Aposteln finner sådant behag i sitt från galaternas erfarenhet hämtade bevis, att sedan han bestraffat dem och avskräckt dem genom att hänvisa till en dubbel våda, upprepar han det med ett tillägg, i det han säger: »Han som ger» o. s. v., det är: Ni ha icke endast mottagit Anden genom att lyssna i tro, utan all er kunskap och alla era gärningar ha ni fått genom trons hörande. Han vill säga: Det var icke nog med att Gud en gång gav er Anden, utan samme Gud har beständigt givit och förökat Andens gåvor, så att sedan ni en gång mottagit Anden, växte den ständigt och var verksam i er.

Härav framgår, att galaterna gjort under eller åtminstone kraftgärningar, trons frukter, som evangeliets sanna lärjungar bruka göra. Ty på ett annat ställe säger aposteln, att Guds rike icke består i ord utan i kraft (1 Kor. 4, 20). Men en kraftgärning är det att icke endast kunna tala om Guds rike utan att också i handling visa, att Gud genom sin Ande är verksam i oss. Så säger han ovan. kap. 2. 8. om sig själv: »Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna.»

Då alltså en Ordets förkunnare predikar så, att Ordet icke blir utan sin frukt utan är verksamt i åhörarna, det är, då tro, hopp, kärlek, tålamod o. s. v. [352] bli följden, då förlänar Gud Anden och verkar kraftgärningar i åhörarna. På samma sätt säger här Paulus, att Gud har givit Anden åt galaterna och utfört kraftgärningar i dem. Han menar alltså: Genom min predikan verkade Gud icke endast, att ni kommo till tro, utan också, att ni levde heligt, buro många trons frukter och utstodo lidanden. Genom samma Andens kraft ha ni också från att ha varit giriga, äktenskapsbrytare, lättretliga, otåliga och fientliga blivit frikostiga, kyska, saktmodiga, tålmodiga och kärleksfulla mot nästan. Han ger dem också nedan, kap. 4, 14 f., det betyget, att de mottagit honom, Paulus, såsom en Guds ängel, ja, såsom Jesus Kristus själv, och att de visat honom en så stor kärlek, att de varit beredda att riva ut sina ögon och giva dem åt honom.

Men att älska nästan så brinnande, att man är beredd att för hans välfärd sätta till penningar, ägodelar, sina ögon, livet och allt, och att därtill tåligt bära alla vedervärdigheter, sådant är säkert Andens kraftgärningar. Och sådana kraftgärningar ha ni fått och mottagit, säger han, innan dessa falska lärare kommit till er. Och ni mottogo dem icke av lagen utan av Gud, som så gav och dagligen förökade Anden, att evangeliet hade stor framgång bland er i er undervisning, er tro, era gärningar och ert tålamod. Då ert eget samvete övertygar er om att detta är sant, hur kommer det sig då, att ni icke längre göra samma kraftgärningar som förut? Hur kommer det sig, att er undervisning icke är rätt, er tro icke from, ert leverne icke rättfärdigt, era gärningar icke goda och er hållning i lidandet icke tålmodig? Och vem har fördärvat er, så att ni icke äro lika kärleksfulla mot mig som förut? Nu skulle ni icke taga emot Paulus som en Guds ängel, som Kristus Jesus, ni skulle icke riva ut era ögon och giva dem åt mig. Hur kommer det sig, frågar jag, att ni icke längre nitälska för mig med sådan glöd utan nu framför mig föredraga de falska apostlarna, vilka så jämmerligt föra er vilse?

