2:20b

Det rätta sättet att bli rättfärdiggjord är därför icke att börja med att »göra vad man själv förmår» (det är deras egen terminologi). Om människan gör vad hon förmår, säga de, giver Gud henne ofelbart sin nåd. Denna sats är en grundläggande princip och en trosartikel för sofisterna. Men de mildra satsens stränghet på följande sätt: Att göra vad man förmår får icke fattas i absolut mening utan relativt, d. v. s. det är nog, om människan gör så mycket, att det kan godtagas enligt en rättskaffens mans omdöme. I absolut mening kan icke kravet uppfyllas, men det räcker till, om man någorlunda närmar sig uppfyllelsen. Det är nog om man gör så många gärningar, fastar så mycket o. s. v., som enligt en god mans omdöme befinnes vara gott. Då följer säkert nåden, visserligen icke på grund av billighetsförtjänsten i och för sig utan på grund av Guds oföränderlighet. Han är så god och rättfärdig, att han icke kan underlåta att giva nåd som belöning för goda gärningar. Och härav kommer den kända versen:

Gud fordrar icke av en man, att han skall göra mer än han kan.

Den ger visserligen god mening, men endast under förutsättning att den insattes i rätt sammanhang. Den gäller på det naturliga livets område, om borgerliga och ekonomiska förhållanden. Om jag t. ex. på det område, där det mänskliga förnuftet är högsta norm, förestår mitt husfolk eller bygger hus eller sköter ett ämbete och gör så mycket jag kan eller vad på mig ankommer, så är jag utan skuld. Men förnuftets rike har sina bestämda gränser, och endast inom dem gäller satsen om att göra vad i ens förmåga står eller så mycket man kan. Men sofisterna vilja ha den att gälla även i det andliga riket, där människan icke kan något annat än synda. Hon är nämligen »såld till träl under synden» (Rom. 7, 14). Men när det gäller yttre förhållanden, det borgerliga eller ekonomiska livet, är människan icke slav under utan herre över dessa kroppsliga ting. Därför var det ogudaktigt gjort av sofisterna att överföra dessa samhällslivet eller det husliga livet gällande satser på det kyrkliga området. Det mänskliga förnuftets rike eller regemente skall nämligen skiljas himmelsvitt från det andliga riket eller regementet.

Likaså lärde de, att naturen visserligen är fördärvad, men att de naturliga förmågorna äro oskadda, även hos de onda andarna. Men om de naturliga förmågorna äro ofördärvade, är också förståndet rent och viljan god och ofördärvad och följaktligen allt fullkomligt. Även sådant är bra att veta för att trons lära må upprätthållas i sin renhet. Då sofisterna säga, att de naturliga förmågorna äro ofördärvade, medger jag detta. Men om de därav draga den slutsatsen, att människan kan uppfylla lagen, älska Gud o. s. v., så förnekar jag, att detta senare är en följd av det förra. Jag skiljer mellan naturliga och andliga förmågor och hävdar, att de andliga icke äro oskadda utan fördärvade, ja, genom synden helt förkvävda hos människan och djävulen, så att intet annat finnes kvar än ett förvänt förstånd och en mot Gud fientlig och motspänstig vilja, vars alla uppsåt stå Gud emot. Alltså äro visserligen de naturliga förmågorna oskadda, men vilka förmågor? Att människan i sin ogudaktighet och sitt slaveri under djävulen har vilja, förnuft, valfrihet och förmåga att bygga hus, sköta ämbeten, styra skepp och utföra andra dylika sysslor, vilket allt enligt 1 Mos. 1, 28 är henne underlagt. Denna makt har nämligen icke fråntagits henne. Hon har icke berövats förmågan att föda barn, styra en stat eller sköta ett hus, utan den bekräftas genom det anförda bibelstället. Men sofisterna ha överflyttat detta till att gälla de andliga förmågorna. Kanske ha de fått tanken från fäderna, och eftersom de icke rätt förstodo den, tillämpade de den på det andliga området, och så ha de sammanblandat världsligt och kyrkligt. Det tillkommer alltså oss att rensa ut och avlägsna dessa anstötligheter ur kyrkan. Vi gå alltså med på att satserna äro sanna men endast i rätt sammanhang, nämligen i det kroppsligas värld. Men om de överföras till det andliga riket, inför Gud, förneka vi dem. Ty där äro vi helt och hållet dränkta i synder. Allt som finns i vår vilja är ont, allt som är i vårt förstånd är villfarelse. I gudomliga ting har människan därför ingenting annat än mörker, villfarelser, ondska och förvändhet i vilja och förstånd. Hur skulle hon då kunna göra goda gärningar, älska Gud o. s. v.?

Därför säger Paulus, att det icke är vi utan Kristus som börjar. »Han har älskat mig», säger han, »och utgivit sig själv för mig», liksom han ville säga: Han fann icke hos mig någon god vilja eller något rättskaffens förstånd, utan han fick medlidande med mig, då han såg, att jag var ogudaktig, vilsefarande, vänd bort från Gud och ständigt på väg längre bort från honom, i strid mot Gud, fången, regerad och riden av djävulen. Av en barmhärtighet, som förekom mitt förnuft, min vilja och mitt förstånd, älskade han mig, och han älskade mig så, att han utgav sig själv för mig för att jag på så vis skulle befrias från lag, synd, djävul och död.

Och dessa ord, »Guds Son», »har älskat mig», och »utgivit sig själv för mig», äro idel dunder och blixt från himlen mot lagens rättfärdighet och gärningsläran. Så stor var ondskan, så stor villfarelsen, mörkret och okunnigheten i min vilja och mitt förstånd, att jag måste lösköpas för ett så oändligt högt pris. Varför skryta vi då med förnuftets ledning, med våra ofördärvade naturliga förmågor, med att förnuftet i varje situation väljer det bästa möjliga, med att göra vad på oss ankommer? Är det tillrådligt att åt en vredgad Gud, som enligt Mose är en förtärande eld (5 Mos. 4, 24), hembjuda dessa mina tomma agnar eller rättare förskräckliga synder? Skall jag pocka på att han för dem skall giva mig nåd och evigt liv, när jag här får höra, att det finns så mycket ont i min natur, att världen och hela skapelsen icke räckt till för att blidka Gud, utan att Guds egen Son måst utgivas för mina synder?

Men betrakta noggrannare detta pris, och se närmare på denne fånge, nämligen Guds Son, så skall du finna, att han är oändligt många gånger större och härligare än hela skapelsen. Vad skall du göra, då du hör Paulus säga, att ett så oändligt högt pris utgivits för dina synder? Tänker du komma med din kåpa och tonsur, din kyskhet, lydnad och fattigdom? Vad betyder väl allt detta, ja vad betyda Mose lag och lagens gärningar, vad alla martyrers alla gärningar och lidanden, vad alla heliga änglars lydnad gentemot detta, att Guds Son utgivits och utgivits på det ovärdigaste sätt, nämligen till korsets död, för att allt hans dyra blod skulle utgjutas, och det för dina synder? Om du betraktade detta pris, borde du förbanna, besudla, bespotta, fördöma alla kåpor och tonsurer, alla munklöften och munkgärningar, alla billighetsförtjänster och fullgiltiga förtjänster och bedja alltsammans draga åt helvete. Därför är det en outhärdlig och förskräcklig hädelse att tänka ut någon gärning, varigenom man i sin förmätenhet menar sig kunna försona Gud, eftersom här framgår, att han endast kan försonas för detta omätliga och oändliga pris, hans Sons död och blod, av vilket en enda droppe i värde överstiger hela skapelsen.

Därför brukar jag säga, att det icke finnes någon annan kraft eller något annat medel att stå emot sekterna med än den enda artikeln om den kristna rättfärdigheten. Har den gått förlorad, ha vi inga möjligheter att motstå några villfarelser eller sekter. Det se vi nu i fråga om svärmare, vederdöpare och sakramenterare, som sedan de avfallit från denna artikel icke skola upphöra att falla, fara vilse och leda vilse i all oändlighet. Utan tvivel komma de att ge upphov till otaliga sekter och uttänka nya gärningar. Men vad är allt detta att komma med, det må till utseendet vara aldrig så präktigt och heligt, jämfört med Guds Sons död och blod, hans som utgivit sig själv för mig? Betänk vem denne Guds Son är! Vad är himmel och jord, om de jämföras med honom? Må hellre alla svärmare och papister fara till helvetet med sina rättfärdigheter, sina gärningar och förtjänster, även om hela världen håller sig till dem, än att evangelii sanning fördunklas och Kristi ära går om intet. Vad finns det då för anledning att skryta med gärningar och förtjänster? Om jag, förlorade och fördömde syndare, hade kunnat friköpas för något annat pris, varför skulle då Guds Son ha behövt utgivas för mig? Men emedan det icke fanns något som dög, vare sig i himlen eller på jorden, utom Kristus, Guds Son, därför var det alldeles nödvändigt att han utgavs för mig. Därtill kommer, att han gjorde det av högsta kärlek, eftersom Paulus säger: »Som har älskat mig».

Dessa just anförda ord äro bräddfulla av tro. Och den som kunde uttala och på sig tillämpa det lilla pronominet »mig» med sådan tro som Paulus gör det, han skulle också vid Pauli sida bliva den bäste kämpe mot lagen. Han har nämligen icke utgivit ett får eller en oxe, guld eller silver för mig, utan allt vad Gud heter, sig själv har han utgivit för mig. För mig, säger jag, som var den eländigaste och mest förkomne syndare. Genom att Guds Son så utgav sig i döden andas jag åter, och detta utgivande tillägnar jag mig. Detta tillägnande är trons rätta kraft. Så talar icke ett verkhelgon: Kristus har älskat mig o. s. v.

Dessa ord, som äro den renaste predikan om nåden och den kristna rättfärdigheten, sätter Paulus mot lagens rättfärdighet, som om han ville säga: Lagen må vara en gudomlig lära, den må ha sin ära, men den har icke älskat mig och icke utgivit sig själv för mig, utan den anklagar och förskräcker mig. Men nu har jag en annan, som har befriat mig från lagens förskräckelse, från synden och döden och försatt mig i frihet, i Guds rättfärdighet och evigt liv. Han heter Guds Son, han har älskat mig och utgivit sig själv för mig.

Så omfattar som sagt tron och sluter i sig Kristus, Guds Son, för oss utgiven, i enlighet med vad Paulus här säger. Då vi i tron omfatta honom, ha vi rättfärdighet och liv. Ty Kristus är Guds Son, som av idel kärlek utgivit sig själv till min återlösning. Och med dessa ord beskriver Paulus mycket vackert Kristi prästerliga ämbete, som består i att försona Gud, att mana gott och att bedja för syndare, att frambära sig själv som ett offer för deras synder, att lösköpa dem o. s. v. Därför gäller det att rätt beskriva Kristus, icke som sofisterna och svärmarna, som göra honom till en ny lagstiftare, som avskaffat den gamla lagen och satt en ny i stället. För dem är Kristus en indrivare och tyrann. Men han skall beskrivas så som Paulus här gör, såsom Guds Son, vilken icke på grund av någon vår förtjänst eller någon vår rättfärdighet utan av ren barmhärtighet och kärlek utgivit och framburit sig själv som ett offer åt Gud för oss, arma syndare, för att helga oss för evigt.

Därför är Kristus icke någon Mose, icke en indrivare eller lagstiftare utan en som giver nåd, en Frälsare och förbarmare och med ett ord uteslutande ren och oändlig, skänkt och skänkande barmhärtighet. Den som målar Kristus så, han ger en riktig bild av honom. Om man låter sig nöja med en annan bild av honom, kommer man strax på fall i anfäktelsens stund. Men liksom det är de kristnas högsta konst att så beskriva Kristus, så är det också det svåraste av allt. Ty även för mig, som så flitigt har sysslat med och övat mig i denna sak, är det mycket svårt att beskriva Kristus så, som Paulus här gör, trots att evangeliets ljus nu får sprida sitt klara sken. Till den grad har den fördärvbringande åsikten och läran om Kristus som en lagstiftare gått mig i blodet. Ni yngre äro i detta avseende mycket lyckligare ställda än vi som äro äldre. Ty ni äro icke indränkta med dessa fördärvliga meningar, som jag från barnsben var så genomsyrad av, att jag blev förskräckt och bleknade, blott jag hörde Kristi namn nämnas, emedan jag var övertygad om att han var en domare. Jag har därför dubbelt arbete. Först måste jag frigöra mig från den gamla inrotade föreställningen om Kristus som lagstiftare och domare och fördöma och avvisa den, emedan den ständigt återkommer och på nytt får makt över mig. Sedan måste jag utbilda en ny åsikt, en sann förtröstan på Kristus som rättfärdiggörare och frälsare. Ni kunna med mycket mindre arbete skaffa er en rätt kunskap om Kristus, om ni blott vilja. Om därför någon sorg eller bedrövelse ansätter hjärtat, skall den icke tillskrivas Kristus, även om den kommer i Kristi namn, utan den skall tillskrivas djävulen. Han brukar komma under Kristi namn. Han omskapar sig nämligen till en ljusets ängel.

Vi böra alltså noga lära oss att icke blott i teorin utan även i praktiska livet skilja Kristus från allt vad lagstiftare heter. När djävulen kommer förklädd till Kristus och ansätter oss i Kristi namn, skola vi veta, att det icke är Kristus utan i själva verket djävulen. Kristus är nämligen en ljuvlig glädjebringare för ett förskräckt och sorgset hjärta, enligt Paulus, som här giver honom en ljuvlig benämning såsom den som »älskar MIG och utgiver sig själv för mig.» Kristus älskar alltså dem som äro i trångmål under synd och död, och han älskar dem så, att han utgiver sig själv för oss och blir vår präst, som ställer sig som medlare mellan Gud och oss arma syndare. Kan man höra ett ljuvligare eller gladare budskap? Om detta är sant - och det måste ju vara sant, om icke hela evangeliet skall vara osanning - , så rättfärdiggöras vi säkerligen icke genom lagens rättfärdighet, långt mindre genom någon egen rättfärdighet.

Det gäller alltså att läsa dessa ord »MIG», »FÖR MIG», med stort eftertryck. Du måste vänja dig vid att med fullviss tro omfatta detta »MIG» och tillämpa det på dig själv, att icke tvivla på att du också hör till dem som avses med detta »MIG». Ty Kristus har icke endast älskat Petrus och Paulus och utgivit sig själv för dem, utan denna nåd gäller oss i lika hög grad som dem och kommer oss till del lika säkert som dem. Därför innefattas också vi i detta »MIG». Ty liksom vi icke kunna förneka, att vi alla äro syndare, liksom vi tvingas tillstå, att Adam genom sin synd har fördärvat oss, gjort oss till Guds fiender, hemfallna åt Guds vredesdom och den eviga döden (ty detta känna och erkänna förskräckta hjärtan i blott alltför hög grad), likaså kunna vi icke förneka, att Kristus dött för våra synder för att vi skulle rättfärdiggöras. Ty han har icke dött för att rättfärdiggöra de rättfärdiga utan för att göra syndare rättfärdiga, för att göra dem till Guds vänner och barn och arvingar till allt himmelskt gott. Då jag alltså märker och erkänner, att jag på grund av Adams överträdelse är en syndare, varför skulle jag då icke kunna säga, att jag är rättfärdig för Kristi rättfärdighets skull, särskilt då jag hör, att han har älskat mig och utgivit sig själv för mig? Paulus tror fullt och fast på detta, och därför kan han också tala med sådan fullvisshet.

Logosmappen | Till början