Stora Galaterbrevskommentaren

Vi friköptes, för att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del.

Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna ...

[453] Paulus har ständigt i sikte detta ställe: »I din säd» o. s. v. Ty den åt Abraham utlovade välsignelsen kunde endast genom Abrahams säd, Kristus, komma hedningarna till del. På vilket sätt? Han måste själv bli förbannad, för att löftet åt Abraham: »I din säd skola alla folk bliva välsignade», så skulle uppfyllas. Ty det som här utlovats kunde icke uppfyllas på annat sätt än att Jesus Kristus blev en förbannelse och förenade sig med de förbannade folken för att så borttaga förbannelsen från dem och välsigna dem med sin välsignelse.

Här blir det tydligt, i vilken mening vi förtjäna vår frälsning, hur det står till med vår billighetsförtjänst och vår fullgiltiga förtjänst. Man bör komma ihåg, som jag förut sagt, att ordet välsignelse icke är ett kraftlöst ord, såsom judarna mena, vilka med välsignelse förstå en muntlig eller skriftlig hälsning. Utan här talar Paulus om synd och rättfärdighet, om död och liv inför Gud. Han talar alltså om ovärderliga och översvinnliga ting, såsom jag ovan utförligt har förklarat, då han säger: »För att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del.»

Man ser också, på vilket sätt vi förvärva denna välsignelse. Förberedelsen, billighetsförtjänsten och den fullgiltiga förtjänsten, [454] gärningarna, genom vilka denna rättfärdighet åstadkommes, allt detta består i - att Kristus Jesus för vår skull blivit en förbannelse. Ty vi känna icke Gud, vi äro hans fiender, vi äro döda i våra synder och förbannade. Någon vår förtjänst kan man alltså icke tala om. Ty vad skulle väl den kunna förtjäna, som är en förbannad syndare, som icke känner Gud, som är död i synden, hemfallen åt Guds vrede och dom? Då påven exkommunicerat någon, var allt vad denne gjorde förbannat. Så mycket mer måste det gälla här, att den som är förbannad före och utan Kristus icke kan göra annat än förbannade gärningar. Därför finns det blott en enda väg att undgå förbannelsen, nämligen att tro och att säga i viss förtröstan: Du Kristus är min synd och min förbannelse - eller snarare: Jag är din synd, din förbannelse, din död, Guds vrede över dig, ditt helvete. Och du däremot är min rättfärdighet, min välsignelse, mitt liv, Guds nåd mot mig, min himmel. Ty Skriften säger tydligt: »Kristus blev en förbannelse för vår skull.» Alltså äro vi orsaken till att han blev en förbannelse, ja, vi äro hans förbannelse.

Detta är ett mäktigt och trösterikt ställe. Visserligen övertygar det icke de förblindade och förhärdade judarna, men för oss kristna, som äro döpta och hava antagit den kristna läran, är det övertygande. För oss lämnar det icke rum för någon tvekan om att genom Kristi förbannelse, synd och död vi äro välsignade, d. v. s. rättfärdiggjorda och levandegjorda. Så länge synden, döden och förbannelsen förbliva i oss, så länge fördömer synden, dödar döden och förbannar förbannelsen oss. Men då de överföras på Kristus, blir detta som var vårt hans eget, och det som var hans blir vårt. Vi böra alltså lära oss att i all anfäktelse flytta över synd, död, förbannelse och allt ont, som trycker oss, [455] från oss till Kristus och i stället i utbyte rättfärdighet, liv och välsignelse från honom till oss. Ty han bär verkligen allt vårt onda, i det att Gud Fadern, såsom Jesaja säger, lagt allas våra missgärningar på HONOM. Och han tog dem villigt på sig. Han var nämligen icke skyldig, men han ville härutinnan uppfylla Faderns vilja, genom vilken vi bliva helgade till evig tid.

Detta är den outsägliga och oändliga Guds barmhärtighet, som Paulus gärna skulle vilja utbreda sig över i många och översvallande ord. Men människohjärtat är för trångt för att fatta och än mer för att beskriva denna den gudomliga kärlekens djupa avgrund och dess glödande nitälskan gentemot oss. Ja, själva djupet i den gudomliga barmhärtigheten icke endast vållar svårigheter för tron utan gör också, att många icke tro. Ty jag får höra, icke endast att den allsmäktige Guden, alltings Skapare, är god och barmhärtig, utan även att han, det högsta Majestätet, varit så angelägen om mig, förtappade syndare, vredens och den eviga dödens son, att han icke skonat sin egen Son utan utgivit honom i den skymfligaste död. Han hängdes bland rövare och blev för mig, förbannade syndare, synd och förbannelse för att jag skulle bliva rättfärdig, välsignad, Guds barn och arvinge. Vem kan väl tillräckligt prisa denna Guds godhet? Icke ens alla änglar. Alltså talar den heliga Skrift om helt andra ting än andra böcker, som handla om statskonst, filosofi eller Mose lagar, nämligen om de outsägliga och gudomliga gåvor, som gå utöver människors och änglars fattningsförmåga, ja, överträffa allt som kan tänkas.

3:14

Så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.

... och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

»Andens löfte», som det egentligen står, är ett hebreiskt uttryckssätt och betyder »den utlovade Anden». Men Anden innebär frihet från lag, synd, död, förbannelse, helvete, Guds vrede och dom. Här finnes ingen vår förtjänst, vare sig billighetsförtjänst eller fullgod förtjänst, [456] utan ett oförtjänt löfte och en genom Abrahams säd given gåva, varigenom vi befrias från allt ont och undfå allt gott. Vi kunna icke få denna frihet och denna Andens gåva genom någon annan förtjänst än tron. Ty tron allena griper om löftet, såsom Paulus här tydligt säger: » för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.»

Detta är en ljuvlig och äkta apostolisk undervisning, som förkunnar, att det som »många profeter och konungar ville se och höra» (Luk. 10, 24) nu är uppfyllt och redan givet. Och sådana ställen som det anförda äro samlade från olika uttalanden av profeterna, som långt i förväg i Anden sågo, att allt skulle förändras, förnyas och ordnas av den mannen Kristus. Judarna, som hade Guds lag, förbidade utöver den likväl Kristus. Inga Guds folks profeter och styresmän stiftade någon ny lag, utan Elia, Samuel, David och alla de andra förblevo under Mose lag. De stiftade icke någon ny dekalog, något nytt välde eller prästadöme, ty nydaningen av väldet, prästadömet, lagen och gudstjänsten förbehölls denne ende, om vilken Mose långt i förväg hade förutsagt: »HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.» (5 Mos. 18, 15) - som om han sade: Honom ensam och ingen annan.

Detta förstodo fäderna väl, ty ingen kunde lära större och högre ting än Mose själv, som hade stiftat de högsta lagar om de högsta och största ting, såsom dekalogen och särskilt det första budet: »Jag är HERREN, din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.» (2 Mos. 20, 2. 3). »Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta» o. s. v. (5 Mos. 6, 5). Denna lag om kärlek till Gud gäller också änglarna. Därför är den källan till all gudomlig visdom. Och likväl måste det komma en annan lärare, [457] Kristus, som skulle lära något vida större och bättre än dessa högsta lagar, nämligen nåden och syndaförlåtelsen. Detta textställe är alltså väldigt till sin innebörd, eftersom med de korta orden: »Så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden», Paulus på en gång utsäger det hela. Eftersom han sålunda icke kunde komma längre, då han icke hade något större eller högre att säga, stannade han här.

Ovan har jag angivit, hur man skall vederlägga de språk, som av våra motståndare anföras ur Skriften om lön för gärningar. Dessa ställen böra alltid utläggas på teologiskt eller andligt sätt. Om de t. ex. anföra Dan. 4, 24: »Gör dig fri från dina synder genom att göra gott», skall man genast rådfråga icke sedlighetens utan trons grammatik. Den skall visa, att detta »friköpa» icke skall förstås i den naturliga sedlighetens utan i trons mening, d. v. s. att det innesluter tron. Ty de gärningar, som den heliga Skrift talar om, förutsätta god vilja och rätt insikt, icke den naturliga utan den andliga, som är tron. På detta sätt är det lätt att stoppa till munnen på sofisterna. Ty emedan de själva enligt Aristoteles lära så, tvingas de erkänna, att varje gott verk framgår ur ett val. Om detta gäller i filosofin, bör så mycket mer i teologin trons goda vilja och rätta insikt föregå gärningen. Detta ligger i alla befallningar och i alla bibelställen, som lära lagen, såsom Hebr. 11 tydligt utlägger dem: »Genom tron frambar Abel ett bättre offer» o. s. v.

