Stora Galaterbrevskommentaren

I oförståndige galater!

Ni dåraktiga galater!

Paulus brinner av apostolisk omsorg, av andligt nit och andlig kärlek, och inströr i sin bevisföring och vederläggning av de falska apostlarna personliga uppmaningar och förebråelser enligt sin egen regel i 2 Tim. 4, 2: "Predika ordet, träd upp i tid och otid,[309] bestraffa, tillrättavisa, förmana!" Detta ger en vårdslös läsare intryck av att Paulus icke följer någon som helst disposition eller plan i sin undervisning. Men ehuru han icke gör det, om man dömer på vältalighetsspecialisternas sätt, följer han dock enligt andligt betraktelsesätt den skönaste ordning.

Sedan han klarlagt och med två mycket starka bevis slagit fast, att den kristna rättfärdigheten icke kommer av lagen utan av tro på Kristus, och samtidigt vederlagt de falska apostlarnas lära, vänder han sig nu mitt i denna framställning till galaterna och förebrår dem: "I oförståndige eller dåraktige galater!" Han vill säga: Har det nu gått så långt med er, arma galater! Jag undervisade er med all flit i evangeii sanning, och ni tillägnade er denna min undervisning med stor iver och omsorg. Hur kommer det sig då, att ni så fort avfallit ifrån den? Vem har förhäxat er?

Det synes vara mycket hårda förebråelser mot galaterna, när han säger, att de äro dåraktiga, förhäxade, olydiga mot sanningen. Huruvida han gör det av harm eller av medlidande vill jag icke tvista om, båda delarna kan vara riktigt. En köttslig människa skulle snarare fatta detta som en skymf än som en faderlig tillrättavisning. Har alltså Paulus givit ett dåligt föredöme och farit ut i smädelser mot Galatiens församlingar, eftersom han kallar dem dåraktiga, förhäxade o. s. v.? Nej, ty för en apostel, herde eller lärare är det tillåtet att i kristlig nitälskan skarpt förebrå den menighet, som han förestår, och sådana tillrättavisningar äro faderliga och heliga. På samma sätt kunna föräldrar av faderlig eller moderlig kärlek kalla sin son en narr eller en odåga och sin dotter en slyna, vilket de icke skulle finna sig i, om någon annan gjorde det. En lärare riktar ibland skarpa förebråelser till sin lärjunge, kallar honom åsna och ger honom stryk, och det bär lärjungen med jämnmod, vilket han icke skulle göra, om någon av hans jämnåriga kamrater gjorde detsamma. En överhetsperson kan också klandra, vredgas och straffa,[310] och utan sträng tukt kan ingenting utföras i vederbörlig ordning, vare sig i fred eller krig. Om därför icke överheten i kyrka, stat och hem vredgas och tillrättavisar, då så påfordras, är den slapp och oduglig och kan aldrig sköta sitt ämbete rätt.

Alltså är det lika nödvändigt med tillrättavisningar och vrede i alla livets förhållanden som med någon annan dygd. Men den bör hålla måttan och får icke härflyta av avund utan av faderlig kärlek och kristlig nitälskan. Det får icke ske av barnslig eller käringaktig retlighet, som söker hämnd, utan avsikten skall uteslutande vara att rätta till ett fel. En fader straffar icke sin son för att tillfredsställa sin hämndlystnad utan för att sonen skall bli bättre genom agan. Sådan vrede är god och kallas i Skriften för nitälskan. Ty då jag på detta sätt straffar en broder eller en undersåte, söker jag icke hans undergång utan hans eget bästa. Sådan vrede är alltså nödvändig och god, och utan den kan det icke finnas något sunt vare sig i det världsliga eller det kyrkliga regementet.

Det är därför som det går för sig, att Paulus här av rent nit riktar förebråelser till galaterna, icke för att förgöra dem utan för att på detta sätt återkalla dem till den rätta vägen och rädda dem. Eller också gör han det av medlidande och medömkan. Han liksom klagar, emedan det gör honom ont, att galaterna blivit så illa vilseledda. Innebörden av hans ord blir då den, att deras olyckliga öde smärtar honom. På det sättet kunna också vi förebrå dem som det är synd om, icke för att banna dem eller lägga dem deras olycka till last, utan emedan vi ha medlidande med dem och gärna ville, att de finge hjälp. Jag säger detta för att ingen skall klandra Paulus för att i strid med evangeliets bud ha lastat Guds församlingar.

På liknande sätt skymfar Kristus fariseerna, då han kallar dem huggormar, huggormars avföda, djävulens barn o. s. v. Men det är den helige Andes skymford,[311] det är en faders, en moders eller en trogen väns skymford, varom det heter i Ords. 27, 6: "Vännens slag givas i trofasthet, men ovännens kyssar till överflöd." Samma förebråelse, som i en faders mun kan vara den största välgärning, kan bli den värsta ogärning, om den uttalas av en jämlike eller en ovän. Då två göra detsamma, förtjänar den ene beröm och den andre klander. Då Kristus eller Paulus tillrättavisar, är det berömvärd dygd. Då en världsvis man gör det eller då det icke sker på ämbetets vägnar, är det tadelvärd last. Samma handling och ord som hos Paulus är en god gärning, är alltså en ond gärning, då det kommer från någon annan.

Man bör lägga märke till ordet "galater". Han kallar dem nämligen icke bröder, som han annars brukar, utan benämner dem efter den folkstam de tillhörde. Det förefaller som om detta folks nationallyte varit att de voro oförståndiga, liksom kretenserna voro lögnaktiga. Han vill säga: Ni göra verkligen skäl för ert namn. Ni äro och förbliva "oförståndiga galater". Och detta ådagalägga ni nu även då det gäller evangelium, där ni hade haft största anledningen att vara visa. Men er läggning förnekar sig icke. - På liknande sätt skilja också vi olika folkslag på deras fel. Ty varje folk har sina speciella fel. Tyskarna äro begivna på omvälvningar, italienarna högfärdiga o. s. v. För att tillrättavisa galaterna påminner Paulus dem alltså om deras läggning.

För övrigt påminnas vi här om att i de kristna församlingarna[312] såväl som hos enskilda kristna kvarstå alltjämt de naturliga felen efter köttet. Nåden omskapar icke de trogna på det sättet, att den i allt gör dem till nya och fullkomliga människor, utan i dem kvarlämnas alltjämt rester av med deras naturliga läggning förknippade fel. Om till exempel en häftig människa omvändes till Kristus, mildras väl hennes häftighet, eftersom den helige Ande sätter sin prägel på hennes hjärta, hon blir alltså mildare, men synden i köttet utplånas icke helt och hållet. När hårdhjärtade människor omvändas till tron, avlägga de icke helt och hållet sin hårdhet, utan vissa rester av deras hårdhjärtenhet stanna kvar. Härav följer, att evangelierna och Skriften i övrigt, som dock innehålla samma sanning, behandlas olika av människor med olika läggning. Den ene är mildare, och mjukare i sin undervisning och den andre strängare. Den helige Ande ingjutes i olika verktyg. Han utrotar icke genast de medfödda synderna utan använder hela livet för att rena människan från hennes inneboende synd. Så sker icke blott med galaterna utan med alla människor av alla folkslag.

Ehuru galaterna alltså redan voro upplysta och troende och genom trons predikan hade mottagit den helige Ande, kvarstod dock hos dem detta fel, vilket som fnöske lätt bragtes att flamma upp av falsk lära. Därför må ingen lita på sig själv, som om han vore helt ren från sina gamla synder, sedan han mottagit nåden. Mycket utrensas visserligen, och framför allt avhugges och krossas själva ormens huvud, otron mot och okunnigheten om Gud,[313] men den fjälliga kroppen och rester av synden stanna kvar i oss. Därför må ingen i förhävelse mena, att han genast helt och hållet kan förvandlas till en ny människa, så snart han mottagit tron. Han bibehåller även som kristen något av sina forna synder. Ty ännu äro vi icke döda utan leva alltjämt i köttet, vilket ännu icke är rent utan har begärelse mot Anden. Gal. 5, 17. Och Rom. 7, 14 heter det: "Jag är av köttslig natur, såld till träl under synden", och Rom. 7, 23: "Men i mina lemmar ser jag en annan lag" o. s. v. Alltså förbliva de medfödda synder, som man hade före tron, även sedan man undfått tron, blott med den skillnaden, att de tvingas tjäna anden, som härskar över dem, så att de icke få komma till herravälde. Men det sker icke utan kamp. Kristus ensam har den äretiteln, att han var ren alltigenom, 1 Petr. 2, 22: "Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun."

3:1

Här prisas åter en av de lysande egenskaperna hos denna förträffliga lag- och egenrättfärdighet, nämligen att den kommer oss att förakta sanningen, att den förhäxar oss, så att vi icke lyda utan äro upproriska mot sanningen.

Paulus kallar galaterna oförståndiga och förhäxade, emedan han jämför dem med barn, vilka äro mest utsatta för häxeri. Han vill säga: Det har gått er alldeles som det går barn, som trollkonor, spöken och häxor ta som lättfånget byte och tycka om att förtrolla med sina trollkonster och sitt sataniska bländverk.[314] Paulus förnekar icke, att trolldom är något verkligt, och säger icke heller, att sådant icke förekommer, ty nedan kap. 5, 20 uppräknar han bland köttets gärningar också trolldom, som är detsamma som häxeri. Han bekräftar alltså, att häxeri och trolldom är något som verkligen förekommer. Det kan nämligen icke förnekas, att djävulen lever, ja, härskar i hela världen. Häxeri och trolldom äro djävulens gärningar, varigenom han icke endast skadar människor utan även, med Guds tillåtelse, någon gång dödar dem. Vi äro alla med våra kroppar och våra tillhörigheter underkastade djävulen. Vi äro gäster i denna värld, vars furste och gud han är. Det bröd som vi äta, den dryck vi dricka, de kläder vi begagna, ja, till och med luften och allt varav vi leva i köttet, äro under hans välde. Han kan alltså genom sina häxor skada barn, så att de få någon hjärtsjukdom eller bli blinda. Han kan också stjäla barn, helt och hållet undanskaffa ett barn och i dess ställe lägga sig själv i vaggan. Jag har hört talas om att det funnits en sådan gosse i Sachsen. Han hade fem ammor men kunde ändå icke mättas. Det finns många sådana exempel.

Förhäxning är ingenting annat än ett djävulens konstgrepp eller bländverk, antingen han skadar en lem eller rör vid hela kroppen eller rent av skaffar undan den. Det förstår han utmärkt att göra även med vuxna människor. Därför är det icke underligt, att han så lätt förhäxar barn. Men det är i själva verket ingenting annat än ett bländverk, en illusion. Han kan nämligen, efter vad det berättas,[315] åter bota det som han med sina konster skadat, på det sättet att han återställer det fördärvade ögat eller den fördärvade lemmen. Där har emellertid icke varit någon skada, utan så förvänder han synen både på dem han förhäxar och på andra, som se de förhäxade, att de icke anse det vara någon illusion utan svära på att skadan är verklig. Men emedan han i sinom tid avlägsnar skadan, är det tydligt, att det endast varit en illusion och icke en verklig skada, ty verkliga skador kunna icke botas eller återställas på det sättet. a)

Härpå finnes ett utmärkt exempel i Vitae patrum,31 för att icke nämna skaldernas berättelser om förvandlingar. Till den helige Macarius, som bodde i öknen, kommo föräldrarna till en flicka, som de hade förlorat på det sättet, att de ansågo henne vara förvandlad till en ko. De kunde icke se annat än att hon var en ko. De förde alltså sin dotter till den helige Macarius för att han skulle bedja för henne, så att hon återfick sin mänskliga gestalt. Då han fått höra, vad saken gällde, sade han: Jag ser en jungfru, icke en ko. Han hade nämligen andliga ögon, därför kunde Satan icke bedraga honom med sina konster såsom han gjort med föräldrarna och deras dotter, som den onde anden så hade förhäxat, att de kunnat gå ed på att det var en verklighet som de sågo med sina förhäxade ögon. Men då den helige Macarius bad för flickan, icke att hon skulle återfå sin mänskliga gestalt, som hon aldrig förlorat, utan att Gud skulle befria henne från detta djävulens bländverk, öppnades föräldrarnas och dotterns ögon, så att de förstodo, att vad de tagit för verklighet endast var Satans bländverk.

Så stor är Satans list, och sådan makt har han att förvända sinnena.[316] Och det är ju icke underligt, då ett målat glas kan förändra vår uppfattning av tingens färg. Med största lätthet kan han alltså gäcka en människa, så att hon menar sig se något, som hon icke ser, eller höra en röst, ett åskdunder, en flöjt eller en trumpet, som hon likväl icke hör. Så menade sig Julius Caesars soldater höra någon spela på en vasspipa och en trumpet. Det berättar Suetonius i sin levernesbeskrivning över Csesar. En mycket storväxt och ståtlig man, som satt alldeles i närheten och blåste på en vasspipa, visade sig plötsligt. Då icke blott herdarna i trakten utan även en mängd soldater från posteringarna och några trumpetare samlats för att höra på honom, ryckte han till sig en trumpet från en av dem. sprang ned till floden, blåste en signal med väldig kraft och sam över till andra stranden. Satan kan alltså med största lätthet binda alla sinnen, så att man tror sig kunna svära på att man ser, hör eller vidrör något, som man likväl icke ser o. s. v.

Men han kan bringa människor från sina sinnen icke endast på detta grova sätt utan även på ett finare och desto farligare, och där visar han framför allt sin konst. Och därför jämställer Paulus sinnenas förhäxning med andens förhäxning. Men med sådan andlig förhäxning fångar och bedrager den gamle ormen icke människors sinnen utan deras själar med falska och ogudaktiga meningar, vilka de så fångade omfatta såsom sanna och skriftenliga. Att han kan utföra sådant har han i våra dagar verkligen visat genom svärmarna, vederdöparna, sakramenterarna o. s. v. Deras själar har han med sitt bländverk så förhäxat, att de omfatta lögn, villfarelser och förskräckligt mörker som vissaste sanning och klaraste ljus. Och de låta sig icke ledas bort från dessa sina fantasier av några förmaningar eller någon bevisning ur Skriften, emedan de äro absolut övertygade om att de ensamma äro visa och ha en from åsikt om heliga ting, medan alla andra äro blinda. De göra alltså fullkomligt likadant som den nämnda flickans föräldrar, vilka på grund av Satans bländverk voro så övertygade om att deras dotter icke var en människa utan en ko, att de kunnat svära på det. Och minst av allt hade de kunnat tro, att detta var en illusion, ett djävulens bländverk. De hade alla sinnens vittnesbörd på sin sida.[317] Ögonen sågo en ko, öronen hörde en kos läte o. s. v. Och mot sinnenas samstämmiga vittnesbörd ansågo de icke, att man kunde opponera sig.

Men detta exempel med Macarius visar, att man i kroppsligt häxeri måste strida mot sinnenas vittnesbörd. Så mycket mer måste man göra det vid andligt häxeri, då djävulen invärtes med skenbart rimliga åsikter och läror åstadkommer detsamma som han utvärtes åstadkommer med gestalter och färger i sinnena. Med sådant kan han som sagt till den grad dåra människorna, att de svära på att deras fullständigt vilsna och ogudaktiga fantasier äro den vissaste sanning. På detta sätt har han i vår tid förtrollat Miinzer, Zwingli och andra, genom vilka han återigen förhäxat otaliga andra.