[353] Detsamma händer nu oss. Då evangelium började förkunnas, var det en massa människor som funno behag i vår undervisning och hade redliga och vördnadsfulla tankar om oss. På evangelii förkunnelse följde trons frukt, kraftiga gärningar. Men vad händer? Plötsligt uppkomma svärmeandar, vederdöpare och säkramenterare, som på kort tid riva ned vad vi med mycken möda under lång tid byggt upp. Och de göra även dem, som förut högt älskade oss och med tacksamhet mottogo vår undervisning, så fientliga mot oss, att intet är dem mer förhatligt än vårt namn. Men sådant ont kommer från djävulen, vilken i sina lemmar verkar rakt motsatta kraftgärningar, vilka strida mot den helige Andes kraftgärningar. - Er erfarenhet, säger aposteln, borde lära er, o galater, att sådana kraftgärningar icke komma av lagens gärningar. Ty liksom ni icke hade dem, innan ni hört tron predikas, så ha ni dem lika litet nu, då de falska apostlarna härska ibland er.

Detsamma kunna också vi säga nu till dags till dem, som skryta med att de äro evangeliska och befriade från påvens tyranni: Ha ni besegrat påvens tyranni och fått Kristi frihet genom svärmeandar eller genom oss, som predikat tron på Kristus? Om de då vilja erkänna sanningen, måste de säga: Förvisso genom trons predikan. Och det är sant, att då vi började predika, hade läran om tron all möjlig framgång. Avlat, skärseld, munklöften, mässor och liknande styggelser föllo samman och drogo med sig hela påvedömets fall. Ingen kunde med rätta fördöma oss. Läran var nämligen ren, den upprättade och tröstade många samveten, som länge lidit förtryck av de mänskliga stadgarna under påvedömet, som betydde ett sannskyldigt tyranni och det värsta pinorum för samvetena. Därför var det många som tackade Gud för att de genom evangelium, som vi då voro de första att predika, [354] hade ryckts ut ur dessa snaror och detta pinorum för samvetena.

Men så kommo sekteristerna, vilka genom att förneka Kristi lekamliga närvaro i nattvarden, genom att vanhelga dopet och förstöra bilder och avskaffa alla gudstjänstbruk ville med ens störta påvedömet och så komma vårt rykte att förblekna. Och då började snart vår lära att komma i vanrykte. Ty det talades vitt och brett om att dess lärare voro oeniga inbördes. Och detta blev till anstöt för oerhört många. Det kom dem att vända sig från sanningen, och det ingav papisterna hopp om att vi snart skulle gå under tillika med vår lära, eftersom denna var självmotsägande, och att de själva inom kort skulle ånyo återvinna sina krafter och genom denna gynnsamma vändning i händelserna uppnå sin forna makt och myndighet.

De falska apostlarna påstodo och förfäktade våldsamt, att de genom tron på Kristus redan rättfärdiggjorda galaterna skulle omskäras och hålla Mose lag, om de ville bliva befriade från sina synder och från Guds vrede och undfå den helige Ande, och likväl belastade de dem just härigenom än ytterligare med synder, ty genom lagen borttagas inga synder och icke heller gives Anden genom den. Lagen verkar endast vredesdom och injagar fruktan. På samma sätt har det nu gått med sekteristerna, som ville sörja för den allmänneliga kyrkans bästa och med ens förstöra påvedömet och lägga det i graven genom att avskaffa alla ceremonier, förstöra bilder och bekämpa sakramenten. Just dessa deras åtgärder blevo icke till kyrkans båtnad utan till dess skada. De störtade icke utan de stadfäste påvedömet.

Men om de hade fortsatt som de börjat, att endräktigt tillsammans med oss undervisa om och med all flit yrka på artikeln om rättfärdiggörelsen, att vi rättfärdiggöras varken genom lag- eller egenrättfärdighet utan ensamt genom tron på Kristus, så skulle förvisso denna enda artikel så småningom ha störtat påvedömet med dess brödraskap, avlat, munkordnar, reliker, gudstjänst, helgondyrkan, skärseld, mässor, vakor, munklöften och otaliga andra sådana styggelser. En god början var ju gjord. Men de lämnade åsido predikan om tron och den kristna rättfärdigheten och grepo sig verket an på annat sätt, till stor skada för både den sunda läran och församlingarna. Därför har det gått med dem som det heter i det tyska ordspråket om att fiska framför nätet. De ha drivit bort de fiskar, som skulle gå i nätet, därför att de ville taga dem med bara händerna.

Om därför påvedömet nu sviktar och hotar att störta samman, beror det icke på sekteristernas oväsen utan på förkunnelsen av artikeln om rättfärdiggörelsen. Den har icke endast försvagat Antikrists rike, utan den har också hittills skyddat och försvarat oss mot dess våld. Och hade vi icke haft detta försvar, skulle för länge sedan sekteristerna gått under och vi tillsammans med dem. Och likväl äro de så långt ifrån att erkänna denna välgärning, att de, som det står i Ps. 109, 5, undanhålla oss den kärlek de borde ägna oss och förfölja oss med det bittraste hat. Men artikeln om rättfärdiggörelsen är denna, att vi förklaras rättfärdiga och bliva frälsta ensamt genom tron på Kristus utan gärningar. a) Men om detta är rätta sättet att bli rättfärdiggjord - vilket det med säkerhet är, om icke hela Skriften skall förklaras ogiltig -, så följer därav genast, att vi icke förklaras rättfärdiga varken genom munkväsen eller munklöften eller mässor eller några som helst gärningar. Utan avskaffande av någon yttre sak, utan oroligheter, utan någon mänsklig kraft, utan bekämpande av sakramenten, ensamt genom Anden störtas alltså påvedömet. Det är en seger som icke vinnes av oss utan genom Kristus, som vi predika och bekänna. b)

Och detta som jag nu säger bekräftar också händelseförloppet. Ty på den tiden då påvedömet först började luta mot sitt fall. gjorde sekteristerna ingenting alls och kunde ingenting göra, utan de tego. [356] Men vi lärde och yrkade ingenting annat än artikeln om rättfärdiggörelsen, som då ensam minskade påvens makt och skövlade hans rike. Men då sekteristerna sågo, att påvedömet lutade mot sitt fall och fiskarna samlades framför nätet, ville de med ens förgöra och helt förstöra påvedömet och därmed frånrycka oss äran. De tänkte taga alla fiskarna vid nätet med bara händerna. Men det var förspilld möda, ty de fingo icke tag i dem utan endast skrämde bort dem. På samma sätt som alltså de falska apostlarna skaffade galaterna rättfärdighet genom sin lära om att lagen skulle hållas, i samma mån störtade sekteristerna påvedömet genom sina oroligheter. Bilder och andra missbruk i kyrkan skulle ha fallit av sig själva, om de flitigt hade lärt artikeln om rättfärdiggörelsen. Men de drevos av äregirighet. De skulle nämligen gärna hört sägas om sig själva, att det var de som störtat påvedömet. Därför åsidosatte de artikeln om rättfärdiggörelsen och ställde till dessa oroligheter, med vilka de så när hade bragt oss på fall, och befäste papisterna i deras styggelser. Sådan framgång har vår strävan, då vi söka vår egen ära och icke Guds.

Sådana upplopp och angrepp på yttre ting fruktar varken påven eller djävulen. Men undervisningen om tron, som förkunnar, att Kristus ensam har övervunnit synd, död och djävul, den är fruktansvärd för honom. Ty den förstör hans välde, och det är som sagt den, som nu håller oss uppe och är vårt försvar mot alla helvetets portar. Och hade vi icke detta ankare, skulle vi helt enkelt bli tvungna att åter tillbedja påven, och det skulle icke finnas något sätt eller medel att göra honom motstånd. Ty om jag slöte mig till sekteristerna, skulle mitt samvete bliva osäkert, ty de ha ingen rätt att sätta sig emot påven, eftersom de söka sin egen ära och icke Guds. [357] Om jag därför icke hade andra vapen än de, skulle jag icke våga angripa påvedömet, långt mindre våga inbilla mig att jag kan förstöra det.

Men de säga: Påven är Antikrist. - Det är riktigt, men han svarar, att han har läroämbetet, att han har makten att förvalta sakramenten, har löse- och bindenyckeln, och denna makt säger han sig äga med arvingens rätt, eftersom den har direkt överlämnats ur hand i hand alltifrån apostlarna. Därför rubbas han icke från sin stol genom sådana yttre oroligheter utan endast om jag säger så här: Påve, jag skall kyssa dina fötter och erkänna, att du är överstepräst, om du tillbeder min Kristus och medgiver, att vi få syndernas förlåtelse och evigt liv genom hans död och uppståndelse, icke genom iakttagande av dina stadgar. Om du medgiver detta, skall jag icke fråntaga dig din krona och din makt. Om icke, skall jag ståndaktigt ropa ut, att du är Antikrist, och hävda, att alla dina gudstjänstformer och all din andlighet icke endast är gudsförnekelse utan därtill den värsta hädelse mot Gud och avgudadyrkan. - Detta göra icke sekteristerna. De försöka blott att med yttre våld beröva honom hans krona och hans makt. Därför är deras företag utsiktslöst. Först och främst måste man förråda påvens ogudaktiga styggelser, som han under sken av helighet och andlighet lurat på hela världen. När det är gjort, får man se vad han har kvar. Då har man borttagit kärnan och lämnat skalet åt honom. Sekteristerna åter taga ifrån honom skalet och låta honom behålla kärnan.

Kort sagt, liksom inga kraftgärningar kommit av lagens gärningar, så följer av de yttre gärningar, som sekteristerna yrka på, ingenting annat än upplopp i församlingen, större förvirring och hinder för Anden. [358] Det betygar också erfarenheten. Ty de ha icke slagit påven till marken med att stöta omkull bilder och bekämpa sakramenten, utan de ha gjort honom ännu övermodigare. Men genom Anden har han störtats och störtas alltjämt, det är, genom trons predikan, som vittnar om att Kristus utgivits för våra synder. Då måste den rättfärdighet, som kommer av påvens lagar, och slaveriet under dem bliva till intet.

Samtidigt har jag likväl ofta erbjudit mig och erbjuder mig alltjämt att villigt hålla påvens lagar, blott han låter dem vara något frivilligt och icke binder samvetena vid dem, så att människor skola tro sig bliva rättfärdiggjorda, om de hålla dem, och fördömda, om de icke hålla dem. Men det gör han icke. Ty om han icke bunde samvetena vid sina lagar, vad skulle han då ha för makt? Därför sätter han in allt på att hålla samvetena fångna och bundna av sina lagar. Därför heter det: Den som icke lyder den romerska stolen kan icke bli frälst. Härav kommer all blixt och åska i bullorna: Den som i obetänksam fräckhet understår sig att handla häremot, han må veta, att han hemfaller åt den allsmäktige Gudens vrede o. s. v. Där tager han ju utan vidare frälsningen från alla, som icke lyda hans lagar, och å andra sidan utlovar han evigt liv åt dem som lyda. Så tvingar han oss in i gärningsrättfärdighetens nät, i det han föregiver, att ingen kan bliva rättfärdig eller frälst som icke håller hans lagar. Kort sagt, han nämner icke tron med ett ord utan lär blott sitt eget. Men om han medgåve, att alla hans lagar icke ha något att betyda för rättfärdigheten inför Gud, skulle jag i min tur göra honom många medgivanden. Men då skulle hans välde falla av sig självt. Om påven förlorade makten att frälsa och fördöma, vore han nämligen endast en skugga, ett maktlöst beläte. Korteligen, hjärtats rättfärdighet är okunnig om alla lagar, icke endast påvens utan även Moses, ty den sanna rättfärdigheten ernås icke genom lagens gärningar utan genom trons hörande. [359] På denna rättfärdighet följa sedan Andens kraftgärningar och frukter.

a) Meningen saknas i Hs. Tillbaka

b) Hs: »Påven är nu tacksam: Se, nu förneka de sakramentet, förvirra dopet, slå omkull bilder. - Vad har detta med saken att göra? På det sättet får den gamle påven stöd. Det är att fiska framför nätet. Men om Kristus ensam, då mässan i nätet, hela påvedömet kommer icke undan. Därför är det tron som är vår seger och genom Jesus, icke genom avskaffande av bilder och ceremonier.» Tillbaka