Detta är Pauli huvudtes och hans förnämsta tvisteämne mot judarna, nämligen att de som tro äro Abrahams barn, icke de som äro födda av hans kött och blod. Denna sak betonar han starkt här och i Rom. 4 och 9. Grunden för judarnas förtröstan och stolthet var nämligen denna: Vi äro Abrahams säd och hans barn. Han var omskuren och höll lagen. Vilja vi alltså vara äkta barn till Abraham, böra vi efterlikna vår fader. - Visst var det en stor ära och en stor anledning till tillförsikt att vara Abrahams säd. Ty ingen kan förneka, att Gud talat till och om Abrahams säd. Men detta företräde var icke till något gagn för de judar, som icke trodde. Därför kämpar också Paulus häftigt mot detta argument och berövar judarna deras högsta tröstegrund, vilket han såsom Kristi utkorade redskap var närmast till att göra. Ty om vi skulle börja uppgörelsen med judarna från början utan Paulus, skulle vi kanske icke komma långt mot dem.

Så kämpar han alltså mot judarnas förtröstan. De skryta övermodigt: Vi äro Abrahams säd. - Utmärkt. - [374] Abraham var omskuren och höll lagen, vi göra detsamma. - Medgives. Än sedan? Mena ni, att ni därför äro rättfärdiga och frälsta? Ingalunda. Låt oss gå till patriarken Abraham själv och se, huru han blev rättfärdig och frälst. Det skedde förvisso icke på grund av hans utomordentliga dygder och heliga gärningar, icke därför att han övergav sitt fädernesland, sin släkt och sin faders hus, icke därför att han antog omskärelsen och höll lagen, icke därför att han på Guds befallning var beredd att offra sin son Isak, i vilken han hade löfte om avkomma, utan det skedde, emedan han trodde Gud. Alltså rättfärdiggjordes han icke genom något annat än tron. Om ni därför tro er bliva rättfärdiga genom lagen, hade er fader Abraham så mycket mer bort bliva rättfärdig genom lagen. Men han kunde varken bliva rättfärdig eller få syndernas förlåtelse eller den helige Ande på annat sätt än genom tron. Då detta är sant enligt Skriftens vittnesbörd, varför kämpa ni då för lagen och omskärelsen och hävda, att ni få rättfärdighet och frälsning genom lagen, då till och med fader Abraham, ert upphov och er huvudman, som ni berömma er av, blev rättfärdiggjord och frälst genom tron allena? Vad kan anföras mot detta resonemang?

Med denna sin sats: »De som håller sig till tron, de är Abrahams barn.», drager alltså Paulus den slutsatsen, att blodsbandet eller den köttsliga säden icke gör någon till Abrahams barn inför Gud. Till den Abraham, säger han, som är Guds tjänare, som Gud har utkorat och som rättfärdiggjorts genom tro, anses ingen vara son inför Gud på grund av köttslig härstamning, utan de som skola vara hans barn inför Gud måste vara sådana som fadern var. Men han är trons fader, och han började rättfärdiggöras och vara Gud välbehaglig, icke därför att han kunde avla barn, icke därför att han hade omskärelsen och lagen, utan därför att han trodde Gud. [375] Den som vill vara son till den Abraham, som trodde, bör alltså själv tro. Annars är han icke den utkorade, Gud välbehaglige och rättfärdiggjorde Abrahams son utan endast den avlande Abrahams, som icke är något annat än en i synd avlad, född och uppfödd människa, utan syndernas förlåtelse, utan tro, utan den helige Ande, såsom varje annan människa, och alltså fördömd. Sådana äro ock de barn, som i köttslig mening födas av honom. De ha från sin fader ingenting annat än kött och blod, synd och död. Alltså äro de också själva fördömda. Därför finns det absolut ingen anledning att skryta med att man är Abrahams säd.

Denna tankegång belyser Paulus i Rom. 9 också med exempel ur Skriften (som visserligen judarna söka vederlägga): Ismael och Isak voro båda av Abrahams säd och naturliga söner till honom, och likväl lämnas Ismael ur räkningen, som dock var Abrahams son i lika hög grad som Isak och som skulle ha varit den förstfödde, om den naturliga avlelsen medförde något företräde och gjorde någon till Abrahams son. Och Skriften säger: »ty det är genom Isak som du skall få din avkomma.» (1 Mos. 21, 12). Så blev det också sagt, medan Esau och Jakob ännu voro i sin moders liv och varken hade gjort gott eller ont: »Den äldre skall tjäna den yngre» (1 Mos. 25, 23), och: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.» (Mal. 1, 2 f.). Alltså är det uppenbart, att de som äro av tro, de äro Abrahams barn.

