Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

2:21

Jag förkastar icke Guds nåd.

Jag förkastar inte Guds nåd.

Här börjar den andra bevisföringen i detta brev. Här bör noga observeras: att sträva att bliva rättfärdiggjord genom lagens gärningar är detsamma som att förkasta Guds nåd. Vad kan väl vara mera gudlöst eller vad kan vara en förskräckligare synd än att förkasta Guds nåd och icke vilja bliva rättfärdiggjord genom tron på Kristus? Det är sannerligen nog och mer än nog att vi äro ogudaktiga och överträda alla Guds bud. Skola vi nu också därtill lägga denna syndernas synd, att vi självsäkert visa ifrån oss den genom Kristus oss erbjudna nåden och syndaförlåtelsen? Tro mig, denna hädelse är för stor och förskräcklig för att kunna beskrivas. Ingen synd ha Paulus och de andra apostlarna så våldsamt framhävt och bestraffat som nådeföraktet och förnekelsen av Kristus, och likväl går det mycket lätt att göra sig skyldig till sådant. Att Paulus så hårt angriper Antikrist beror framför allt på att denne tager bort nåden och förnekar Kristi välgärning, hans som är vår präst, som utgivit sig själv som offer för våra synder. a) Men att på detta sätt förneka Kristus är att alldeles bespotta och förtrampa honom och träda i hans ställe och säga: Jag skall rättfärdiggöra och frälsa dig. Varigenom? Genom mässor, vallfärder, avlat, iakttagande av klosterregeln m. m. Därför har Antikrist helt enkelt hävt sig upp mot och över Gud och intagit Kristi plats, förkastat nåden och förnekat tron. Ty han lärde så: Tron gagnar till intet, om den icke har gärningar. Och genom att intala människor denna lögn har han helt undanskymt och dolt Kristi välgärning. I stället för nåden, Kristus och hans rike har han satt gärningsläran och ceremoniväsendet, som han stadfäst med rent struntprat, och så har han ryckt med sig hela världen bort från Kristus, som likväl ensam borde regera i samvetet, och med våld nedstött den till helvetet.

Härav inses till fullo, vad det är att förkasta Guds nåd, nämligen att vilja rättfärdiggöras av lagen. Men vem har väl någonsin hört något sådant, att vi genom att uppfylla lagen skulle förkasta nåden? Synda vi alltså, när vi uppfylla lagen? Nej. Men vi förkasta nåden, när vi uppfylla lagen i tanke att rättfärdiggöras genom den. Lagen är god, helig och nyttig (Rom. 7, 12), men den rättfärdiggör icke. Den som alltså gör lagen i den tanken, att han skall bliva rättfärdiggjord genom den, han förkastar nåden, säger nej till Kristus och hans offer, vill icke frälsas genom detta oändligt höga pris utan vill genom lagens rättfärdighet göra till fyllest för sina synder eller genom sin rättfärdighet förtjäna nåden. Han hädar och förkastar förvisso Guds nåd. Men det är fruktansvärt redan att nämna, att en människa kan vara så förvänd i sin ondska, att hon t. o. m. förkastar Guds barmhärtighet och nåd. Och likväl gör hela världen så, även om den icke vill synas göra det utan säger sig ge Gud den högsta ära. Nu följer alltså det andra beviset.

Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.

Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.

Här påminner jag åter om att Paulus icke talar om ceremoniallagen, som han skall göra enligt sofisternas ständiga tjat. De första upphovsmännen till denna villfarelse äro Origenes och Hieronymus, vilka i detta stycke äro farliga lärare. Dem ha sedan alla skolastiker följt. Och i våra dagar gillar och stadfäster Erasmus deras villfarelse. De fromma böra icke på något sätt befatta sig med dessa barnsligheter av utläggare, som i sin dårskap förfalska Paulus. De tala om något, som de aldrig begripit eller erfarit. Som om icke även ceremoniallagarna varit goda och heliga! Ordningen för prästämbetet, omskärelsen, offren, gudstjänsten, hela fromhetslivet med dess heliga handlingar voro ceremonier. Alltså talar han om hela lagen.

Dessa Pauli ord böra noga övervägas, vilket kan ske genom följande resonemang. Är det sant eller icke att Kristus har dött? Vidare: Har han dött i onödan? Vill man då icke bli avslöjad som uppenbart galen, måste man säkerligen svara, att han har dött, och vidare, att han icke dött i onödan, icke för sin egen skull utan för vår skull. Har han alltså icke dött i onödan, kommer rättfärdigheten icke av lagen.

Tag nu båda slagen av lag, ceremoniallagen och morallagen eller budorden och gör det tankeexperimentet, att du genom billighetsförtjänst kommit därhän, att du fått Anden, att du har kärlek. Detta är orimligt och förekommer ingenstädes i verkligheten. Men förutsätt som sagt, att du genom att göra vad du förmår förvärvar nåd, är rättfärdig, har Anden. Varifrån har du då fått detta? Från billighetsförtjänsten? I så fall behöver du icke Kristus, han är dig till intet nyttig och har dött i onödan. Tag sedan själva tio Guds bud, som föreskriva den högsta gudstjänst, nämligen gudsfruktan, tro och kärlek till Gud och dessutom kärlek till nästan. Förutsätt nu, att någon blivit rättfärdig av att uppfylla de tio budordens lag! Icke desto mindre förblir det sant, att Kristus har dött i onödan. Den som blir rättfärdig genom dekalogen har nämligen i sig själv kraft att förvärva rättfärdighet. Genom att icke skjuta någon dödssyndens rigel för och genom att göra vad han förmår förtjänar han ofelbart nåden och får den helige Ande ingjuten i sig, så att han kan älska Gud och sin nästa. Om detta är riktigt, följer därav med nödvändighet, att Kristus dött i onödan. Ty vad har människan för behov av att Kristus älskar henne och utgiver sig själv för henne, då hon utan Kristus, genom billighetsförtjänst, kan ernå nåd och därefter göra goda gärningar och genom fullgiltig förtjänst vinna det eviga livet eller åtminstone bliva rättfärdig genom att uppfylla lagen? Alltså bort med Kristus och alla hans välgärningar, ty han är alldeles överflödig. Men varför skall Kristus födas, korsfästas, dö? Varför blir han min präst, som älskar mig och frambär ett oskattbart offer, sig själv, för mig? Varför gör han allt detta? Helt i onödan, om det verkligen går så till att bli rättfärdig som sofisterna lära, om jag alltså finner rättfärdighet i lagen eller i mig själv utan nåden och Kristus.

Men får man verkligen tåla eller bortse ifrån denna hädelse, att det gudomliga majestätet, som icke skonar sin egen Son utan utgiver honom för oss alla, gör detta icke på allvar utan på skämt? Förrän jag medger det, såge jag hellre icke endast alla papisters och svärmares utan alla änglars helighet tillsammans med djävulen själv för evigt förkastas och fördömas. b) Jag vill helt enkelt icke se något annat än denne Kristus. Han bör vara en så stor skatt för mig, att allt annat blir till avskräde för mig i jämförelse med honom. Han bör vara ett så stort ljus för mig, att då jag i tron har fattat om honom, skall jag icke veta, om det finns någon lag, synd eller orättfärdighet i världen. Ty vad är allt i himmel och på jord i jämförelse med Guds Son?

Därför är förkastandet av Guds nåd den största synden och även den vanligaste, som begås av alla verkhelgon. Ty då de sträva efter att vinna rättfärdighet genom billighetsförtjänst eller genom sina gärningar och sina vedermödor eller genom lagen, förkasta de, som vi sagt, Guds nåd och Kristus. Upphovet till all sådan styggelse var påven. Ty han har förmörkat, ja, helt och hållet gömt undan Kristi evangelium och uppfyllt och betungat världen med sina ogudaktiga stadganden. Bl. a. vittna hans egna avlatsbrev och bullor härom, eftersom han i dem avlöser icke dem som tro utan dem som kunna åberopa sin förkrosselse, sin bikt, att de räckt hjälpsamma händer o. s. v. Därigenom har han till fyllest intygat, att Kristus har dött helt i onödan, och att nåden är ett tomt och kraftlöst ord. Därför äro de hädiska styggelserna i påvedömet omätliga, och likväl framhärda de blinda och förstockade solisterna, trots att sanningens ljus åter lyser så klart, i sina ogudaktiga och oändligt verklighetsfrämmande åsikter. De påstå alltjämt, att människans naturliga krafter äro ofördärvade, och att människan genom sina goda gärningar och förtjänster kan bereda sig till nåden. Det är så långt ifrån att de skulle erkänna sin ogudaktighet och sin villfarelse, att de t. o. m. försvara dem mot bättre vetande, mot sitt samvete.

Vi åter hävda oryggligt med Paulus (ty vi vilja icke förkasta Guds nåd), att antingen har Kristus dött i onödan, eller gör icke lagen rättfärdig. Men Kristus har icke dött fåfängt, alltså rättfärdiggör icke lagen. Kristus, Guds Son, har av idel nåd och barmhärtighet rättfärdiggjort oss. Alltså kunde icke lagen göra detta. Ty hade den kunnat det, skulle Kristus ha handlat dåraktigt, då han utgav sig själv för våra synder för att vi därigenom skulle rättfärdiggöras. Vi draga alltså den slutsatsen, att vi rättfärdiggöras varken genom billighetsförtjänst eller fullgod förtjänst eller genom vårt kors och våra lidanden eller ens genom lagen utan uteslutande genom tron på Kristus.

Men om min frälsning kostar Kristus så mycket, att han måste dö för mina synder, då är det tydligt, att mina gärningar och även lagens rättfärdighet är något alltför ringa, av absolut intet värde i jämförelse med detta väldiga pris. Ty jag kan säkert icke för en ringa penning köpa det som kostat tusentals guldtalenter. Ty för att med tystnad förbigå långt ringare ting, så är själva lagen med alla sina gärningar och all sin rättfärdighet knappt en styver i jämförelse med Kristus, genom vars död och uppståndelse min död besegrats och rättfärdighet och evigt liv blivit mig givet. Skall jag då förakta och förkasta detta ojämförliga pris och genom lagen eller genom billighetsförtjänst och fullgod förtjänst, som enligt Paulus är orenlighet och avskräde, särskilt i jämförelse med Kristus, eftersträva den rättfärdighet, som Paulus här betygar, att Kristus givit mig för intet och av idel kärlek, särskilt då detta kostat honom så mycket, att han måst utgiva sig själv för mig? Så gör som sagt världen och särskilt de i världen, som vilja synas vara de bästa och heligaste. Och därigenom tillkännage de fullt tydligt sin åsikt, att Kristus har dött i onödan, ehuru de med munnen bekänna något annat. Men detta är att till det yttersta häda Kristus, att spotta honom i ansiktet, att förtrampa Guds Son, att vanhelga det nya förbundets blod.

Och det bör noga observeras, att när Paulus här nämner rättfärdigheten, tager han ordet i dess högsta betydelse, icke om det borgerliga eller ekonomiska livets rättfärdighet, d. v. s. han syftar icke på den borgerliga rättfärdighet, som Gud gillar och kräver och som han även belönar. Den kan förnuftet i viss mån prestera. Utan han talar om rättfärdigheten inför Gud, genom vilken vi befrias från lag, synd, död och allt ont och bliva delaktiga av nåd, rättfärdighet och liv, ja, bliva herrar över himmel och jord och allt skapat. Den rättfärdigheten kan varken mänsklig eller gudomlig lag åstadkomma.

Visserligen är lagen given utöver förnuftet för att upplysa och hjälpa människan och visa henne, vad hon bör göra och låta. Likväl kan icke människan bli rättfärdig, ens om hon sätter till sitt förnuft och alla sina krafter och får hjälp av lagen, detta stora ljus, som Gud givit. Men om det bästa som världen har här på jorden, nämligen lagen, som liksom en sol lagts till det jordiska ljuset, den svaga mänskliga facklan förnuftet, för att upplysa och vägleda det, icke kan rättfärdiggöra, vad skulle då förnuftet förmå utan lagen? Vad, frågar jag? Intet annat än vad påven uträttat med sina universitet och munkar, vilka förmörkat även det första budets ljus. Därför kunna de samt och synnerligen icke förstå ens en bokstav av lagen rätt, utan de vandra i förnuftets tjocka mörker. Och det är en mycket värre villfarelse än den som uppkommit av läran om lagens gärningar.

