Efter det förnämsta och viktigaste argumentet tillägger Paulus ett annat, en jämförelse med ett mänskligt testamente, som snarare tycks vara en retorisk utsmyckning av framställningen än ett bevis. Förnuftet kan skämta bort det på detta sätt: Men Paulus, vill du nu överföra vad som gäller bland människor till att gälla även för Gud? Cicero säger ju om Homerus: Han tillskriver gudarna mänskliga egenskaper, då han hellre borde tillämpa på oss vad som gäller om gudarna. Och det är förvisso sant, att det är de svagaste av alla bevis, när man drager slutsatser angående det gudomliga från vad som gäller bland människor, som Duns Scotus brukar göra. Människan kan, säger han, älska Gud över allting, ty hon älskar sig själv över allting, och följaktligen älskar hon Gud så mycket mer. [460] Ty ett större gott är värt en större kärlek. Och härav sluter han, att människan med sina naturliga krafter utan svårighet kan uppfylla det högsta av alla bud: »Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta.» Människan kan nämligen, säger han, älska ett mycket litet gott över allting, ja, hon kan ge det käraste av allt, sitt liv, för en futtig penningsumma. Alltså kan hon enligt Scotus så mycket mer göra detta för Guds skull.39

Jag har ofta sagt, att det borgerliga och husliga livets ordningar äro gudomliga, emedan Gud själv har inrättat och godkänt dem, liksom han har ordnat med solen, månen och annat skapat. Därför kan man draga beviskraftiga slutsatser från Guds ordning eller från skapelsen, om man blott gör det på rätt sätt. Profeterna hämta sålunda ofta liknelser från skapelsen, i det att de kalla Kristus sol, kyrkan måne och dess lärare stjärnor. Likaså finnas hos profeterna otaliga liknelser om markens träd, törnen, blommor och frukter. Även Nya testamentet är fullt av sådant. Varhelst det alltså i skapelsen föreligger en gudomlig ordning, kan man mycket väl från den draga slutsatser angående gudomliga ting.

Så sluter Kristus i Matt. 7, 11 från mänskligt till gudomligt, då han säger: »Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.» Likaså Paulus: »Man måste lyda människor och följaktligen ännu mera Gud.» (Jfr Apg. 5, 29. »Man måste lyda Gud mer än människor.») Och Jeremia 35, 14: Rekabiterna lydde sin fader. [461] Desto mer borden I lyda Gud, men I haven icke lytt honom. - Här gäller det gudomliga ordningar, att fäder giva sina barn gåvor och att barn lyda sina föräldrar. Sådana slutledningar äro beviskraftiga, därför att de hämtas från gudomliga ordningar. Men om man hämtar sina bevis från människans fördärvade inställning, äro de dåliga och sakna all giltighet. Det är så Scotus gör: Jag älskar ett mindre gott, alltså älskar jag ett större gott ännu mera. Där förnekar jag, att slutsatsen följer av förutsättningen, ty min kärlek är ingen gudomlig ordning utan ett djävulskt fördärv. Det borde visserligen vara så, att då jag älskar mig själv eller något annat skapat, skulle jag älska Gud ännu mer. Men det är icke så, ty den kärlek, med vilken jag älskar mig själv, är syndig och hävdar mitt jag mot Gud. a)

Detta säger jag för att ingen skall anfäkta giltigheten av argumentering från mänskliga till gudomliga ting. Jag inlåter mig icke på frågan, huruvida detta bevis blott bidrager att belysa framställningen eller har verklig beviskraft, utan jag hävdar endast, att bevisföringen från mänskliga till gudomliga ting är ganska tillförlitlig, om den blott hämtas från gudomlig ordning, såsom här är fallet. Ty enligt den borgerliga lagen, som är en gudomlig ordning, får en människas testamente icke rubbas. Så länge testater lever, har det icke gällande kraft, men då han är död, får det icke ändras. Detta gäller likväl icke vad som faktiskt sker utan vad som är rätt, d.v.s. vad som bör ske och vad som sker med rätta. Ty enligt rätten får ett testamente icke ändras. Ja, lagarna föreskriva, att en människas yttersta vilja skall samvetsgrant uppfyllas. Den yttersta viljan hör till det som hålles i helgd bland människor.

Med utgångspunkt i detta bruk rörande mänskliga testamenten resonerar Paulus så. Hur kommer det sig, att man lyder människor men icke Gud? Statliga och borgerliga ordningar iakttagas samvetsgrant. Där ändras ingenting, där varken lägges till eller dragés ifrån. Det är blott vår teologi, som dock får vittnesbörd av hela skapelsen, som skall finna sig i ändringar och tillägg. - Och det är övertygande, när Paulus så hämtar sitt bevis från människors exempel och lagar. Han säger ju också: Jag talar på människosätt, som om han ville säga: När det gäller testamenten och andra mänskliga ting följer uppfyllelse och iakttages vad lagen föreskriver. Varför skulle icke detsamma snarare ske med Guds testamente, med det löfte, som Gud själv givit Abraham och hans säd? Beviset är alltså tillfredsställande, eftersom det hämtats från en gudomlig ordning.

a) Hs: »Jag borde älska - så skall det heta. Om jag älskar det skapade, [borde jag älska Gud] mer. Men jag älskar mig själv mot Gud, och budet befaller motsatsen. En tapper man kan dö för en klen karl, säga de, såsom romare och greker. Men vad sökte de? Icke den andres bästa utan äran. Annars skulle de icke ha övervägt sådana plågor. Att söka äran är att älska sig själv som Gud. En sköka gör bättre, som älskar sig själv i köttets njutning än [den som älskar sin egen] ära. Därför är Scotus dåraktig med sitt påfund. Man säger: Slutledningen från mänskliga till gudomliga förhållanden är svag. Men de gudomliga lagarna säga. att man icke får [ändra] ett löfte.» Tillbaka