Men man skulle kunna invända, såsom judarna och vissa pratmakare göra än i dag, att ordet tro på hebreiska betyder sanning, varför det med orätt skulle så starkt betonas av oss.[376] Vidare påpeka de, att stället ur 1Mos. 15 handlar om något utvärtes, nämligen om löftet om efterkommande. Därför skulle det endast gälla om Abrahams tro och med orätt av Paulus tillämpas på vår tro på Kristus. På samma sätt skulle de också kunna anmärka på det ställe, som Paulus nedan anför från Habackuk, vilket handlar om tron på hela synens uppfyllelse, icke om tron endast på Kristus, angående vilken Paulus citerar det. Slutligen kunde de också anmärka på hela elfte kapitlet i Hebréerbrevet, som handlar om tron och om föredömen för tron. Sådana snusförnuftiga herrar tycka sig också nu vara mycket visa, därför att de lagt märke till, att det hebreiska ordet icke betyder tro utan sanning, och vidare, att det ställe ur första Mosebok, som Paulus anför, handlar om Abrahams tro på löftet om efterkommande, icke om tron på Kristus. Och därmed vilja de visa, att Pauli citat och bevis icke berättiga till några slutsatser. De äro ärelystna människor, som jaga efter berömmelse och vilja ådagalägga sin vishet och lärdom i dessa ting, där de allra minst borde göra det. Men för de enfaldigas skull skola vi svara på deras anmärkningar.

På den första svarar jag så: Tron är intet annat än hjärtats sanning eller sannfärdighet, det är, en rätt tanke i hjärtat om Gud. Men tänka rätt om Gud kan icke förnuftet utan tron allena. Och människan tänker rätt om Gud, när hon tror hans ord. Men då hon utan stöd av Ordet vill mäta Gud efter sitt förnuft och i den andan tro på honom, har hon icke sanningen om Gud. Därför kan hon varken tänka eller döma rätt om honom. [377] När t. ex. munken inbillar sig, att hans kåpa, hans tonsur och hans munklöften behaga Gud, att Gud godtager dem och för deras skull giver honom nåd och evigt liv, har han icke en sann utan en falsk och ogudaktig tanke om Gud. Alltså är sanningen själva tron, som dömer rätt om Gud, nämligen att Gud icke ser till våra gärningar och vår rättfärdighet, eftersom vi äro orena, men att han vill förbarma sig över oss, att han vill se till oss, godtaga oss, rättfärdiggöra och frälsa oss, om vi tro på hans Son, som han sänt till att vara försoningen för hela världens synder. Detta är den sanna tanken om Gud och ingenting annat än tron själv. Med mitt förnuft kan jag icke fatta eller vara viss om att jag blir tagen till nåder för Kristi skull, men jag hör detta förkunnas genom evangelium och fattar det i tro,

På den andra anmärkningen svarar jag, att Paulus med rätta hänför stället ur 1 Mos. 15 till tron på Kristus. Ty alla det gamla förbundets löften voro inneslutna i löftet om Kristus, som skulle komma. På samma sätt inneslöts också patriarkernas tro i tron på honom. Alltså var patriarkernas tro densamma som vår, a) enligt Apg. 15, 10 f. och 1 Kor. 10, 4. Detta betygar också Kristus själv, då han säger, Joh. 8, 56: »Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.» Patriarkernas tro riktade sig emellertid på Kristus såsom kommande, medan vår riktar sig på honom såsom redan kommen. Abraham blev på sin tid rättfärdiggjord genom tron på den kommande Kristus. Om han levde nu, skulle han bli rättfärdiggjord genom tron på den redan uppenbarade och närvarande Kristus. Det är på samma sätt med honom som med Kornelius, om vilken jag ovan sagt, att han först trodde på den kommande Kristus, men sedan han undervisats av Petrus, trodde han, att han redan kommit. De olika tidsåldrarna medföra alltså ingen skillnad i tron, den helige Ande, gåvorna. Det har nämligen alltid varit och är alltjämt samma vilja och samma tanke om Kristus hos fäderna, som ha levat, och hos deras barn, som nu leva. Så ha också vi en Kristus, som skall komma, och tro på honom såsom det gamla testamentets fäder. Ty vi vänta, att den som enligt vår tro redan har kommit till vår frälsning skall komma i härlighet på den yttersta dagen för att döma levande och döda. Därför är det ingen som stöter sig på att Paulus anför det nämnda stället, bortsett från de nämnda herrarna, som visa sin brist på smak med att märka ord.