Alltså är det mycket tungt vägande ord, som Paulus här säger: «Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.» Han förbigår med tystnad de mänskliga krafterna, förnuftet och visheten, som gör större intryck på människor, ju större den är, och säger utan vidare: »Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen.» Alltså kan det mänskliga förnuftet icke ens med hjälp av gudomliga lagar åstadkomma rättfärdighet, utan det för bort från rättfärdigheten och förkastar Kristus. Ty om förnuftet kunde åstadkomma rättfärdighet, hade Kristus dött förgäves. Med Paulus böra vi alltså sätta Kristi död mot alla lagar och icke veta av något annat än Jesus Kristus och honom korsfäst, så att han ensam får sprida sitt ljus. Den som så gör blir lärd, rättfärdig och helig och mottager den helige Ande, som bevarar honom i Ordets och trons renhet. Men förlorar man Kristus ur sikte, är allt fåfänglighet.

Här se vi åter vad som är lagrättfärdighetens eller egenrättfärdighetens berömmelse. Enligt Paulus innebär den förakt för och förkastande av Guds nåd och gör Kristi död kraftlös och fåfäng. Paulus är icke någon skolad vältalare, men vilket stoff erbjuder han icke för en sådan! Vilken formell elegans är stor nog att konkurrera med uttryck som »förkasta nåden» och icke vilken nåd som helst utan »Guds nåd»? Och likaså detta: »Då har Kristus dött i onödan.» Denna skändlighet är så stor, att all världens vältalighet icke räcker till för att framhäva den. Det är lätt i att säga »dö förgäves», men om man hävdar, att Kristus icke behövt dö, skaffar man honom helt ur vägen. Den som vill bygga ett anförande efter alla konstens regler har här det rikaste stoff till att utbreda sig över vilken förskräcklig hädelse läran om gärningsrättfärdigheten innebär. Kan man höra något förskräckligare eller mera hädiskt, än att jag gör Kristi död fåfäng, om jag vill hålla lagen i avsikt att genom den bliva rättfärdiggjord? Att beröva Kristi död dess kraft är att beröva hans uppståndelse, hans seger, hans härlighet, hans rike, ja, himmel och jord, Gud själv och Guds majestät och över huvud allting dess kraft. Är detta kanske en ringa sak? Om man sade, att den franske kungens välde eller det romerska kejsardömet upprättats till ingen nytta, skulle man anses vara helt från sina sinnen. Men detta senare kan ju icke på något sätt jämföras med att säga, att Kristus har dött fåfängt.

Denna Pauli åska med dunder och blixt från himlen mot lagens rättfärdighet och egenrättfärdigheten borde verkligen kunna avskräcka oss från densamma. Med sin blixt slår han en gång för alla till marken och fördömer alla kloster och religioner och all rättfärdighet, som bygger på vare sig i lagen föreskriven eller självvald gudstjänst. Men vem skulle icke förakta sina klosterlöften, sin tonsur, sin munkkåpa, alla mänskliga stadgar och därtill Mose lag, då han hör, att han för sådana ting förkastar Guds nåd och berövar Kristi död dess kraft? Då världen hör sådant, vill den icke tro att det är sant, ty den anser, att sådan ondska kan icke finnas i ett människohjärta, att det skulle förkasta Guds nåd och akta Kristi död för ingenting. Och likväl är denna förskräckliga synd mycket vanlig. Ty var och en som går förbi tron på Kristus och antingen genom gärningar, tillfyllestgörelser och lidanden eller genom Guds lag söker rättfärdighet, han förkastar Guds nåd och föraktar Kristi död, hur mycket han än med läpparna säger motsatsen.

a) Hs: »Antikrist är den som förnekar sin Frälsares välgärning och förnekar hans nåd, som [utgivit] sig själv som ett offer o. s. v., och som står i hans ställe och säger: Jag vill frälsa dig. Här har du tonsurer, mässor, påvebeslut.» Tillbaka

b) Hs: »Men hellre än att det [Kristi verk] skall vara förgäves, må lagens och alla änglars helighet dra för hin i våld.« Tillbaka


Logosmappen | Till början