Stora Galaterbrevskommentaren

Och eftersom Skriften förutsåg, att det var av tro som hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud.

Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, ...

Detta hör till det föregående beviset. Men vad Paulus vill säga är detta: Ni judar skryta omåttligt med lagen och upphöja Mose över hövan med eder lovprisning, därför att Gud talat till honom i busken o. s. v. - Säkert är, att judarna på ett mycket överlägset sätt brösta sig gentemot oss och säga, som jag hört mer än en gång: Ni kristna ha apostlarna, påven biskoparna o. s. v. Vi judar ha patriarkerna, profeterna, ja, Gud själv, som talat till oss i busken, på Sinai, där han gav oss lagen, i templet o. s. v. Försök att få fram sådan ära och ett sådant vittnesbörd, som talar för er mot oss! - Härpå svarar dem Paulus, hedningarnas apostel: Detta edert skrytsamma uppträdande saknar grund, ty Skriften har förebyggt det, då den långt innan lagen gavs förutsåg, att hedningarna icke skola rättfärdiggöras genom lagen utan genom välsignelsen från Abrahams säd, [381] vilken säd blev honom utlovad fyrahundratrettio år innan lagen gavs, såsom Paulus nedan framhåller. Och detta åt Abraham givna löfte om välsignelse kunde den så många år efteråt stiftade lagen icke göra ogiltigt eller föråldrat, utan det förblev i kraft och skall bestå för alltid. Vad kunna judarna svara på detta?

Detta är ett synnerligen starkt bevis, eftersom det är hämtat från en fullt känd tid. Löftet om välsignelse gavs åt Abraham fyrahundratrettio år tidigare än Israels folk mottog lagen. Ty det sades till Abraham: »Emedan du trodde Gud och gav honom äran, skall du bliva en fader för många folk.» Genom Guds löfte göres sålunda Abraham till fader för många folk och får i sina barn arvsrätt till världen, innan lagen kommit till. Vad ha ni då för anledning, ni galater, att skryta med att ni ernå syndernas förlåtelse och bliva barn och arvingar genom lagen, som kom så långt som fyrahundratrettio år efter löftet?

I dopet utlovas frälsning: »Den som tror och blir döpt skall bli frälst» (Mark. 16, 16). Om någon här ville säga, såsom svärmeandarna faktiskt göra nu för tiden, att barnet icke får rättfärdighet och frälsning, just då det döpes, och beröva löftet dess rätta innebörd på följande sätt: Det gäller, när människan har kommit så långt, att hon kan bruka sitt förnuft, kan göra goda gärningar och genom dem ernå det som utsäges i löftet. [382] Dopet är icke ett tecken på Guds vilja gentemot oss utan endast ett märke, som skiljer de troende från de otrogna - den som så sade skulle helt och hållet beröva dopet frälsningen och i stället tillskriva gärningarna den. Så gjorde de falska apostlarna och deras lärjungar i alla avseenden. Lagen och dess härlighet betonade de omåttligt, men löftet, som givits åt Abraham fyrahundratrettio år före lagen, förbigingo och föraktade de. De ville icke veta av att Abraham, som de dock berömde sig av såsom hela folkets fader, såsom ännu oomskuren och många hundra år före lagen blivit rättfärdiggjord genom ingenting annat än tron allena, såsom Skriften klart och tydligt säger: »Abraham trodde Gud» o. s. v. (1 Mos. 15, 6). Senare, då han redan räknades för rättfärdig för trons skull, nämner Skriften omskärelsen, då det heter, 1 Mos. 17, 10: »Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni skall hålla» o. s. v. Med detta bevis vederlägger Paulus alltså de falska apostlarna kraftigt och visar klart, att Abraham rättfärdiggjorts genom tro utan och före omskärelsen och fyrahundratrettio år före lagen. Samma sak avhandlar han i Rom. 4, nämligen att rättfärdighet tillräknats Abraham före omskärelsen och att han alltså varit rättfärdig redan som oomskuren, för att icke tala om att han var det före lagen.

Skriften, säger Paulus, har alltså mycket väl förutsett och på förhand vederlagt ert ärekära skryt med lag- och gärningsrättfärdigheten. [383] När då? Före omskärelsen och lagen, ty lagen blev given fyrahundratrettio år efter löftet, då Abraham icke endast var rättfärdiggjord utan lagen utan också död och begraven. Och hans rättfärdighet utan lag bestod icke endast intill lagen utan skall bestå intill världens ände. Men om hela det judiska folkets fader rättfärdiggjordes utan lag och före lagen, rättfärdiggöras hans barn ännu mycket säkrare på samma sätt som fadern. Alltså kommer rättfärdigheten av tron, icke av lagen.

3:8

Så gav den i förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk varda välsignade.»

... förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade.

Sådana strålande och stora satser: »Abraham trodde», »Jag har gjort dig till en fader» o. s. v. och liknande, vilka i högsta grad anbefalla tron och innehålla löften om andliga ting, gå judarna icke endast hastigt förbi, utan de driva gäck med dem och förvränga dem med sina dåraktiga och ogudaktiga utläggningar. De äro nämligen förblindade och förhärdade, så att de icke se, att det på sådana ställen talas om tron på Gud och om rätträttfärdighet inför Gud. I samma förvändhet söka de också kringgå det utomordentliga stället om den andliga välsignelsen: »I dig skola alla folk varda välsignade», i det att de tolka det så, att välsigna är detsamma som att prisa, önska någon gott, att han må bli ärad o. s. v. Innebörden skulle alltså bli: Välsignad är du, jude, som är född av Abrahams säd. Välsignad du, främling, som dyrkar judarnas Gud och sluter dig till dem. - De mena alltså, att välsignelse icke är något annat än berömmelse och ära i denna världen, att den består i att man kan berömma sig av att vara av Abrahams stam och familj. Men detta är att förvränga, icke att utlägga Skriftens ord. Genom orden: »Abraham trodde Gud», beskriver Paulus och ställer fram inför vår åsyn den troende, rättfärdige och andlige Abraham, som har löftet, som icke vandrar i villfarelse och i sitt gamla kött, [384] som icke är född av Adam utan av den helige Ande. Det är om denne genom tron förnyade och genom den helige Ande pånyttfödde Abraham som Skriften talar och säger, att han skall bliva en fader till många folk, liksom den säger, att alla folk skola falla honom till såsom arv, med orden: »I dig skall alla folk bli välsignade.»

Detta framhåller Paulus starkt, liksom Skriften gör, då den i 1 Mos. 15 säger: »Abraham trodde.» Den tillskriver alltså Abraham rättfärdighet endast såsom troende. Skriften talar alltså om Abraham, sådan han är inför Gud. I denna nya framställning beskrives en ny Abraham, som icke har med den äkta sängen, äktenskapet och den köttsliga avlelsen att göra, och han framställes däri sådan han är inför Gud, nämligen såsom troende, som en som rättfärdiggöres genom tron och som Skriften i hans egenskap av troende tillsäger detta: »Till fader för många folk har jag satt dig», och: »I dig skall alla folk bli välsignade.» Det är detta som Paulus menar, då han säger, att Skriften förekommer och slår ned allt judarnas skryt och skrävel med lagen, eftersom arvsrätten till folken givits Abraham icke genom lagen och omskärelsen utan före dem, av tron allena.

Därför ha judarna ingen anledning att berömma sig eller att anse sig välsignade, därför att de äro Abrahams säd och hans barn. Inför världen är det visserligen ett utomordentligt företräde och en stor ära att vara Abrahams säd, Rom. 9, 4 f., men icke så inför Gud. [385] Därför åstadkomma judarna en ogudaktig förvrängning av detta ställe om välsignelsen, då de utlägga det som om det endast gällde köttslig välsignelse. Skriften talar nämligen med all önskvärd tydlighet om andlig välsignelse och välsignelse inför Gud. Den varken kan eller bör förstås på annat sätt. Det heter ju: I dig skola de välsignas. I vilken »dig»? I dig, Abraham, som tror, eller i din tro eller i den kommande Kristus, din säd, som du tror på, skola alla folk välsignas, det är, alla folk skola bliva dina välsignade barn, på samma sätt som du själv är välsignad, såsom skrivet står: »Så skall din avkomma bli.» (1 Mos. 15, 5).

Härav följer, att Abrahams välsignelse och hans tro är densamma som vår, Abrahams Kristus är densamme som vår, Kristus har dött för Abrahams synder lika väl som för våra, Joh. 8, 56: »Abraham er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.» Det är alltså överensstämmelse över hela linjen. Därför skall man ingalunda tilllåta judarna att förklena och förvränga ordet om välsignelsen. Själva se de Skriften genom ett täckelse. Därför förstå de icke vad det rör sig om i de löften, som givits åt fäderna, något som vi ha den allra största anledning att lägga märke till, nämligen att Gud talar med Abraham icke om lagen, icke om något som skall göras utan om något som skall tros. Gud tillsäger honom löften, som fattas i tro. Vad gör Abraham? Han tror på dessa löften. Vad gör Gud med den troende Abraham? Han räknar honom hans tro till rättfärdighet och giver honom därtill flera löften: »Jag är din beskyddare», »I dig skola varda välsignade», »Du skall bliva en fader för många folk», »Så skall din avkomma bli.» Dessa bevis äro ovedersägliga, och ingen kan ha något att anmärka på dem, om man noggrant och allvarligt ger akt på innebörden i Skriftens ord.