Men för oss är det på inga villkor tillåtet att återvända till tron på Kristus såsom kommande, utom i den mån vi förbida honom som förlossare på den yttersta dagen, då han skall befria oss från allt ont. Ty detta skulle betyda, att vi trodde, att Kristus ännu icke vore uppenbarad, utan att hans uppenbarelse alltjämt vore förestående. På det sättet skulle vi förneka Kristus och alla hans välgärningar, vi skulle förneka den helige Ande och göra Gud till en lögnare, i det att vi genom vårt förhållande visade, att Gud ännu icke uppfyllt vad han lovat, alldeles som judarna göra.

Som sagt är det sålunda med rätta som Paulus hänför stället ur första Mosebok, som handlar om Abrahams tro, till tron på Kristus. Ty både Abraham och de andra patriarkerna å ena sidan och vi å den andra rättfärdiggöras genom tro på Kristus, de förra genom tro på den kommande och vi genom tro på den närvarande Kristus. [379] Vi tala nämligen nu om sättet för rättfärdiggörelsen och om dess väsen; och det är detsamma på båda hållen, vare sig Kristus har kommit eller skall komma. Det är alltså nog att Paulus visar, att icke lagen utan tron allena rättfärdiggör, den må sedan rikta sig på den kommande eller den närvarande Kristus.

Även i vår tid är Kristus för en del närvarande och för andra kommande. För dem som tro är han närvarande eller har han kommit, men för dem som icke tro har han icke kommit, och för dem är han till intet gagn. Om dessa höra hans ord och tro, blir Kristus för dem närvarande, rättfärdiggör och frälsar dem.

Med uteslutande av allt annat, säger Paulus, av förnuftet, lagen, gärningarna, härstamningen från fäderna, veta ni av detta Abrahams föredöme och av Skriftens klara vittnesbörd, att de äro Abrahams barn som låta det bero på tro, de må vara judar eller hedningar. Ty, såsom han säger i Rom. 4, 17, Abraham fick löfte om att ärva världen, löfte om att i hans säd alla släkten på jorden skulle bliva välsignade och att han skulle kallas folkens fader. Och för att icke judarna med orätt skulle tolka ordet »folk» endast om sig själva, har Skriften förebyggt denna tolkning genom att icke säga rätt och slätt »Folkens fader» utan: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk.» Alltså är Abraham icke endast judarnas fader utan även hedningarnas.

Härav framgår, att Abrahams barn icke äro hans kötts barn, eftersom han icke är fader till hedningarna efter köttet, utan hans tros barn, såsom Paulus förklarar i Rom. 4, 17: »Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på.» Därför räknar Paulus med två Abraham, den som avlar och den som tror. Abraham har barn och är fader till många folk. [380] Var? Inför Gud, där han tror, icke inför världen, där han avlar. Ty där är han Adams barn, en syndare eller i bästa fall en som övar rättfärdighet efter lagen, som lever efter förnuftet, det är, på mänskligt sätt, men detta har intet att göra med den Abraham, som tror.

Denna hänvisning till Abraham innesluter också själva den heliga Skrift, som säger, att vi genom tron räknas för rättfärdiga. Därför är beviset synnerligen starkt av två skäl, dels på grund av Abrahams föredöme, dels också på grund av Skriftens auktoritet.

a) CDE: »Ty all tro bör innehålla förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan innesluter tro på syndernas förlåtelse för Kristi skull. Ty det är omöjligt att samvetet skulle kunna vänta sig något av Gud, om det icke först tror, att Gud är nådig mot det för Kristi skull. Därför skola alla löften sättas i samband med det första löftet om Kristus i 1 Mos. 3, 15: 'Kvinnans säd skall söndertrampa' o. s, v. Så ha även profeterna förstått och utlagt det. Därför är fädernas tro i gamla förbundet och vår i det nya densamma, ehuru tid efter annan nya yttre föremål tillkomma.» Tillbaka