Låt oss alltså med tacksägelse och med fullviss förtröstan hålla oss till denna ljuvliga och trösterika lära, att Kristus för vår skull blivit en förbannelse, det är, en syndare, hemfallen åt Guds vrede, att han ikläder sig vår person och lägger våra synder på sina axlar och säger: [443] Jag har begått alla synder, som alla människor begått. b) Alltså har han verkligen blivit en förbannelse enligt lagen, icke för sin egen skull utan, som Paulus säger, för vår skull. Ty om han icke hade tagit på sig mina, dina och hela världens synder, hade lagen icke haft någon rätt till honom. Ty det är endast syndare som lagen fördömer och håller under förbannelse. I annat fall hade han sålunda varken kunnat bli en förbannelse eller dö, eftersom han var fri från synden, som är orsak till förbannelse och död. Men emedan han icke av tvång utan av fri vilja tagit på sig våra synder, måste han bära straffet och Guds vrede, icke för sin egen persons skull, ty den var rättfärdig och oövervinnlig och kunde därför icke bliva skyldig, utan för vår persons skull.

Så gjorde han ett lyckligt byte med oss, i det han tog på sig vår syndiga och gav oss sin oskyldiga och segrande person. Iförda och iklädda denna person befrias vi från lagens förbannelse, emedan Kristus själv frivilligt blivit en förbannelse för vår skull. Han säger: Vad angår min egen person i mänsklig och gudomlig natur är jag välsignad och icke i behov av någonting, men jag skall utblotta mig och taga på mig er dräkt och er mask, och iförd den skall jag vandra bland er och lida döden för att befria er från döden. Och då han så, iförd vår mask, bar hela världens synd, blev han gripen, led, korsfästes och dog och blev för vår skull en förbannelse. Men emedan han var en gudomlig och evig person, kunde döden omöjligt behålla honom. Därför uppstod han på tredje dagen från döden, och nu lever han till evig tid. Nu kan ingen längre i honom finna någon synd, någon död eller vår mask utan idel rättfärdighet, liv och evig välsignelse.

Denna bild böra vi betrakta och fatta med stadig tro. Den som gör det har Kristi oskuld och seger, hur stor syndare han än är. [444] Men den bilden kan man icke gripa om med en kärleksfull vilja utan endast med ett av tron upplyst förnuft. Alltså rättfärdiggöras vi genom tron allena, ty tron allena griper om denna Kristi seger. I den mån som du tror detta, i den mån har du det. Om du tror, att synden, döden och förbannelsen äro röjda ur vägen, så äro de borta. Ty Kristus har i sig själv besegrat och undanskaffat dem. Och han vill, att man skall tro, att liksom i hans person icke längre finnes någon syndaremask, intet spår av död, så finnes icke heller något sådant hos oss, eftersom han har gjort allt detta för oss.

Om alltså synden ängslar dig, om döden förskräcker dig, så skall du tänka, att det blott är en kraftlös inbillning, ett djävulens bländverk, som det förvisso är. Ty i verkligheten finns det icke längre någon synd, någon förbannelse, död eller djävul, eftersom Kristus besegrat och undanröjt allt sådant. Kristi seger är därför det vissaste av allt. På den är det intet fel, eftersom den är fullt viss, utan felet ligger i vår otro. Det är nämligen svårt för förnuftet att sätta tro till så oskattbara förmåner. Därtill komma också djävulen och sekteristerna, som äro eniga om att söka fördunkla denna lära för oss och beröva oss den, djävulen genom sina glödande pilar och sekteristerna genom sin förvända och gudlösa lära. Och det är främst på grund av denna artikel, som vi så flitigt inskärpa, som vi måste utstå Satans och världens hat och förföljelse. Ty Satan vet, vilken makt det ligger i denna artikel och vilka frukter den bär.

Men att det nu, då Kristus härskar, i verkligheten icke längre finnes någon synd, död och förbannelse, det bekänna vi också dagligen i den apostoliska trosbekännelsen, då vi säga: Jag tror på en helig kyrka. Det är alldeles detsamma som om vi sade: Jag tror, att det icke finnes någon synd, någon död i kyrkan. Ty de som tro på Kristus äro icke syndare, icke hemfallna åt döden, utan de äro helt och hållet heliga och rättfärdiga, herrar över synd och död och levande till evig tid. Men det är blott tron som ser detta, ty vi säga: Jag tror på en helig kyrka. [445] Rådfrågar man åter förnuftet och ögonen, kommer man till ett annat resultat. Då ser man mycket anstötligt hos de fromma, man ser, att de icke sällan falla, att de synda, äro svaga i tron och hemfallna åt vrede, avund och andra onda lidelser. Alltså är kyrkan icke helig? - Jag förnekar slutsatsens riktighet. Om jag ser på mig själv eller på min nästa, är den icke helig och kommer aldrig att bli det. Men om jag ser på Kristus, som försonar och renar kyrkan, är den hel och hållen helig. Ty han har borttagit hela världens synder.

Därför äro synderna i själva verket icke där man ser och märker dem. Ty enligt Pauli teologi finnes synd, död och förbannelse icke längre i världen utan i Kristus, vilken är Guds lamm, som borttager världens synder, som blivit en förbannelse för att befria oss från förbannelsen. Enligt filosofin och förnuftet däremot finnas synd, död o.s.v. icke annorstädes än i världen, i köttet, i syndarna. Och den sofistiska teologin kan icke heller betrakta synden annat än på filosofiskt, metafysiskt sätt, nämligen så: Egenskapen finnes i substansen eller underlaget, hos tinget. Liksom alltså färgen finnes på väggen, finnes synden i världen, i köttet eller i samvetet. Den måste alltså avtvås genom motsatta krafter, nämligen genom kärleken. Den sanna teologin åter lär, att det icke längre finnes någon synd i världen, emedan Kristus, på vilken Gud enligt Jes. 53, 6 lagt hela världens synder, besegrat, förstört och dödat dem i sin kropp. Han har en gång dött ifrån synden, men sedan han uppstått från de döda, dör han icke mer. Varhelst det alltså finnes tro på Kristus, där är sålunda i verkligheten synden borttagen, död och begraven. Men där det icke finnes tro på Kristus, där finns synden kvar. Ehuru det alltjämt finns rester av synd hos helgonen, emedan de icke tro fullkomligt, så äro dessa rester likväl döda, emedan de på grund av tron på Kristus icke tillräknas.

[446] Vad Paulus här förfäktar är alltså det högsta och förnämsta beviset mot gärningsrättfärdigheten: Icke lagen, icke gärningarna friköpa oss från förbannelsen, utan Kristus. Jag besvär dig alltså vid Gud att skilja Kristus från lagen och noga ge akt på vad Paulus säger. Alla som icke uppfylla lagen, säger han, äro med nödvändighet under förbannelsen. Men ingen uppfyller lagen. Alltså är den första satsen sann, nämligen att alla människor äro under förbannelsen. Sedan tillägger han en annan: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för vår skull. Alltså kunna lagen och gärningarna icke friköpa oss från förbannelsen, utan snarare dra de med oss och lägga oss under förbannelsen. Med kärleken, som enligt sofisterna formar tron, förhåller det sig alltså så, att den icke endast är oförmögen att friköpa från förbannelsen, utan den tränger oss snarare dit och invecklar oss i den.

Men liksom Kristus är något annat än lagen och dess gärningar, så är också Kristi förlossning något helt annat än min förtjänst av lagens gärningar, eftersom Kristus själv måste friköpa oss från lagens förbannelse. De som icke i tro omfatta Kristus förbliva alltså under förbannelsen. Icke ens sofisterna äro så dumma, att de påstå, att Kristus skulle vara vår gärning eller vår kärlek. Ty Kristus är något helt annat än någon gärning, som vi göra. Icke ens den galnaste papist skall våga säga, att den allmosa, som han själv giver åt en behövande, eller den lydnad, som munken presterar, är Kristus. Ty Kristus är Gud och människa, avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria o.s.v. Och om denne säger Paulus, att han blivit en förbannelse för vår skull för att friköpa oss från lagens förbannelse. [447] Alltså kunna icke lag, gärningar, kärlek, munklöften m.m. friköpa oss, utan snarare sänka de oss ännu djupare i förbannelse. Ju fler gärningar vi ha gjort, desto mindre kunna vi alltså förstå och gripa om Kristus.

Men Kristus fattar man icke med lagen och icke heller med gärningar utan med ett förnuft eller förstånd, som är upplyst av tron. Och att genom tron så gripa Kristus, det är i egentlig mening det liv i betraktelse, om vilket sofisterna prata så mycket utan att veta vad de säga. Och den betraktelse, genom vilken man griper om Kristus, är icke detsamma som sofisternas och munkarnas dåraktiga inbillningsflykt till underbara ting, som äro dem för höga, utan det är ett trons andliga och gudomliga betraktande av kopparormen, upphängd på pålen, det är, av Kristus, där han hänger på korset för mina, dina och hela världens synder. Alltså är det uppenbart, att tron allena rättfärdiggör. Men sedan vi blivit rättfärdiggjorda genom tron, träda vi ut i handlingslivet. Sofisterna skulle i enlighet härmed ha kunnat göra en rätt åtskillnad mellan det betraktande livet och handlingslivet (vita contemplativa - vita activa), om de hade kallat det förra evangelium och det senare lag. De skulle ha lärt, att det betraktande livet skall inneslutas i och riktas på Guds ord, att det icke skall betrakta något annat än evangelii ord, och vidare, att handlingslivet skall hämta sin ledning från lagen, som icke omfattar Kristus utan övar sig i kärleksgärningar mot nästan.

Denna text säger alltså tydligt, att alla människor, även apostlar, profeter och patriarker, skulle ha förblivit under förbannelsen, om icke Kristus hade satt sig till motvärn mot synden, döden, lagens förbannelse och Guds vredesdom och besegrat dem i sin kropp. Ty dessa förfärliga vidunder kunde icke övervinnas av någon mänsklig makt. Men nu är Kristus icke lag, icke lagens gärning, [448] icke någon framlockad handling utan en person av gudomlig och mänsklig natur, som tagit på sig synden, lagens fördömelse och döden, icke för sin egen skull utan för vår. Så ligger alltså hela tonvikten på orden »för vår skull».

Vi böra alltså icke såsom sofisterna och nästan alla kyrkofäder, Hieronymus och andra, tänka oss Kristus som en oskyldig person, som sköter blott sina egna angelägenheter, som är helig och rättfärdig blott för egen räkning. Det är visserligen sant, att Kristus är den renaste person, men där får man icke stanna. Ty du har ännu icke fattat Kristus, om du vet, att han är Gud och människa. Men du har honom verkligen, då du tror, att denna rena och oskyldiga person givits dig av Fadern till att vara din präst och återlösare, ja din slav, som avkläder sig sin oskuld och helighet och tager på sig din syndiga person, bär din synd, din död och förbannelse och blir ett offer och en förbannelse för din skull för att på det sättet befria dig från lagens förbannelse.

Här framgår alltså, med vilken sant apostolisk anda Paulus behandlat detta viktiga ämne om välsignelsen och förbannelsen, då han icke endast lägger Kristus själv under förbannelsen utan också säger, att han blivit en förbannelse. På samma sätt kallar han honom i 2 Kor. 5, 21 för synd, då han säger: »Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd.» Visserligen är det icke oriktigt att utlägga dessa satser så: Kristus har blivit en förbannelse, det är, ett offer för förbannelsen, och han har blivit synd, det är, ett syndoffer, men det är likväl bättre att bibehålla ordens egentliga betydelse för att erhålla större eftertryck. Ty när syndaren kommer till verklig självkännedom, känner han sig som syndare icke blott så, [449] att syndigheten är en honom tillkommande egenskap, utan också så, att han till sitt väsen är syndare. Han tycker sig icke endast vara olycklig utan själva olyckan, icke blott en syndare och förbannad utan själva synden och förbannelsen. I latinska språket förekommer det ju också, att då man vill beteckna någon som i särskilt hög grad brottslig, kallar man honom »brott» (scelus). Det är nämligen något förfärligt att bära synden, Guds vrede, förbannelsen och döden. Den människa, som på allvar känner detta, blir därför helt enkelt själva synden, döden och förbannelsen.

Paulus behandlar alltså detta ämne på verkligt apostoliskt sätt Ty ingen sofist, laglärare, jude, svärmare eller över huvud någon annan talar så. Ty vem skulle väl våga anföra detta ställe från Mose: Förbannad är var och en som hänger på trä, och tilllämpa det på Kristus själv? På samma sätt som Paulus tillämpat denna sats på Kristus, kunna alltså också vi tillämpa icke blott hela det tjugosjunde kapitlet i Femte Mosebok, från vilket stället är hämtat, utan även alla den mosaiska lagens förbannelser på Kristus. Ty liksom Kristus för egen del är oskyldig inför detta undantagslösa lagbud, är han också oskyldig i allt annat. Och liksom han för vår skull stod som skyldig inför detta bud och upphängdes på trä såsom en brottsling, en hädare, fadermördare, förrädare o. s. v., så är han också skyldig inför alla andra lagbud. Ty alla lagens förbannelser äro samlade på honom, och han har burit och uthärdat dem i sin kropp för vår skull. Alltså var han icke endast förbannad, utan han blev för vår skull en förbannelse.

Detta är verkligen att tolka Skriften på apostoliskt sätt. Ty en människa utan den helige Ande kan icke tala så, kan icke sammanfatta lagen i ett enda ord och lägga den hel och hållen på Kristus, eller å andra sidan sammanfatta alla Skriftens löften och säga, att de samtliga fått sin uppfyllelse i Kristus. Därför är detta ett apostoliskt och grundmurat bevis, som icke bygger på ett enstaka ställe i lagen utan på alla lagar. Också stöder sig Paulus frimodigt på det.

Härav framgår, med vilken noggrannhet Paulus läst Skriften, och hur ivrigt han genomtänkt och övervägt varje enskilt ord i det förut behandlade stället: »I dig skall alla folk bli välsignade.» Först drager han av ordet välsignelse denna slutsats: Om välsignelse skall komma över alla folk, följer därav, att alla folk stå under förbannelse, även judarna, som hava Mose lag. Och han anför Skriftens vittnesbörd, med vilket han bevisar, att judarna stå under förbannelsen, emedan de stå under lagen: »Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok.»

Sedan överväger han noggrant orden »alla folk», och av detta uttryck sluter han, att välsignelsen icke allenast gäller judarna utan alla folk på hela jorden. Och då den gäller alla folk, är det omöjligt att den skulle uppnås genom Mose lag, eftersom inga andra folk än judarna haft denna lag. Och ehuru dessa haft lagen, är det likväl så långt ifrån att välsignelsen skulle kommit dem till del genom den, att de tvärtom endast blivit desto mera hemfallna åt lagens förbannelse, ju mera de strävat att uppfylla lagen. Därför måste det finnas en annan rättfärdighet, som vida överträffar lagens rättfärdighet, och genom vilken välsignelsen kommer icke endast judarna utan all världens folk till del.

Slutligen förklarar han uttrycket »i din säd» på det sättet, att en människa skulle födas av Abrahams säd, nämligen Kristus, genom vilken välsignelsen skulle komma alla folk till del. [451] Då alltså Kristus skulle välsigna alla folk, som han förefann förbannade, måste han borttaga förbannelsen från dem. Men han kunde icke borttaga den genom lagen, ty genom den endast ökades förbannelsen. Vad gjorde han då? Han slöt sig till de förbannade, i det att han antog deras kött och blod, och ställde sig så som medlare mellan Gud och människor. Ehuru jag är kött och blod, sade han, och ehuru jag gör gemensam sak med de förbannade, är jag likväl den välsignade, genom vilken alla människor skola bliva välsignade. Så förenade han Gud och människa i en person. Emedan han förenat sig med oss förbannade, blev han för vår skull en förbannelse. Han dolde sin välsignelse i vår synd, död och förbannelse, vilka fördömde och dödade honom. Men emedan han var Guds Son, kunde han icke kvarhållas av dem, utan han besegrade dem och triumferade över dem, och allt som hörde till det kött han för vår skull antagit förde han med sig som byte. Alla de som hålla sig till detta kött bliva därför välsignade och befrias från förbannelsen.

Detta har Paulus utan tvivel utförligt behandlat hos galaterna. Ty apostlarnas egentliga ämbete är att förklara Kristi ämbete och ära och att upprätta och trösta bedrövade samveten. Men då de som endast känna lagens rättfärdighet icke få höra något om vad man skall göra eller låta utan endast få höra, att Kristus, Guds Son, [452] tagit mandom och slutit sig till de förbannade för att därigenom välsigna alla folk, förstå de ingenting av detta, eller också förstå de det endast på ett köttsligt sätt. Ty de äro upptagna av andra tankar och svärmiska fantasier. Därför är detta tal för dem idel gåtor. Ja, även för oss, som dock hava Andens förstling, är det omöjligt att förstå och tro det fullt ut, eftersom det så fullständigt strider mot det mänskliga förnuftet.

För att sammanfatta: Allt ont stod i begrepp att översvämma oss, liksom det skall översvämma de ogudaktiga till evig tid. Men Kristus, som för vår skull stod som skyldig inför alla lagar och förbannelser, skyldig till alla våra synder och allt vårt onda, trädde emellan. Han tog sig an oss arma och förlorade syndare, han tog på sig och bar allt vårt onda, som skulle ha tryckt och plågat oss i evighet. En gång och för en kort tid störtade det över honom och sköljde över hans huvud, såsom profeten å Kristi vägnar klagar i Ps. 88, 8.17: »Din vrede ligger tung på mig. Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig.» Sedan vi på detta sätt befriats från denna eviga skräck och plåga, skola vi genom Kristus åtnjuta en evig och outsäglig frid och salighet, om vi blott sätta tro till detta.

Detta är Skriftens tillbedjansvärda hemligheter, den rätta kabbala,38 vilken också Mose på några ställen dunkelt antytt och vilken profeter och apostlar kände till och lämnade i arv åt kommande släkten. Profeterna gladde sig mer över att detta skulle ske än vi över att det har skett.