gjorde dem glada, utan det nästan skrämde livet ur dem och visade, hur föga de med all sin helighet och renhet förmådde uthärda Guds närvaro, då han talade till dem ur molnet. På samma sätt är det med lagen. I sitt egentliga ämbete gör den intet annat än avslöjar synden, verkar vrede, anklagar, förskräcker och driver sinnena nära nog till förtvivlan. Där slutar lagen.

Evangelium däremot är ett ljus, som upplyser och levandegör hjärtana. Det visar nämligen, vad Guds nåd och barmhärtighet är, vad syndernas förlåtelse, välsignelse, rättfärdighet, liv och evig salighet är och hur vi skola uppnå dem. I det att vi på detta sätt skilja lagen från evangelium, tillskriva vi vardera dess bestämda uppgift och verkan. Om denna skillnad mellan lag och evangelium finner man ingenting i munkarnas, kyrkorättslärarnas eller äldre och nyare teologers böcker. Augustinus har i någon mån fattat och framställt denna skillnad. Hieronymus och hans gelikar äro helt okunniga om den. Kort sagt, det har i många hundra år rått en märklig tystnad om den i alla skolor och kyrkor. Detta förhållande har fört samvetena i den största våda. Ty om icke evangelium klart skiljes från lagen, kan den kristna läran icke upprätthållas. Känner man åter denna skillnad, känner man också det rätta sättet att bli rättfärdiggjord. [487] Då är det lätt att skilja tro från gärningar, Kristus från Mose, från överheten och alla borgerliga lagar. Ty allting utom Kristus är dödens ämbete och hämnd för ogärningar. Paulus besvarar alltså sin fråga på följande sätt: