Denna sats förstår jag som ironi, ehuru den även kan utläggas moraliskt. Ty de som göra lagen i den naturliga sedlighetens mening, d.v.s. utan tro, skola leva i den, d.v.s. de skola icke få straff utan timliga belöningar genom den. Men jag antager, att stället har en mera allmän syftning, såsom detta ord av Kristus: »Gör det, så får du leva!» (Luk. 10, 28.) I så fall innebär det ett slags ironi och hån. Gör det du bara! Men Paulus vill här visa, vad lagens och evangeliets rättfärdighet i egentlig mening är. [426] Lagens rättfärdighet är att göra lagen, enligt vad han här säger: »Den människa som gör vad lagen bjuder» o.s.v. Trons rättfärdighet består i att tro, enligt ordet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Lagen fordrar alltså, att vi skola utföra något åt Gud. Men tron fordrar icke något vårt görande utan att vi i tro på Guds löfte skola taga emot av honom. Lagens ämbete i dess högsta form är alltså att åstadkomma gärningar och trons att bifalla löftena. Lagen sörjer för görandet, tron för mottagandet. Ty tron är löftets tro och gärningen är lagens gärning. Paulus dröjer alltså vid ordet göra, och för att klart visa skillnaden mellan lagens och trons rättfärdighet ställer han mot vartannat löftet och lagen, tron och gärningarna. Och han säger, att av lagen följer endast görande, men tron är en helt annan sak, eftersom den består i att hålla sig till löftet.

Därför måste man helt och hållet skilja på dessa fyra. Ty liksom lagen har sitt särskilda ämbete, så har också löftet sitt. Till lagen skall man hänföra görandet, till löftet tron. Tro och gärningar äro alltså lika himmelsvitt skilda från varandra som lag och löfte, även om man fattar gärningarna teologiskt. Ty Paulus sysslar här med ett annat ämne. Han inskärper skillnaden mellan att göra och att tro i avsikt att skilja kärleken från tron och för att fastställa, att tron allena rättfärdiggör i den meningen, att lagen icke alls bidrager till rättfärdiggörelsen, vare sig den uppfylles i moralisk eller teologisk mening eller icke alls uppfylles. Ty lagen hör till görandet, och dit får tron icke alls hänföras. Den är något helt annat, som erfordras för att lagen skall kunna uppfyllas. Tron måste finnas först, sedan inkarneras den eller tar sig uttryck i gärningar. 

[427] Alltså är det alltid tron; som rättfärdiggör och levandegör; och likväl förbliver den icke ensam, d.v.s. overksam. Därmed är icke sagt, att den icke skulle förbliva ensam på sitt område och i sin uppgift. Ty det är alltid tron ensam som rättfärdiggör. Men den inkarneras och blir människa, det är, den är och förbliver icke overksam eller utan kärlek. Så är Kristus till sin gudomliga natur ett gudomligt och evigt väsen utan begynnelse, men hans mänsklighet är skapad i tiden. Dessa båda naturer finnas i Kristus utan sammanblandning och förvandling, och det gäller att noga hålla isär varderas egenskaper. Det är utmärkande för mandomen att ha tagit sin början i tiden liksom för gudomen att vara evig och utan begynnelse. Och likväl förenas dessa båda. Gudomen, som är utan begynnelse, förkroppsligas i mandomen, som har begynnelse. Liksom jag alltså tvingas skilja mellan mandomen och gudomen och säga, att mandomen icke är gudomen, och likväl denna människa är Gud, så gör jag också här en åtskillnad: Lagen är icke tron, och likväl gör tron gärningar, likväl förenas tro och gärningar till en sammansatt helhet, och lika fullt har och behåller vardera sin egen natur och sin speciella uppgift.

Detta är alltså anledningen till att Paulus så starkt framhäver denna läropunkt. Han vill nämligen helt och hållet skilja tron från kärleken. Alltså, ned med sofisterna och deras förbannade utläggning, och fördömt vare talet om den formade tron! Sådana uttryck som »formad tro», »formlös tro» och »förvärvad tro» böra alltså anses vara djävulens påhitt, uppfunna för att fördärva den kristna läran och den kristna tron, för att häda och förtrampa Kristus och för att upprätta gärningarnas rättfärdighet. De måste avvisas, säger jag, om man skall kunna behålla tron allena sann och rätt utan gärningar. [428] Fastän gärningar följa på tron, får likväl icke tron vara gärningar och icke gärningarna tro. De få icke sammanblandas, utan man måste draga de rätta gränserna mellan de båda riken, som betecknas med å ena sidan lagen och gärningarna, å den andra tron.

Då vi tro, ha vi liv uteslutande för Kristi skull. Han är utan synd, han är vårt försoningsverk och våra synders förlåtelse. Då vi däremot uppfylla lagen, göra vi visserligen gärningar, men vi ha icke rättfärdighet och liv. Ty lagens verk är icke att rättfärdiggöra och levandegöra utan att bringa synden i dagen och döda. Visserligen säger lagen: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.» Men var finns den som uppfyller dem? Var finns den som älskar Gud av allt hjärta och sin nästa såsom sig själv? Alltså finns det ingen som uppfyller lagen, hur mycket han än må försöka göra det, utan när man uppfyller den, uppfyller man den i själva verket icke och står alltså kvar under förbannelsen. Men tron gör icke utan tror på rättfärdiggöraren Kristus, och så lever människan icke genom sitt görande utan genom sin tro. Men den som tror uppfyller lagen. Och det som han icke uppfyller, tillgives honom genom syndernas förlåtelse för Kristi skull, och den återstående synden tillräknas honom icke.

Paulus jämför alltså här lagens och trons rättfärdighet, liksom han gör Rom. 10. Han vill säga: Det vore visserligen något härligt, om någon uppfyllde lagen. Men emedan ingen gör det, måste vi fly till Kristus, som ställts under lagen för att friköpa oss, som voro under lagen. Om vi tro på honom, undfå vi den helige Ande och börja uppfylla lagen. Och det som fattas i vår laguppfyllelse tillräknas oss icke på grund av tron på Kristus. Men i det tillkommande livet skall tron upphöra, där skola görandet och kärleken vara riktiga och fullkomliga. [429] Då tron upphör, skall härlighetens klarhet komma i dess ställe, och i den skola vi skåda Gud sådan som han är. Där skall vara sann och fullkomlig gudskunskap, rätt insikt och god vilja, icke moralisk eller teologisk utan himmelsk, gudomlig och evig. Intill dess böra vi här framhärda i tron, som genom Kristus har syndernas förlåtelse och rättfärdighetens tillräknande. Alltså finnes det ingen av dem som låta det bero på lag som uppfyller lagen, ty de äro utan tro. Alltså stå de under förbannelsen. Så skiljer Paulus tydligt mellan lagens görare och den troende. Och han talar här icke om den troende göraren utan om den lagens görare, som icke har syndernas förlåtelse genom Kristus utan vill bli rättfärdiggjord direkt genom lagen.

Men man bör noga lägga märke till, att Paulus kallar endast dem rättfärdiga, som rättfärdiggöras utan lag, genom löftet eller genom tron på löftet. Att »göra lagen» är alltså en inbillning eller ett tomt ord, som saknar all reell betydelse utanför tron. Därav följer, att de som låta det bero på laggärningar och vilja synas uppfylla lagen icke uppfylla den. Ty han drager utan tvekan den slutsatsen, att alla som låta det bero på lagens gärningar stå under förbannelsen, och det skulle de icke göra, om de verkligen uppfyllde lagen. Det är visserligen sant, att den människa som gör efter lagens stadgar skall leva genom dem, det är, skall vara välsignad. Men var finnes en sådan människa? Ingenstädes. Därför har jag sagt, att detta ställe från Mose bör förstås på två sätt, borgerligt och teologiskt. Lagen är nämligen given att brukas på två sätt. För det första skall den hålla råa och onda människor i styr. [430] Satsen: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem», kommer då att gälla den borgerliga rättfärdigheten. Den betyder då, att om en människa lyder överheten utvärtes, i vad som gäller den borgerliga samlevnaden, så går hon fri från straff och död. Den borgerliga överheten har då ingen rätt att straffa eller döda henne utan låter henne leva fri från straff. Detta är lagens borgerliga bruk eller nytta, nämligen att den håller råa människor i styr. Men det är icke detta bruk som Paulus här behandlar, utan han behandlar stället på teologiskt eller andligt sätt, då han säger: »Den som gör efter dessa stadgar» o.s.v. Ett villkor är underförstått: om människorna kunde göra lagen, skulle de bliva saliga. Men var finnas sådana görare? Det finns alltså inga andra lagens görare än de, som rättfärdiggjorts före och utan lagen genom tron.

