Judarna kunde här invända: Gud var icke nöjd med att giva löftena åt Abraham, utan efter fyra hundra trettio år stiftade han också lagen. Gud misströstade alltså om att hans löften kunde rättfärdiggöra, [465] och därför gav han ytterligare något bättre, nämligen lagen, för att människorna vid denna bättre efterföljares ankomst icke skulle rättfärdiggöras i overksamhet utan genom att uppfylla lagen. Lagen som följde efter löftet avskaffade alltså detta. - Sådana undanflykter ha judarna många. Men Paulus vederlägger denna invändning klart och kraftigt, i det han säger, att lagen icke kunde göra löftena ogiltiga utan snarare tvärtom. Testamentet med dess löfte, som gavs åt Abraham i och med orden: I din säd o.s.v., var Guds testamente, säger han, och det hade trätt i kraft före omskärelsen av hela det judiska folket. De löften, som Skriften innehöll, voro själva texten. Till dem lades sedan sigillen, omskärelsen och andra lagens ceremonier. Lagen, som kom fyra hundra trettio år efter löftet, upphävde det alltså icke, och icke heller skulle den kunnat taga något därifrån, om den hade kommit tidigare. Men då nu lagen givits så många hundra år efter löftet, berövade den det icke dess giltighet.

Men låt oss förutsätta, att de båda strida mot varandra, och låt oss se efter, vilketdera som är starkast, om alltså löftet upphäver lagen eller lagen löftet. [466] Om lagen upphäver löftet, följer därav, att vi genom våra gärningar göra Gud till en lögnare och upphäva hans löfte. Ty om lagen rättfärdiggör, befriar från synd och död, och om följaktligen våra gärningar, våra mänskliga krafter, som uppfylla lagen, göra detsamma, så är löftet till Abraham obehövligt och meningslöst. Då skulle Gud vara en lögnare, som pratar i vädret. Ty att icke vilja hålla vad man lovat utan i stället taga tillbaka det, vad är det annat än att ljuga och prata i vädret? Men det är omöjligt att lagen skulle kunna göra Gud till en lögnare och att våra gärningar skulle kunna göra löftet om intet. Gud lovar icke utan att hålla, och därför måste löftet gälla och stå fast, även om vi kunde hålla och uppfylla lagen. Även om så vore, att alla människor vore lika heliga som änglarna - vilket är orimligt -, så att de icke alls behövde löftet, skulle man lika fullt vara nödsakad hålla före, att löftet vore det fastaste och vissaste av allt. Ty annars skulle Gud befinnas opålitlig eller lögnaktig, eftersom han gåve meningslösa löften eller icke ville hålla vad han lovat. Liksom löftet var före lagen, står det alltså även över lagen.

Och Gud har gjort mycket vist i att giva löftet så lång tid före lagen, just för att ingen skall kunna säga, att rättfärdigheten gives genom lagen, icke genom löftet. Det var alltså med avsikt som han gav löftena före lagen. Ty om han hade velat, att vi skulle rättfärdiggöras genom lagen, hade han givit den fyra hundra trettio år före löftet eller åtminstone samtidigt med löftet. [467] Men nu säger han till en början ingenting alls om lagen och utgiver den först efter fyra hundra trettio år. Under hela den mellanliggande tiden talar han om sina löften. Alltså gavs välsignelsen och rättfärdigheten genom löftet före lagen. Alltså står löftet över lagen. Och följaktligen upphäver icke lagen löftet, utan tron på löftet, genom vilken de som trodde blevo frälsta, även innan Kristus uppenbarats, och som nu genom evangelium förkunnas för alla folk i hela världen, förstör lagen, så att den icke längre kan föröka synden eller förskräcka och driva till förtvivlan de syndare, som i tro omfatta löftet.

Och det ligger en djupare mening eller snarare ironi i att han sätter ut talet, fyra hundra trettio år, som om han ville säga: Om ni kunna räkna, så räkna på fingrarna, hur lång tid som förflutit mellan löftet och lagen. För visso fanns löftet sedan länge, då det ännu inte på långa tider, närmare bestämt fyra hundra trettio år, var tal om någon lag. Detta bevis, som består i en sammanställning av välkända årtal, är ju ganska drastiskt.

Emellertid talar han här icke om lagen över huvud utan endast om den skrivna lagen. Han vill säga: Gud kunde icke taga någon hänsyn till vår gudstjänst, våra gärningar och förtjänster, eftersom de ännu icke funnos. Lagen fanns ju ännu icke, som föreskriver gudstjänstbruk, kräver gärningar och utlovar livet åt dem som göra dem, i det den säger: Den som gör efter dessa bud skall ha liv genom dem. [468] Om jag utan tvång, av god vilja gåve en människa, som jag icke vore skyldig något, en åker eller ett hus, och sedan tjugo eller ännu fler år efter det jag bevisat henne denna välgärning genom en lag ålade henne att göra det eller det, så skulle den människan icke kunna säga, att hon genom sina gärningar förtjänat den bevisade välgärningen, eftersom hon fått den så många år tidigare utan att bedja om den, på grund av min blotta nåd. Så kunde icke heller Gud taga hänsyn till några förtjänstfulla gärningar före rättfärdigheten, eftersom löftet om att den helige Ande skulle givas meddelades fyra hundra trettio år före lagen. Man märker ironin i Pauli resonemang.