Och skulle denna förklaring vara otillräcklig, ehuru den är fullt säker, så finnes det ett annat bevis över alla bevis, ett huvudbevis, som de kristna ständigt skola ha för ögonen och hålla sig till i alla anfäktelser och invändningar, [458] icke endast från våra motståndare utan ock från själve djävulen, och detta bevis är att omfatta huvudet Kristus. Sedan må sofisterna vara skarpare än jag och överhopa och snärja mig med sina bevis för gärningar och mot tron, så att jag icke kan reda mig - fastän något sådant kunna de ingalunda -, så vill jag dock hellre giva Kristus äran och tro på honom ensam än taga intryck av alla de ställen, som de anföra mot mig för att upprätta gärningsrättfärdighet.

Alltså skall man helt enkelt svara dem så: Här är Kristus, där Skriftens vittnesbörd om gärningar. Men Kristus är Skriftens och alla gärningars Herre. Han är också Herre över himlen, jorden, sabbaten, templet, rättfärdigheten, liv, vrede, synd, död och allting. Och om denne förkunnar Paulus, hans egen apostel, att han för min skull blivit synd och förbannelse. Jag får alltså höra, att jag icke på något annat sätt kunnat befrias från min synd, död och förbannelse än genom hans död och blod. Därav drager jag med största visshet och full övertygelse den slutsatsen, att det är Kristus och icke mina gärningar som skola besegra min synd, död och förbannelse. Och förnuftet kan på naturlig väg tvingas erkänna, att Kristus icke är min gärning, att hans blod och död icke är en kåpa, en rakad skalle, fasta eller munklöfte, att hans seger, som han givit mig, icke är någon kartusian. Om alltså han är priset för min återlösning, om han gjorts till synd och till förbannelse för att rättfärdiggöra och välsigna mig, så bryr jag mig icke om skriftställen, om man också anför sexhundra för gärningarnas mot trons rättfärdighet och säger, att Skriften motsäger sig själv. Jag har Skriftens upphovsman och Herre, och jag vill hellre hålla mig på hans sida än tro på sådant. - Men Skriften kan omöjligt vara självmotsägande, utom för oförnuftiga och förhärdade skrymtare. För de fromma och insiktsfulla vittnar den för sin Herre. Därför må våra motståndare se till, hur de få den enligt deras utsago självmotsägande Skriften att stämma. Jag stannar hos Skriftens upphovsman.

[459] Om därför någon, som icke har tillräcklig insikt för att med Skriftens övriga innehåll förena eller avvisa sådana ställen om gärningar men likväl måste höra, huru våra motståndare våldsamt rida upp sig på sådana ställen, skall han i all enfald svara så: Du yrkar på tjänaren, det är Skriften, och icke ens hela Skriften eller större delen av den utan endast några ställen om gärningar. Den tjänaren lämnar jag åt dig. Jag håller på Herren, som är Skriftens konung och som har blivit min förtjänst, det pris, för vilket jag undfår rättfärdighet och salighet. Till honom håller jag mig och vid honom förbliver jag och lämnar åt dig de gärningar, som du i alla fall aldrig gjort. - Denna vederläggning skall varken djävulen eller något verkhelgon kunna taga ifrån dig eller vända upp och ned på. Med en sådan ställning är du trygg också inför Gud. Ty hjärtat förbliver fäst vid det föremål, som heter Kristus, vilken blivit korsfäst och förbannad, icke för sin egen räkning utan för vår skull, såsom texten lyder: »Han blev en förbannelse för vår skull.» Detta ställe skall du trycka på och kasta fram mot alla ställen om gärningar och säga: Hör du icke detta, du Satan? - Då måste han vika, ty han vet, att Kristus är Herre över honom.