Därför bör man noga observera, att Paulus här icke talar om dem som äro rättfärdiggjorda genom tron, när han förbannar och fördömer dem som låta det bero på lagens gärningar. Låt oss icke yra som Hieronymus, som förvillats av sin käre Origenes, så att han icke förstår någonting hos Paulus. Båda dessa utläggare betrakta Paulus som en borgerlig lagstiftare. Skulle väl alla patriarkerna vara förbannade, frågar Hieronymus, de som voro omskurna, som offrade och höllo lagen? Så härjar han utan omdöme i Pauli brev, utan att göra någon skillnad mellan verkliga lagens görare, som äro rättfärdiggjorda genom tron, och görare som låta det bero på lagens gärningar.

Men Paulus vänder sig här icke alls mot de genom tron rättfärdiggjorda, som äro verkliga görare, ty de låta det icke bero på lagens gärningar. Utan han vänder sig mot dem, som icke blott icke hålla lagen utan även handla tvärt emot den. [431] Ty lagen föreskriver, att de skola frukta och älska Gud och dyrka honom i tro. Men eftersom de icke känna Gud, dyrka de honom icke och älska honom icke, utan de älska sig själva, fastän de bruka Guds namn som en förevändning. Skriften säger ju: »För er skull smädas Guds namn bland hedningarna.» (Rom. 2, 24) . De äro alltså orättfärdiga helgerånare och avgudadyrkare, som synda svårare än alla andra mot första budet. Vidare ha de våldsamma begärelser, vrede och andra våldsamma lidelser. Korteligen, det finns intet gott i dem, utom att de utvärtes och till skenet vilja synas vara rättfärdiga och uppfylla lagen.

Vi åter, som äro rättfärdiggjorda genom tron, liksom patriarkerna, profeterna och alla helgon, låta det icke bero på lagens gärningar, när det gäller rättfärdiggörelsen. Men i den mån vi äro i köttet och alltjämt ha kvar en rest av synden, stå vi under lagen men icke under förbannelsen, ty för Kristi skull, som vi tro på, tillräknas oss icke detta. Köttet är nämligen fientligt mot Guds lag, och begärelsen icke blott underlåter att uppfylla lagen utan syndar också mot den, ja. den strider mot oss och håller oss i fångenskap, Rom. 7. Det gäller allså om helgonen, att de icke uppfylla lagen utan göra mycket mot lagen. De ha nämligen alltjämt begärelse, och det finnes många syndarester och mycken drägg kvar hos dem, som hindra dem från att fullkomligt frukta och älska Gud, från att åkalla honom med fullviss förtröstan och från att visa hans Ord tillbörlig vördnad. Huru mycket mer skall då icke detta gälla om en människa, som icke är rättfärdiggjord, [432] som är avogt sinnad mot Gud och av allt hjärta vårdslösar, föraktar och hatar Guds ord och Guds verk! Härav framgår alltså, att Paulus talar om dem, som vilja uppfylla lagen och bliva rättfärdiggjorda utan tro, icke som Hieronymus menar om patriarkerna och helgonen, vilka redan äro rättfärdiggjorda genom tron.