[463] Här kallar han med ett nytt ord Guds löften för testamente. Ett testamente är heller icke något annat än ett löfte, fastän det ännu icke är känt utan tills vidare förseglat. Men ett testamente innebär icke en lag utan en gåva. Arvingarna vänta sig icke en lag eller ett krav utan ett arv av testamentet. Först utlägger han alltså orden, sedan tillämpar han liknelsen och betonar ordet säd. Åt Abraham gavs löftet, säger han, d.v.s. ett testamente upprättades åt honom. Alltså har han fått ett löfte om en gåva. Det är icke lagar som blivit honom givna utan ett testamente om andlig välsignelse. Om vi respektera mänskliga testamenten eller löften, varför respektera vi då icke gudomliga löften, Guds testamente? [464] En människas testamente är ju blott en bild eller ett efterliknande av det gudomliga testamentet. Och om vi respektera bilden, varför respektera vi då icke så mycket mer vad den avbildar? Ty det testamente, som gavs åt Abraham, var icke mänskligt utan gudomligt. Och icke ens ett mänskligt testamente kränkes.

Men det löfte, som blev honom givet, gällde icke alla judar eller många avkomlingar av hans säd, utan det gällde en enda »säd», nämligen Kristus. Denna Pauli tolkning godkänna icke judarna. De påstå nämligen, att här föreligger en omkastning av uttryck, att singularen »säd» syftar på många personer. Men vi hålla oss till den apostoliska andan, som har bestämd anledning att betona ordet säd och låta det syfta på Kristus. Tolkningen är sant apostolisk. Även om judarna förneka detta, ha vi dock tillräckligt många och kraftiga bevis, som Paulus ovan anfört. Dem kunna de icke förneka, och de bestyrka detta. - Hittills har han givit en liknelse eller en bildlig framställning av den gudomliga ordningen genom att hänvisa till människors testamenten. Nu övergår han till att utlägga och tillämpa denna liknelse.