Han talar tydligt och klart. Jag talar icke så om min död och korsfästelse, säger han, som om jag icke levde längre. Jo, jag lever. Ty jag levandegöres genom den död och korsfästelse, i vilken jag dör. D. v. s. då jag genom nåden och tron befrias från lagen, synden och döden, lever jag i sanning. Därför är denna korsfästelse och död, genom vilken jag korsfästes och dör från lagen, synden, döden och allt ont, för mig uppståndelse och liv. Ty Kristus korsfäster djävulen, dödar döden, fördömer synden och binder lagen. I det att jag tror detta, befrias jag från lagen o. s. v. Alltså är lagen för mig döv, bunden, död och korsfäst, och jag i min tur är döv, bunden, död och korsfäst för den. Genom just denna död och korsfästelse, det är, genom denna samma nåd eller frihet, lever jag. Men som jag ovan sagt bör man lägga märke till Pauli uttryckssätt. Han säger, att vi dö och korsfästas för lagen, då snarare själva lagen dör och korsfästes för oss. Men han använder med flit detta uttryckssätt, att vi äro korsfästa och döda för lagen, för att vad han säger må bliva ännu mera trösterikt. Ty lagen, som eljest består, lever och regerar i hela världen, som anklagar och fördömer alla människor, korsfästes och dör endast för dem som tro på Kristus. [282] Därför är det endast de som ha denna ära, att de äro korsfästa och döda för lagen, synden o. s. v.

Och detta onda är mycket vanligt. Ty sådant är vårt mänskliga elände, att vi i frestelse eller dödsfara genast övergiva Kristus och se på vårt liv och våra gärningar. Om vi då icke upprättas genom tron, måste vi gå under. [283] Därför böra vi vänja oss vid att i sådana samvetsstrider lämna oss själva åsido tillika med lagen och gärningarna, som endast tvinga oss att se på oss själva, för att utan vidare rikta blickarna på kopparormen, Kristus på korset, och med blicken stadigt fäst på honom slå fast för oss, att han är vår rättfärdighet och vårt liv, utan att bry oss om lagens, syndens, dödens eller Guds dömande vredes skrämmande hotelser. a) Ty Kristus, till vilken vi skåda fast och oavvänt, i vilken vi äro och som lever i oss, han är segrare och herre över lagen, synden, döden och allt ont. I honom bjudes oss säker tröst och gives oss seger.

Men Kristus, som lever i mig, avskaffar lagen, fördömer synden och dödar döden, ty där han är måste de försvinna. Ty Kristus är evig frid, tröst, rättfärdighet och liv. [284] För dem måste lagens skräck, sinnets sorg, synden, helvetet och döden vika. Kristus, som förbliver och lever i mig, borttager och uppslukar allt ont, som plågar och bedrövar mig. Därför gör detta hans inneboende, att jag befrias från lagens och syndens förskräckelser, kryper ur mitt eget skinn och överföres på Kristus och till hans rike, som är nådens, rättfärdighetens, fridens, glädjens, livets, salighetens och den eviga härlighetens rike. Då jag lever i honom, kan intet ont göra mig någon skada.

Utvärtes förbliver visserligen den gamla människan, som är lagen underkastad. Men i vad angår rättfärdiggörelsen, måste Kristus och jag vara absolut ett, så att han lever i mig och jag i honom (underligt uttryckssätt!). Men emedan han lever i mig, tillhör allt som finns i mig av nåd, rättfärdighet, liv, frid och frälsning Kristus själv, och likväl är detta samma mitt genom det sammanfogande och inneboende, som kommer till stånd i tron, genom vilken vi bliva liksom en kropp i anden. Emedan alltså Kristus lever i mig, måste han ha med sig nåd, rättfärdighet, liv och evig salighet, och lagen, synden och döden måste hålla sig undan. Ja, lagen korsfästes, uppslukas och avskaffas av lag, synden av synd, döden av död och djävulen av djävul. Så försöker Paulus helt leda oss bort från oss själva, från lagen och dess gärningar, och flytta oss över till Kristus och tron på Kristus, så att vi, då det gäller rättfärdiggörelsen, icke se något annat än nåd och skilja den himmelsvitt från lagen och gärningarna, som böra vara fjärran, när det gäller denna sak.

[285] Paulus har sitt speciella uttryck, som icke är mänskligt utan gudomligt och himmelskt. Evangelisterna och de övriga apostlarna (med undantag av Johannes ensam, som ibland talar på samma sätt) begagna det icke. Om icke Paulus förut använt detta sätt att tala och ord för ord hade förestavat oss det, skulle ingen ens av de heliga vågat begagna det. Ty det är obrukligt och oerhört att säga: Jag lever, jag lever icke; jag är död, jag är icke död; jag är syndare, jag är icke syndare; jag har lag, jag har ingen lag. Men detta uttryckssätt är sant i Kristus och genom Kristus. Om du därför, när det gäller rättfärdiggörelsen, skiljer på din person och Kristi, är du i lagen, förbliver i den och lever i dig, vilket betyder att vara död inför Gud och att fördömas av lagen, ty då har du, precis som sofisterna prata om, en av kärleken formad tro. Så talar jag för att förklara vad jag menar. Ty det finnes ingen som har en sådan tro. Därför är vad sofisterna lärt om den av kärleken formade tron Satans bländverk och ingenting annat. Men även om vi medgiva, att det kunde finnas någon, som hade en sådan tro, vore han likväl trots denna tro i verkligheten död, emedan han endast hade en historisk tro på Kristus, sådan som även djävulen och alla ogudaktiga ha.

[286] Men om tron gäller det i stället att lära rätt, nämligen att man genom den så införlivas med Kristus, att av människan och honom blir liksom en person, som icke kan skiljas från honom utan ständigt hör samman med honom och säger: Jag är såsom Kristus, och Kristus säger i sin tur: Jag är såsom denne syndare, emedan han håller sig till mig och jag till honom. Ty vi äro genom tron förenade till samma kött och ben, Ef. 5, 30: »Vi äro lemmar av hans kropp, av hans kött och hans ben.»" Denna tro förenar sålunda Kristus och mig fastare än mannen är förenad med sin hustru. Den är alltså icke någon kraftlös egenskap utan något så stort, att den fördunklar och alldeles försätter ur spel den sofistiska lärans dåraktiga fantasier och dikt om den formade tron. om kärleken, om vår förtjänst, vår värdighet eller beskaffenhet. Detta skulle jag gärna vilja behandla utförligare, om jag kunde.

Vi ha förut anmärkt, att Pauli första bevis var alternativet: Antingen är Kristus en syndatjänare, eller rättfärdiggör icke lagen. Efter att ha fullföljt detta bevis, framställer Paulus sig själv som exempel, personifierar lagen och säger, att han dött bort ifrån den gamla lagen genom en ny lag. Nu tillfogar han bemötande av två tänkta invändningar. Först tager han upp vad som brukar ge de övermodiga anledning till förtal och de svaga till anstöt. När syndernas förlåtelse av fri nåd predikas, börja nämligen snart de illasinnade att smäda denna predikan och säga så som anföres i Rom. 3, 8: »Låtom oss göra vad ont är, för att gott måtte komma därav!» Ty när sådana människor få höra, att vi icke rättfärdiggöras genom lagen, draga de strax den illvilliga slutsatsen: Alltså skola vi icke bry oss om lagen. Och vidare: Om det är så, att där synden överflödar, där överflödar nåden ännu mer, så låt oss se till att synden överflödar, för att vi må rättfärdiggöras och nåden må överflöda ännu mer. [287] Sådana människor äro illvilliga och övermodiga och förvända gärna vad den helige Ande säger i Skriften, såsom de redan under apostlarnas livstid förvände Paulus till sitt eget fördärv, i enlighet med vad som säges i 2 Petr. 3, 16.

Vidare blir det till anstöt för de svaga, som icke äro illvilliga såsom dessa smädare utan goda, då de höra, att man icke skall uppfylla lagen och göra goda gärningar för att bli rättfärdiggjord. Dem skall man hjälpa med att förklara, i vilken mening gärningarna icke rättfärdiggöra, i vilken anda de skola övas och i vilken anda de icke skola övas. De skola ju övas som frukt av rättfärdigheten, icke för att åstadkomma rättfärdighet. Då vi redan äro gjorda rättfärdiga böra vi öva dem, däremot icke såsom orättfärdiga för att genom dem bliva rättfärdiga. Apeln bär äpplen, icke äpplena apeln.

Ovan sade Paulus: Jag är död o. s. v. Detta kunde en illvillig människa lätt vända i hån: Vad är det du säger, Paulus? Är du död? Hur kan du då tala och skriva? - Och den som är svag kunde lätt taga anstöt: Vad är du för en? Jag tycker mig se att du lever och sköter vad du skall? - Härpå svarar Paulus: Jag lever visserligen, men det är icke längre jag som lever, utan Kristus lever i mig. Det finns alltså två slags liv, mitt eget naturliga eller köttsliga och ett som är en annans, nämligen Kristi liv i mig. Med avseende på mitt köttsliga liv är jag död, och nu lever jag ett annat liv. Det är icke längre Paulus som lever, utan Paulus är död. Vem är det då som lever? En kristen. Den Paulus som levde i sig själv är död genom lagen, men han lever i Kristus, eller rättare, Kristus lever i honom ett annat liv, ty Kristus talar i honom, verkar och utför alla slags handlingar. Detta liv är icke Pauli utan Kristi. Därför skall icke du, illvillige, förvanska detta som jag sade, att jag är död. [288] Och icke heller skall du, som är svag, taga anstöt, utan lär dig skilja på dessa två liv, mitt eget och det främmande. Jag lever icke mitt liv, annars skulle lagen härska över mig och hålla mig fången. För att den icke skall kunna kvarhålla mig som fånge, har jag genom en annan lag dött bort ifrån den. Och denna död föder åt mig ett främmande liv, nämligen Kristi, som icke är mig medfött utan gives mig genom Kristus i tron.

Så kommer hans bemötande av invändningen numro två. Ty vidare hade man kunnat invända mot Paulus: Vad är det du säger? Lever du icke ditt eget liv eller lever du icke i köttet utan endast i Kristus? Men jag ser ju ditt kött, icke Kristus. Vill du slå blå dunster i ögonen på oss, så att vi icke skola se, att du är köttsligen här närvarande och lever ditt förra liv, att du har fem sinnen och gör allt det som varje annan kroppsligen levande människa gör? Han svarar:

[289] Hur stort eller hur litet det liv är, säger han, som jag lever i köttet, så lever jag det i tron på Guds Son, Det ord, som jag kroppsligen talar, är icke köttets utan den helige Andes och Kristi ord. Blicken i mitt öga kommer icke av köttet, d. v. s. mitt kött behärskar den icke, utan det gör den helige Ande. Att jag hör kommer icke av köttet, även om det sker i köttet, utan det sker i den helige Ande och av anden. En kristen talar endast vad som är kyskt, nyktert, heligt och gudomligt, vad som hör Kristus till och länder till Guds ära och nästans välfärd. Sådant kommer icke av köttet och sker icke enligt köttets art, men likväl sker det i köttet. Ty jag kan icke undervisa, predika, skriva, bedja och tacka utan de köttets verktyg, som erfordras för att utföra sådant. Och likväl kommer det icke av köttet. Det födes icke i köttet, utan det gives och uppenbaras på gudomligt sätt från himlen. Jag ser med mina ögon på en kvinna, men med kysk blick, utan att begära henne. Detta sätt att se kommer icke av köttet, ehuru det sker i köttet, eftersom ögonen äro det köttsliga verktyget för sådant seende, men kyskheten i seendet kommer från himlen.

Den kristne brukar världen och allt skapat, så att det icke är någon skillnad mellan honom och den ogudaktige. De äta, kläda sig, höra, se, tala. uppföra sig och förhålla sig på samma sätt, såsom Paulus säger t. o. m. om Kristus: »Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa» (Fil. 2, 7). [290] Icke desto mindre är det likväl den största skillnad, ty jag lever visserligen i köttet, men lika fullt lever jag icke av mig själv, utan det liv som jag lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son. Det som man nu hör mig säga, det kommer ur en annan källa än det man förut hörde mig säga. Före sin omvändelse talade Paulus visserligen samma språk med samma röst, men då voro röst och språk hädiska. Därför kunde han endast tala sådant som var hädiskt och en styggelse inför Gud. Men efteråt, sedan han blivit omvänd, var det samma kött, samma röst och språk som förut. I det avseendet förändrades ingenting. Men rösten och språket talade då icke längre hädelser utan andliga ord, tacksägelse och lov till Gud, som kommo av tron och den helige Ande. Om jag alltså lever i köttet, lever jag dock icke av köttet eller enligt köttets art utan i tron på Guds Son.

Härav kan man förstå, varifrån detta främmande och andliga liv kommer, som en köttslig människa icke fattar. Hon förstår nämligen icke, hurudant detta liv är. Hon hör visserligen vindens sus, men varifrån den kommer och vart den far vet hon icke. Hon hör den andliga människans röst, hon känner igen hennes ansikte, hennes skick och sed men förstår icke, varifrån dessa ord komma, som icke äro gudsförsmädande och hädiska som förut utan heliga och gudomliga, och icke heller varifrån handlingar och åtbörder komma. Ty detta liv är i hjärtat genom tron, där Kristus har dödat köttet och härskar med sin helige Ande, som nu ser, hör, talar, handlar, lider och gör allt möjligt i människan, ehuru köttet strävar emot. Kort sagt, detta liv är icke köttets liv, även om det leves i köttet, utan det tillhör Kristus, Guds Son, som den kristne äger genom tron.

a) Hs: »Då gör denna förtröstan mig glad, frälsar mig och tron säger till lagen, synden: Gå!» Tillbaka