På samma sätt kunna vi säga, att kristendomen fanns fyra hundra trettio år innan vi började med vårt munkväsen. Våra synder försonades genom Kristi död för halvtannat årtusende sedan, innan någon munkorden, någon biktregel, någon billighetsförtjänst eller fullgiltig förtjänst var uppfunnen. Hur skulle vi då först nu kunna göra till fyllest för våra synder med våra förtjänstfulla gärningar?

Om alltså judarna förvärva rättfärdighet genom lagen, säger han, varigenom förvärvade då Abraham den? Genom lagen kanske? Nej, ty lagen fanns ännu icke. Om lagen icke fanns, fanns det icke heller några förtjänstfulla gärningar. Vad fanns det då? Intet utom löftet. Alltså är det löftet och icke lagen som rättfärdiggör. [469] Så hämtar Paulus från alla håll, från liknelser, från välkända årtal och personer säkra bevis, som ingen förnuftig människa kan slå i vädret. Låt oss alltså befästa våra samveten med dylika bevis, ty det är till underbar hjälp att noga ha tänkt igenom sådant, när anfäktelsen kommer. Dessa bevis föra oss nämligen från lagen och gärningarna till löftet och tron, från vreden till nåden, från synderna till rättfärdigheten, från döden till livet.

Det gäller därför, såsom jag ofta inpräntar, att med största omsorg hålla isär dessa båda, lagen och löftet. Ty i fråga om tid, rum, person och alla möjliga andra omständigheter äro de lika vitt skilda som himmel och jord, som världens början och slut. De äro visserligen nära varandra, emedan de äro förenade i samma människas själ, men till den inställning de framkalla, till sitt ämbete eller uppgift böra de vara himmelsvitt skilda från varandra. Lagen skall härska över köttet, och löftet skall föra ett milt regemente över samvetet. Då man på detta sätt anvisat vardera dess bestämda plats, kan man vandra trygg mitt emellan dem, i löftets himmel och på lagens jord, med anden i nådens och fridens paradis och med köttet på gärningarnas och korsbärandets jord. De besvärligheter, som köttet måste utstå, bli då icke svåra, på grund av löftets ljuvlighet, som på ett underbart sätt gläder hjärtat. Men om man förblandar dessa båda, om man förlägger lagen till samvetet och löftet om frihet till köttet, åstadkommes den förvirring, som rådde i påvedömet. Då vet man icke, vad som är lag och vad som är löfte eller vad som är synd och vad som är rättfärdighet.

Om man alltså vill rätt dela sanningens ord, skall man med hänsyn till den hos människan verkade inställningen och hela livet skilja löftet så långt som möjligt från lagen. Det är icke utan anledning som Paulus så noggrant behandlar detta ämne. Han förutsåg nämligen, att denna fördärvliga sammanblandning av Guds ord skulle förekomma i kyrkan, att löftet skulle blandas med lagen och så helt gå förlorat. [470] Ty då löftet blandas med lagen, blir det bara lag av alltsammans. Därför skall man vänja sig att även till tiden skilja lagen från löftet, så att man då lagen kommer och anklagar samvetet kan säga: Herr Lag, du kommer icke i rätt tid utan för tidigt. Var så god och vänta i fyra hundra trettio år till. Då de ha gått, kan du komma. Men då kommer du för sent, ty löftet har kommit fyra hundra trettio år före dig. Detta löfte omfattar jag, och vid det vilar jag lugnt och stilla. Därför har jag ingenting att göra med dig och bryr mig icke om att höra på dig. Ty nu lever jag med den troende Abraham, eller snarare, jag lever efter Kristi framträdande, och han har avskaffat och upphävt dig, du Lag. - Så skall Kristus alltid framstå för hjärtat som en sammanfattning av alla bevis för tron, mot köttets rättfärdighet, mot lagen och de förtjänstfulla gärningarna.

Nu har jag anfört nästan alla de huvudbevis, som Paulus i detta brev framlägger för att styrka läran om rättfärdiggörelsen. Det förnämsta och verksammaste bland dem är det, som han särskilt inskärper här och i Romarbrevet, hänvisningen till löftet. Ty var och en måste hålla med om att löftet icke är lag. Vidare upptar han till behandling löftets formulering: »I din säd skola välsignas» o.s.v., och utlägger den med största omsorg. Därefter behandlar han årtal och personer, liksom själva ordet säd, vilket han tolkar såsom åsyftande Kristus. Slutligen skaffar han sig den rätta bakgrunden genom att förklara, vad lagen åstadkommer, nämligen att den innesluter under förbannelse. [471] Och på detta sätt vänder han om de bevis, som de falska apostlarna använt för att försvara lagens rättfärdighet, och riktar dem mot dessa senare själva. Ni förfäkta, säger han, att lagen är nödvändig till frälsningen. Ha ni då icke läst, vad lagen säger: »Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem.» (3 Mos. 18, 5)? Men vem gör det? Så många som låta det bero på lagens gärningar äro alltså under förbannelsen. När alltså de falska apostlarna vilja från lagen sluta till rättfärdighet och liv, vänder Paulus på deras ord och sluter till förbannelse och död. Så åstadkommer han ett starkt försvar för artikeln om den kristna rättfärdigheten, i det att han låter den bekräftas av löftet, i vilket han ställer fram Kristus, själve Abrahams säd, och hans död, hans uppståndelse, hans välsignelse och hans seger till fromma för alla folk. Han vederlägger motståndarnas bevisföring med ord ur själva lagen, med vilkas hjälp han kan påstå, att lagen är så långt ifrån att rättfärdiggöra, att den i stället har rakt motsatt verkan, nämligen att den innesluter under förbannelse. - Nu följer den slutsats, som kan dragas ur dessa bevis.