| Innehåll
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
På samma sätt säger han i Rom. 4, 14: »Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft.» Och det måste så vara, ty det är ju klart som dagen, att lagen icke är löftet. Det naturliga förnuftet, hur blint det än är, måste medgiva, att det är en sak att lova och en annan att fordra, [472] en sak att giva och en annan att mottaga. Om en häst kunde tala, skulle han vara tvungen att säga, att det är en sak, när stalldrängen lägger för honom havre att äta och en helt annan sak, när han skall gå och bära samme stalldräng på sin rygg. Alltså äro lagen och löftet lika vitt skilda som himmel och jord. Ty lagen kräver: Gör detta! Löftet giver: Tag emot detta! Paulus sluter alltså på följande sätt: Välsignelsen gavs genom löftet. Alltså gives den icke genom lagen. Ty löftet säger: »I din säd skola välsignas» o.s.v. Den som har lagen har alltså icke nog, ty han har ännu icke välsignelsen. Alltså står han kvar under förbannelsen. Alltså kan icke lagen rättfärdiggöra, ty till den är icke välsignelsen knuten. Vidare, om arvet komme av lagen, skulle Gud befinnas vara en lögnare, löftet vore omintetgjort. Likaså, om lagen kunde utverka välsignelsen, varför skulle Gud då lova att skänka den? »I din säd» o.s.v. Varför sade han icke hellre: Gör detta, så skall du få välsignelse, eller: Du kan förtjäna det eviga livet genom att uppfylla lagen. - Bevisföringen utgår alltså från motsatsens orimlighet: Arvet gives genom löftet, alltså icke genom lagen.
Det kan icke förnekas, att Gud innan lagen fanns genom löfte gav Abraham välsignelsen eller arvet, d.v.s. syndernas förlåtelse, rättfärdighet, salighet, evigt liv, att vi skulle vara Guds barn och arvingar och Kristi medarvingar. I 1 Mos. 22, 18 säges det tydligt: »I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade.» [473] Där gives välsignelsen utan hänsyn till lagen och gärningarna. Ty Gud gav arvet, innan Mose var född och innan någon tänkt på lagen. Varför påstå ni då, att rättfärdighet kommer genom lagen, när er fader Abraham fått sig given rättfärdighet, liv och salighet utan och före lagen, ja, innan det fanns någon som kunde uppfylla lagen? Den som icke låter övertyga sig av detta är blind och förhärdad. Men eftersom jag förut noggrant och utförligt avhandlat löftet, berör jag det nu blott i förbigående. Vad som hittills behandlats är den förnämsta delen av brevet. Nu följa liknelserna om uppfostraren, om den minderårige arvingen, likaså allegorin om Abrahams två söner, Isak och Ismael o. s. v. Slutligen följa sederegler, I denna senare del av brevet kan Paulus snarare sägas utveckla och belysa vad han redan sagt än komma med nya lärdomar. |