[420] Här kommer ett annat bevis, hämtat från profeten Habackuk (Hab. 2, 4). Det är ett tungt vägande och otvetydigt vittnesbörd, som Paulus sätter emot alla satser om lagar och gärningar Han vill säga: Varför en lång utredning? Här framlägger jag profetens otvetydiga vittnesbörd, som ingen kan invända något emot: »Den rättfärdige lever av tro.» Om han lever av tro, [421] lever han icke av lag, ty lagen är icke av tron. Paulus fattar här ordet tro i motsats till gärningarna och med uteslutande av dem.

Sofisterna äro ju alltid färdiga att vränga Skriften, och detta ställe tolka de så: Den rättfärdige lever av tro, nämligen den effektiva, den verkande eller genom kärleken formade tron. Saknar tron kärlekens form, rättfärdiggör den icke. - Detta är en utläggning som de ha kläckt ut på egen hand och varigenom de misshandla detta ställe. Om de ville kalla den formade tron för sann eller teologisk tro, eller som Paulus säger, oskrymtad tro, skulle jag icke taga anstöt av deras utläggning. Ty det är detta som Gud menar med tro. Då skulle skiljelinjen komma att gå icke mellan tro och kärlek utan mellan verklig tro och inbillad tro. Vi skilja också mellan inbillad och verklig tro. Den inbillade tron är den som hör om Gud och Kristus, inkarnationens och återlösningens alla hemligheter, uppfattar vad den hör och vet att tala riktigt vackert om det men likväl förblir en blott mening och ett kraftlöst hörande, som i hjärtat endast efterlämnar ett surrande om evangelium. Den pratar mycket om detta men är i själva verket ingen tro, emedan den icke förnyar eller förändrar hjärtat, icke föder någon ny människa utan lämnar människan kvar i hennes gamla tänkesätt och vandel. En sådan tro är mycket farlig, och det är bättre att icke ha den. Till och med en moralfilosof är bättre än en sådan skrymtare, som har en dylik tro.

Om de alltså blott skilde den formade tron från den inbillade eller falska tron, skulle jag icke ha något att invända mot deras distinktion. Men de tala om en genom kärleken formad tro och räkna så med två slags tro, icke formad och formad. Denna farliga och sataniska utläggning måste jag häftigt avsky. [422] Även om den ingjutna tron finns, säga de, den tro som är den helige Andes gåva, och den förvärvade, som vi själva skaffa oss genom att utföra många trosakter, äro likväl bådadera oformade och måste formas genom kärleken. - Så blir tron i och för sig enligt deras mening liksom en målning eller någon annan vacker sak i mörkret, som man icke kan se, förrän ljuset, det är kärleken, kommer till. Därför är kärleken trons form, och tron är blott formlöst råmaterial för kärleken. På detta sätt placera de kärleken framför tron, och makten att rättfärdiggöra tillskriva de kärleken och icke tron. Ty det som ger något en viss bestämd karaktär eller en viss förmåga, det har självt i högre grad denna karaktär eller denna förmåga. Då de nu icke tillskriva tron rättfärdighet utom för kärlekens skull, tillskriva de icke tron någonting alls.

Vidare säga dessa fördärvare av Kristi evangelium, att t.o.m. den ingjutna tron, som icke mottages genom hörande eller förvärvas genom någon annan verksamhet utan som den helige Ande skapar i människan, kan bestå under dödssynd, så att även de sämsta människor kunna äga den. Om den är ensam, är den alltså overksam och onyttig, även om den gör underverk. Så fråntaga de tron hela dess uppgift och överlämna denna åt kärleken. Tron är absolut ingenting värd, om icke dess form, d. v. s. kärleken, kommer till. Enligt denna sofisternas fördärvliga konstruktion skulle denna tro, denna ynkliga dygd, bli ett slags formlöst stoff, som är livlöst och utan varje förmåga till verksamhet, uteslutande råmaterial. Allt detta är hädelse mot Gud, ett Satans verk, [423] som helt och hållet för bort från den kristna läran, från Medlaren Kristus och från tron, som omfattar Kristus. Ty om kärleken är det väsentliga i tron. tvingas jag genast tänka, att just kärleken är den förnämsta och största delen av den kristna religionen. Och på det sättet förlorar jag Kristus, blodet, såren och alla hans välgärningar och håller mig i stället till kärleken, beflitar mig om att älska och råkar så in på den naturliga sedlighetens väg liksom påven, de hedniska filosoferna eller turkarna.

Men den helige Ande saknar icke talförmåga och skulle mycket väl ha kunnat säga så som de ogudaktiga sofisterna snacka: Den rättfärdige lever av den formade tron. Men han har med avsikt låtit bli det och sagt helt enkelt: »Den rättfärdige lever av tro.» Åt skogen alltså med sofisterna och deras ogudaktiga och fördärvbringande utläggning! Vi vilja behålla och prisa den tro, som Gud kallar för tro, den sanna och vissa tron, som icke tvivlar om Gud eller hans löften eller syndernas förlåtelse genom Kristus utan gör, att vi kunna förbliva trygga och säkra i dess föremål, Kristus, och behålla för ögonen Medlarens lidande och blod och alla hans välgärningar. Men tron allena, som fattar om Kristus, är det enda medel, som sätter oss i stånd att behålla detta i vår åsyn. Därför skall den eländiga utläggningen avvisas och stället fattas om tron allena. Det visar Paulus själv, då han på följande sätt vänder sig mot den formade tron: