Hittills har Paulus argumenterat ut ifrån erfarenheten. Och detta från erfarenheten hämtade bevis inskärper han med stor kraft. Ni ha trott, säger han, och i tron gjort underverk och utfört många utomordentliga kraftgärningar och därtill visat tålamod i lidande. Allt detta är icke lagens utan den helige Andes verk. - Detta måste galaterna tillstå, emedan de icke kunde förneka vad de hade inför sina ögon och kunde iakttaga med sina sinnen. Det är ett överväldigande tydligt bevis, eftersom det är hämtat från erfarenheten eller från trons verkningar hos galaterna själva.

Nu tillägger han Abrahams exempel och anför Skriftens vittnesbörd. Det första är hämtat från 1 Mos. 15, 6: »Abraham trodde på Herren» o. s. v. Detta ställe betonar han starkt, liksom han särskilt gör i Rom. 4, 2 f.: Om Abraham blev rättfärdig av lagens gärningar, så har han en rättfärdighet att berömma sig av, dock icke inför Gud utan inför människor, ty inför Gud har han synd och står under vreden. Men inför Gud blev han icke rättfärdig, därför att han gjorde gärningar, utan därför att han trodde. Ty Skriften säger: 'Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet'.» Detta ställe ger Paulus där en storartad utläggning, såsom det förtjänar. [360] Abraham, säger han, »sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför "räknades det honom till rättfärdighet." Men dessa ord "det räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull utan även med tanke på oss.» o. s. v. (Rom, 4, 19 ff.).

Här gör Paulus tron på Gud till den högsta gudstjänst, den största undergivenhet och lydnad och det största offer. Den som är vältalare må utföra denna tanke, och han skall finna, att tron är allsmäktig och att dess kraft är omätlig och oändlig. Ty tron giver Gud äran, och något större kan icke givas honom. Att giva Gud äran är att tro på honom, det är att hålla honom för sannfärdig, vis, rättfärdig, barmhärtig och allsmäktig, med ett ord, att erkänna honom som skapare och givare av allt gott. Detta gör icke förnuftet, men tron gör det. Tron fullkomnar gudomen, ja, skapar den så att säga, visserligen icke objektivt i Gud men i oss. Ty utan tron förlorar Gud i oss sin ära, vishet, rättfärdighet, sannfärdighet, och barmhärtighet. Kort sagt, Gud har intet majestät och ingen gudom, där icke tron är. Icke heller fordrar Gud av människan något mera, än att hon giver honom hans ära och gudomlighet, d. v. s. håller honom icke för en maktlös avgud utan för Gud, som ser, hör, förbarmar sig och hjälper. Då han får detta har han sin gudomlighet oanfäktad. Han har allt vad det troende hjärtat kan giva honom. Och att kunna giva Gud denna ära är all vishets vishet, all rättfärdighets rättfärdighet, all fromhets fromhet och alla offers offer. Härav inses, vilken stor rättfärdighet tron är, och tvärtom, vilken stor synd otron är.

[361]  Tron rättfärdiggör alltså, emedan den giver Gud vad honom tillkommer. Den som gör så är rättfärdig. Även de rättslärda definiera den rättfärdige som den som giver var och en sitt. Ty tron säger så: Jag tror dig, Gud, på ditt ord. Och vad är det Gud säger? Sådant som är omöjligt, ren lögn, dåraktigt, svagt, löjligt, avskyvärt, kätterskt och djävulskt, om man frågar förnuftet till råds. Ty vad är väl mera löjligt, dåraktigt och omöjligt, än detta som Gud säger till Abraham, att han skall få mottaga en son ur Saras ofruktsamma och nu liksom döda moderliv?

Närhelst Gud förelägger vad som skall tros, förelägger han på detta sätt alltid sådant som är absolut omöjligt och absurt, om man följer förnuftets omdöme. Så synes det för visso för förnuftet vara löjligt och absurt, att i nattvarden tillbjudes oss Kristi lekamen och blod, att dopet skulle vara ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, att de döda uppstå på yttersta dagen, att Kristus, Guds Son, avlas och bäres i en jungfrus liv, att han födes, dör den ovärdigaste död på korset, uppväckes, nu sitter på Faderns högra sida och har makt över himmel och jord. Paulus kallar också evangeliet om den korsfäste Kristus för ordet om korset, en dåraktig förkunnelse, som för judarna är anstötlig och som hedningarna anse vara en dåraktig lära. Så dömer förnuftet om alla trons artiklar. Ty det förstår icke, att den högsta gudstjänst består i att höra Guds ord och tro. Men det som förnuftet självt hittar på och gör, som det heter, i god avsikt och i egen fromhet, sådant menar det behaga Gud. [362] Då därför Gud talar, anser förnuftet hans ord vara kätterskt, ett djävulens ord, ty det synes förnuftet vara absurt o. s. v. Sådan är alla sofisters och sekteristers a) teologi. De mäta Guds ord med förnuftet.

Men tron slaktar förnuftet och dödar detta odjur, som hela världen och allt skapat icke kan döda. Så dödar Abraham det genom tron på det Guds ord, som lovade honom avkomma av den ofruktsamma Sara, som icke längre hade kraft att föda. Abrahams förnuft gav icke genast sitt bifall till detta ord utan stred säkerligen i honom mot tron, i det att det ansåg det vara löjligt, absurt och omöjligt att Sara skulle föda en son, eftersom hon icke endast nu var nittioårig utan dessutom var född ofruktsam. Sådan strid hade säkerligen tron med förnuftet i Abraham. Men i honom segrade tron. Den slaktade och offrade denne Guds värste och farligaste fiende. På samma sätt inträda alla fromma med Abraham i trons mörker och döda förnuftet, i det de säga: Förnuft, du är dåraktig och har intet förstånd för vad Gud tillhör. Därför skall du icke störa mig utan tiga, icke komma med dina omdömen utan höra Guds ord och tro. Där slakta de fromma detta odjur, som är större än världen, och därmed frambära de för Gud det honom mest välbehagliga offret, utföra den bästa gudstjänsten.

Och i jämförelse med detta de frommas offer och deras gudstjänst äro alla hedningars alla religioner, alla munkars och verkhelgons alla gärningar absolut ingenting. Ty genom detta offer döda de för det första förnuftet, den störste och mest oövervinnelige av alla Guds fiender, emedan det föraktar Gud och förnekar hans vishet, rättfärdighet, kraft, sannfärdighet, barmhärtighet, majestät och gudomlighet. [363] För det andra giva de genom samma offer Gud äran, d. v. s. de tro, att han är rättfärdig, god. trofast, sannfärdig o. s. v. De tro, att han kan allting, att alla hans ord äro heliga, sanna, levande, verksamma o. s. v. Detta är för Gud den mest välbehagliga underkastelse. Därför finnes ingen större, bättre eller Gud täckare fromhet eller gudstjänst i hela världen än tron.

De gärningsrättfärdiga däremot, som sakna tron, göra mångahanda. De fasta, bedja, lägga själva kors på sig och anse sig med sådant blidka Guds vrede och förtjäna nåden. De giva icke Gud äran, ty de anse honom icke vara barmhärtig, sannfärdig, ordhållig o. s. v., utan de mena honom vara en vredgad domare, som de skola blidka med sina gärningar. Och på detta sätt förakta de Gud, beskylla honom för att ljuga i alla sina löften, förneka Kristus och alla hans välgärningar. Kort sagt, de störta Gud från hans tron och sätta sig själva i hans ställe. Ty de skjuta åt sidan och förakta Guds ord och hitta på sådan gudstjänst och sådana gärningar, som behaga dem själva. Sedan inbilla de sig, att Gud finner behag i detta och hoppas, att de skola få lön för det av Gud. Sådana slakta icke förnuftet, Guds värste fiende, utan blåsa liv i det. De beröva Gud hans majestät och gudom och tillskriva den i stället sina gärningar.

Tron allena giver alltså Gud äran. Detta intygar Paulus, Rom. 4, 20, om Abraham, då han säger: Abraham blev starkare i sin tro och gav Gud äran. Och han tillägger ur 1Mos. 15, att detta räknades honom till rättfärdighet. Och detta gör han icke utan bestämd anledning. Ty den kristna rättfärdigheten består av två ting, av hjärtats tro och Guds tillräknande. Tron är visserligen en inneboende rättfärdighet hos människan, men den är likväl icke tillräcklig, ty även hos den som tror finnas rester av synd i köttet. Trons omtalade offer har börjat i Abraham, men det fullbordas först i döden. Därför måste den andra delen av rättfärdigheten komma till för att fullkomna den, och det är det gudomliga tillräknandet. Tron i sig själv giver icke Gud tillräckligt, emedan den är ofullkomlig, ja, emedan den blott är en gnista av tro, som börjar tillerkänna Gud hans gudomlighet. Vi ha endast fått Andens förstling, icke dess fullhet. Icke heller dödas förnuftet helt och hållet i detta livet. Därför finnes det ännu kvar i oss begärelse, vrede, otålighet och andra köttets och otrons frukter. Icke ens de fullkomligare helgonen äga en full och beständig glädje i Gud, utan deras sinnesstämning växlar: än äro de sorgsna, än glada, såsom Skriften vittnar om profeter och apostlar. Men på grund av tron på Kristus tillräknas sådana fel icke de heliga, annars skulle ingen bliva frälst. Av orden: »det räknades honom till rättfärdighet», draga vi alltså den slutsatsen, att rättfärdigheten börjar med tron och att vi genom den få Andens förstling, men emedan tron är svag, blir den icke fullkomlig utan Guds tillräknande. Alltså påbörjar tron rättfärdigheten, och tillräknandet fullbordar den intill Kristi dag.

Även sofisterna avhandla ett tillräknande, då de tala om hur en gärning antages eller accepteras. Men de göra det utan stöd av och i strid mot Skriften, eftersom de låta tillräknandet ha avseende endast på gärningen. De taga ingen hänsyn till hjärtats orenhet och invärtes fördärv, till otro, tvivel, förakt för och hat mot Gud, [365] som äro de förnämsta odjuren, källor och orsaker till allt ont. De se blott de utvärtes grova lasterna och de orättfärdiga gärningarna, som äro rännilar, härflytande ur de nämnda källorna. Därför anse de tillräknandet höra samman med de goda gärningarna, emedan Gud antager gärningarna, visserligen icke emedan han är skyldig att göra det utan av billighet. Vi åter bortse från alla gärningar och angripa huvudena på detta odjur, som kallas förnuftet, och som är källornas källa till allt ont, eftersom det icke fruktar och älskar Gud, icke förtröstar på honom utan i sin säkerhet föraktar honom. Det tager intet intryck vare sig av hans hotelser eller av hans löften, det har icke sin lust i hans ord och gärningar, utan det knorrar mot Gud, vredgas på honom, dömer Gud och hatar honom. Det är kort sagt »fiendskap mot Gud» (Rom. 8, 7), ty det giver icke honom äran. När denna pesthärd, förnuftet, är dödad, är det också slut med de yttre grova synderna.

Det gäller alltså i första hand att med tron döda otron, föraktet för och hatet mot Gud,knorrandet mot hans vrede och dom och mot alla hans ord och gärningar. Så dödas förnuftet. Ty det kan icke dödas på annat sätt än genom tron, som giver Gud äran genom att tro på honom, trots att han talar sådant, som för förnuftet synes dåraktigt, löjligt och omöjligt, och trots att Gud gör en annan bild av sig själv än vad förnuftet kan akta rimligt eller fatta, nämligen denna: Om du vill försona mig, skall du icke hembjuda mig dina gärningar och förtjänster, utan tro på Jesus Kristus, min enfödde Son, som fötts, lidit, korsfästs och dött för dina synder [366] - då skall jag antaga dig och förklara dig rättfärdig. Och den synd som finnes kvar i dig skall jag icke tillräkna dig. b) - Om alltså icke förnuftet slaktas och alla religioner och gudstjänstbruk under himlen, som människor tänkt ut för att skaffa sig rättfärdighet inför Gud, fördömas, finns det ingen plats för trons rättfärdighet.

Då förnuftet hör detta, tager det genast anstöt, rasar och visar sin fiendskap mot Gud, i det att det säger: Alltså äro goda gärningar ingenting? Alltså har jag till ingen nytta arbetat och burit dagens tunga och solens hetta? Därav kommer det att hedningar, folk, konungar och furstar resa sig upp mot Herren och mot hans smorde. Ps. 2, 2. Påven med sina munkar vill icke synas ha farit vilse, långt mindre finner han sig i att bliva fördömd. Och det samma gäller turken o. s. v.

Det som anförts till utläggning av satsen: »Och det räknades honom till rättfärdighet», det har jag sagt för att de som studera den heliga Skrift skola förstå, att den kristna rättfärdigheten egentligen klarast skall definieras så, att den är förtröstan på Guds Son eller hjärtats förtröstan genom Kristus på Gud. Till denna beskrivning skall som särskilt kännetecken läggas orden: vilken tro tillräknas till rättfärdighet för Kristi skull. Ty som sagt är det dessa två ting, som tillsammans utgöra den kristna rättfärdigheten. Det ena är själva tron i hjärtat, som är en av Gud given gåva, och som är den inneboende tron på Kristus. Det andra är, att Gud räknar denna ofullkomliga tro till fullkomlig rättfärdighet för Kristi, sin Sons skull, som lidit för världens synder och på vilken jag börjat tro. Och på grund av denna tro på Kristus ser Gud icke den synd, som ännu är kvar i mig. Ty så länge jag lever i köttet, finns det verkligen synd i mig. Men under tiden beskyddar Kristus mig under sina vingars skugga och välver över mig syndaförlåtelsens vida himmel, under vilken jag lever trygg. Den hindrar nämligen Gud från att se de synder, som ännu dröja kvar i mitt kött. Köttet misströstar och vredgas på Gud och har icke sin glädje i honom o. s. v. Men dessa synder låtsar Gud icke om. Det är som om de icke vore synder inför honom. Detta verkar detta tillräknande för den tros skull, med vilken jag börjat omfatta Kristus. För hans skull räknar Gud den ofullkomliga rättfärdigheten för fullkomlig rättfärdighet, och synden, som dock är verklig synd, räknar han icke för synd.

Så leva vi under Kristi kötts förlåt, Hebr. 10, 20. Han är vår molnstod om dagen och eldstod om natten, som gör, att Gud icke ser vår synd. Och ehuru vi se den och känna samvetskval för den, bliva vi likväl bevarade, då vi taga vår tillflykt till Kristus, vår Medlare och Försonare, genom vilken vi äro fullkomnade. Liksom allt är i honom, så hava vi allt i honom, och han utfyller i oss allt. För hans skull blundar Gud för alla synder och vill, att de skola vara överskylda, som om de icke vore synder. [368] Emedan du tror på min Son, säger han, skola de synder du har vara förlåtna, tills du helt befrias från dem genom döden.

Denna läropunkt om den kristna rättfärdigheten, som sofisterna icke förstå och icke kunna förstå, böra de kristna beflita sig om att lära sig grundligt och fullkomligt. De få icke tro sig kunna lära in den ordentligt på en gång. Därför skola de bemöda sig om att ofta och med största omsorg läsa Paulus, att läsa honom om igen och jämföra det första med det sista, ja, sätta allt vad han skrivit i förbindelse med vartannat. Då skola de finna, att det förhåller sig så, att den kristna rättfärdigheten består av de två nämnda delarna, först tron, som giver Gud äran, och vidare Guds tillräknande. Ty emedan tron som sagt är svag, måste Guds tillräknande komma till, som består i att Gud icke tillräknar den återstående synden, att han icke vill bestraffa den eller fördöma oss för dess skull utan överskyler och förlåter den, som om den icke funnes. Det sker icke för vår skull, icke för vår värdighets eller våra gärningars utan just för Kristi skull, som vi tro på.

Så är en kristen människa på en gång rättfärdig och syndare, helig och oren, Guds fiende och Guds barn. Dessa motsatta bestämningar gå inga sofister med på, ty de förstå icke, hur rättfärdiggörelsen i verkligheten går till. Detta är anledningen till att de tvingat människor att göra goda gärningar, tills de icke längre kände av någon synd. Därigenom drevo de många till vansinne, emedan de av alla krafter försökte bliva till hela sitt väsen rättfärdiga och dock icke kunna uppnå detta. Och otaliga också just av dem, som själva voro upphov till denna gudlösa lära, drevos i dödsstunden till förtvivlan. Det skulle ha hänt också mig, [369] om icke Kristus hade sett till mig i nåd och befriat mig från denna villfarelse. c)

Vi åter trösta den bedrövade syndaren genom att lära på följande sätt: Broder, det är omöjligt för dig att bli så rättfärdig i detta livet, att hela din kropp skiner som solen utan fläckar, utan du har alltjämt fläck och skrynka, och likväl är du helig. - Men du säger: Huru kan jag vara helig, då jag har och känner synd? - Att du känner och erkänner din synd är gott, tacka Gud, förtvivla icke. Det är ett steg till hälsa, då den sjuke inser och erkänner sin sjukdom. - Men hur skall jag bliva fri från synden? - Skynda till läkaren Kristus, som helar de i hjärtat förkrossade och frälsar syndare. Tro på honom, om du tror, är du rättfärdigad, ty du giver Gud äran, erkänner honom som allsmäktig, barmhärtig, sannfärdig o. s. v. Du rättfärdiggör och prisar Gud, kort sagt, du tillerkänner honom hans gudomlighet och allt som är hans. Den synd som är kvar i dig tillräknas icke utan bliver dig förlåten för Kristi skull, då du tror på honom. Han är till sitt väsen fullkomligt rättfärdig, hans rättfärdighet är din och din synd är hans.

[370] Därför är som sagt varje kristen den högste präst. Ty först slaktar och offrar han sitt förnuft och sitt köttsliga sinne, och vidare giver han Gud äran, erkänner honom som rättfärdig, sannfärdig, långmodig, misskundsam och barmhärtig. Och detta är det ständiga afton- och morgonoffret i nya förbundet. Aftonoffret är att slakta förnuftet och morgonoffret att giva Gud äran. Så är den kristne dagligen och stundligen sysselsatt med detta dubbla offer och dess övning, och ingen kan till fyllest utsäga värdet och betydelsen av detta kristna offer.

Och alltså är detta den förunderliga beskrivningen på den kristna rättfärdigheten, att den består i ett Guds tillräknande till rättfärdighet eller räknande för rättfärdighet, som sker på grund av tron på Kristus eller för Kristi skull. Sofisterna le, då de höra denna beskrivning, emedan de föreställa sig, att rättfärdigheten är en egenskap, som först ingjutes och sedan sprider sig till lemmarna. De kunna nämligen icke avlägga köttets tänkesätt, enligt vilket rättfärdigheten består i riktigt omdöme och rätt vilja. Därför går denna outsägliga gåva över allt förnuft, att Gud utan några gärningar erkänner och räknar den för rättfärdig, som endast i tron griper om hans Son, vilken sänts i världen, fötts, lidit, korsfästs o. s. v. för vår skull.

Vad själva beskrivningen angår är ju saken enkel, nämligen att rättfärdigheten icke är någon vår egenskap, såsom Aristoteles förfäktar, utan att den är utanför oss, består i Guds blotta nåd och tillräknande, att det icke finnes någon rättfärdighet såsom egenskap hos oss förutom den svaga tron eller trons förstling, som består i att vi börjat omfatta Kristus, medan alltjämt verklig synd finnes i oss. [371] Men själva saken är icke någon lek, utan den är stor och allvarlig. Ty Kristus, som gives oss och som vi gripa i tron, har icke gjort någon ringa sak för oss, och icke heller var det lek för honom, utan det var som Paulus förut sagt: »Han har älskat oss och utgivit sig själv för oss; han har för oss blivit en förbannelse» o. s. v. Men det är ingen kraftlös tanke blott, att Kristus utgives för mina synder och blir en förbannelse för min skull, för att jag skall ryckas ur den eviga dödens käftar. Att gripa om denne Son och av hjärtat tro på honom, vilket är Guds gåva, åstadkommer därför, att Gud räknar denna låt vara ofullkomliga tro för fullkomlig rättfärdighet. Och här befinna vi oss i en helt och hållet annan värld, utanför förnuftet, där det icke är fråga om vad vi skola göra, med vad slags gärningar vi skola förtjäna nåd och syndernas förlåtelse, utan här befinna vi oss i den gudomliga teologin, där vi höra detta evangelium, att Kristus dött för oss och att vi anses för rättfärdiga, då vi tro detta, fastän icke desto mindre synder och stora synder finnas kvar i oss.

På detta sätt beskriver också Kristus rättfärdigheten, Joh. 16, 27: »Fadern själv älskar eder.» Varför älskar han oss? Icke därför att ni ha varit fariséer, ostraffliga i lagens rättfärdighet, blivit omskurna, gjort goda gärningar, fastat m. m., utan emedan »jag har utvalt er och tagit er ut ur världen» (Joh. 15, 19), och ni ha icke gjort något, utom att ni ha »älskat mig och tror att jag har utgått från Gud.» (Joh. 16, 27). Ni ha funnit behag i detta föremål för tro, i mig såsom av Fadern sänd i världen. Och emedan ni ha gripit om detta föremål, därför älskar Fadern er och ni behaga honom. - Och likväl kallar han dem annorstädes onda och befaller dem att bedja om syndernas förlåtelse. Dessa två utsagor stå direkt i strid med varandra, att den kristne är rättfärdig och älskas av Gud och att han likväl samtidigt är en syndare. Gud kan nämligen icke förneka sin natur, d. v. s. han kan icke låta bli att hata synden och syndarna. [372] Det gör han med nödvändighet, ty annars skulle han vara orättfärdig och älska synden. Hur kunna då dessa båda varandra motsägande satser samtidigt vara sanna: Jag har synd och är i högsta grad värd Guds vrede och hat, och: Fadern älskar mig? Den absolut enda föreningslänken mellan dem är Medlaren Kristus. Fadern, säger han, älskar er, icke därför att ni äro värda kärlek, utan därför att ni älskat mig och trott, att jag utgått från Fadern.

Så förbliver den kristne i ren ödmjukhet. Han känner, att hans synd är verklig, och därför vet han sig vara värd Guds vredesdom och den eviga döden. Det håller honom till ödmjukhet i detta livet. Men samtidigt förbliver han i ren och helig stolthet, i vilken han vänder sig till Kristus för att genom honom resa sig mot denna känsla av Guds vredesdom och tro sig älskad av Fadern icke för sin egen skull utan för Kristi, den älskades skull.

Härav framgår nu, huru tron rättfärdiggör utan gärningar och huru likväl rättfärdighetens tillräknande är nödvändigt. Synder stanna kvar i oss, och dem hatar Gud i högsta grad. Därför behöva vi för deras skull tillräknandet av rättfärdighet, vilket vederfares oss för Kristi skull, som är given åt oss och i tron fattas av oss. d) Tills vidare alltså, så länge vi leva,bäras och omhuldas vi i den gudomliga barmhärtighetens och långmodighetens sköte, tills denna syndens kropp avlägges och vi uppväckas som nya människor på yttersta dagen. Då skall det vara nya himlar och en ny jord, i vilka rättfärdighet skall bo. Men under denna himmel bo synden och de ogudaktiga, och de fromma ha synd. Härav kommer det sig, att Paulus i Rom. 7 klagar över den synd, som finnes kvar i de heliga, och likväl kan han säga i kap. 8, att det icke finnes någon fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus. Vem kan förena dessa skarpa motsägelser, att synden i oss icke syndar, att den som är värd fördömelse icke fördömes, att den förkastlige icke skall förkastas, att den som är värd vrede och evig död icke skall lida straff? Jo, den ende Medlaren mellan Gud och människor, Jesus Kristus, såsom Paulus säger: »Det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus» (Rom. 8, 1).

d) Hs: »Sofisterna le åt detta, emedan de icke förstå den kristna rättfärdigheten. Den är icke blott tillräknande (reputatio), utan den innesluter själva tron och omfattandet av Kristus, som lidit för oss, och det är ingen ringa sak.» Tillbaka