Och så stort är denne trollkonstnärs begär att skada, att han icke endast förför sådana säkra och övermodiga andar med sina konster utan även försöker med sitt bländverk dåra dem som tänka fromt och rätt om Guds ord och den kristna religionen. Mig själv anfaller han ofta så häftigt och överhopar mig med så dystra tankar, att han alldeles skymmer bort Kristus för mig och så när berövar mig honom. b) Kort sagt, det finns ingen av oss, som icke gång efter annan förhäxas med falska meningar. Alla frukta vi, förtrösta eller glädjas, där ingen anledning fanns till att förhålla sig så. Alla tänka vi någon gång annorlunda om Gud, Kristus, tron, kallelsen och det kristna livet än man bör tänka.

Vi böra alltså lära oss känna igen denne trollkonstnärs blandverk och list, så att han icke finner oss säkra och sovande och kan bedraga oss med sina konster. Visserligen kan han icke skada vårt ämbete med sitt häxeri, men han är hos oss i anden. Han går omkring dag och natt och söker efter tillfälle att uppsluka envar av oss särskilt. Och finner han oss icke nyktra och väpnade med andliga vapen, det är, med Guds ord och tron, så uppslukar han oss.

Alltså upptar Satan ständigt nya strider med oss. Och det är mycket nyttigt för oss,[318] att han med sitt forsåt på det sättet anfaller oss och skaffar oss att göra. Ty på detta sätt befäster han vår kristna åskådning och förökar tron i oss. Visserligen ha vi ofta blivit slagna till marken i denna strid, och det händer alltjämt, men vi gå dock icke under. Ty Kristus har alltid triumferat och triumferar alltjämt genom oss. Därför hysa vi ett fast hopp om att vi även för framtiden skola genom Kristus gå som segrare ur striden med djävulen. Och detta hopp föder hos oss en pålitlig tröst, så att vi i alla anfäktelser kunna hämta mod av dessa tankar: Han har ju även tidigare frestat oss och med sitt forsåt sökt förleda oss till otro, förakt för Gud och förtvivlan, och likväl har han icke lyckats. Alltså skall han icke lyckas i fortsättningen heller. Ty den som är i oss är större än den som är i världen. Kristus är den starkaste, han har i oss besegrat den starke, och han besegrar honom alltfort och skall även i framtiden besegra honom. Likväl övervinner djävulen oss någon gång i köttet för att vi så skola lära känna den starkares makt mot den starke och kunna säga med Paulus: "När jag är svag, då är jag stark" (2 Kor. 12, 10).

Därför må ingen mena, att det endast är galaterna som förhäxats av Satan, utan var och en må betänka, att han kunnat och alltjämt kan bli utsatt för detsamma. Ingen av oss är så stark att han kan stå djävulen emot, särskilt icke om han försöker göra det i egen kraft. Job var en uppriktig och rättfärdig man, som fruktade Gud, och på jorden fanns icke hans like. Men vad förmådde han väl mot djävulen, då Gud drog undan sin hand? Var icke den helige mannens fall förskräckligt? Alltså var det icke endast bland galaterna som denne häxmästare var mäktig, utan han försöker alltid att ingiva så många människor som möjligt falska åsikter, ty han är en lögnare och lögnens fader. Säkert är att han i våra dagar med denna sin konst dårar svärmeandarna, som jag redan sagt. I dem regerar han, och dem gör han mer oböjliga och hårda än det hårdaste städ. Någon undervisning taga de icke emot,[319] skäl höra de icke på, Skriften låta de icke komma till tals, utan de äro bara inriktade på att med sina ur egen fatabur hopfantiserade och hopljugna utläggningar förtaga kraften i de skriftställen, som anföras mot dem, och på att försvara sina egna drömmar, som de lagt in i Skriften. Och detta är ett tydligt tecken på att de äro fångade av djävulens häxeri.

a) Hs dessutom: "Min bror blev dödad genom trolleri i knät, måste dö." Tillbaka

b) Hs: "Så anfaller han understundom mig och skrämmer mig med syner, så att jag fruktar, där det icke finnes anledning till fruktan. Han inger mig falska föreställningar om vad det är att vara en kristen." Tillbaka