|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Detta är förunderliga ord och sällsamma uttryck, som det mänskliga förnuftet alldeles icke förstår. Satsen är kort, men den har en djup innebörd. Paulus tycks här tala i brinnande andlig iver och i häftig och harmsen nitälskan, som om han ville säga: Varför tala ni ständigt om lagen, som jag icke vill veta av? Varför bearbeta ni mig gång på gång med den? Om man över huvud skall ha lag, så har också jag min lag. - Liksom i helig harm kallar han alltså själva nåden lag. Han betecknar nåden med ett nytt ord för att ge tillkänna sitt förakt för Moses och de falska apostlarnas lag, som de förfäktade såsom nödvändig till rättfärdiggörelse. Så sätter han lag mot lag. [267] Och det är ett mycket trösterikt uttryckssätt, då såsom ofta sker i Skriften, särskilt hos Paulus, lag sättes mot lag, synd mot synd, död mot död, fångenskap mot fångenskap, djävul mot djävul, helvete mot helvete, likaså altare mot altare, påsk mot påsk. Så heter det Rom. 8, 3: »För synd fördömde han synden.» Och Ps. 68, 19 liksom Ef. 4, 8: »Han tog fångenskapen till fånga.» Och slutligen Hos. 13, 14: »Du död, jag skall vara din död, du helvete, jag skall vara ett gift för dig.» Så säger han här, att han genom lagen är död för lagen. Vad han menar är detta: Mose lag anklagar och fördömer mig, men mot denna anklagande och fördömande lag har jag en annan lag, som är nåd och frihet. Denna senare anklagar den anklagande och fördömer den fördömande lagen. Så dödar döden döden. Men den död, som dödar döden, är själva livet. Den kallas dödens död, därför att Anden flödar över av harm mot döden. Likaså antager rättfärdigheten syndens namn, därför att den fördömer synden. Och detta som fördömer synden är den sanna rättfärdigheten. Här är Paulus en kättare framför alla kättare. Hans kätteri är oerhört, då han säger, att han är död för lagen och lever för Gud. De falska apostlarna lärde, att om man icke lever för lagen, lever man icke heller för Gud, d. v. s. om man icke lever enligt lagen, är man död inför Gud. Paulus lär motsatsen: om man icke är död för lagen, lever man icke för Gud. [268] Våra dagars svärmare ha samma lära som den tidens falska apostlar. Om du vill leva för Gud, säga de, det är, vara levande inför Gud, så lev för lagen eller enligt lagen. Vi däremot hävda. Den som vill leva för Gud, måste helt och hållet dö från lagen. Denna lära fattar icke det mänskliga förnuftet och dess vishet, och därför lär det ständigt motsatsen, nämligen: Den som vill leva inför Gud måste hålla lagen, emedan det är skrivet: »Vill du ingå i livet, så håll buden» (Matt. 19, 17). Och detta är den främsta och enda grundsatsen för alla teologer: Den som lever enligt lagen lever för Gud. Paulus säger något helt annat, nämligen att vi icke kunna leva för Gud, om vi icke äro döda från lagen. Till denna himmelska höjd måste vi alltså lyftas upp för att säkert kunna fastställa, att vi äro högt över lagen, ja, att vi äro helt och hållet döda för lagen. Men om vi dött från lagen, har lagen med säkerhet ingen rätt över oss, liksom den icke heller har någon domsrätt över Kristus, som har lösköpt oss från lagen för att vi i denna frihet skulle leva inför Gud. Allt detta hör till satsen att lagen icke rättfärdiggör utan ensamt tron på Kristus. Och Paulus talar icke här om ceremoniallagen, ty han offrade i templet, omskar Timoteus och rakade sitt huvud i Kénkrea. Det skulle han icke ha gjort, om han hade varit död för ceremoniallagen. Men han talar om hela lagen. Därför är hela lagen, vare sig den är ceremoniallag eller tio Guds bud, avskaffad för den kristne, emedan han har dött ifrån den. Icke som om lagen ginge under. [269] Den består, lever och regerar i de ogudaktiga. Men den fromme är död från lagen liksom från synden, djävulen, döden och helvetet, vilka likväl bestå för världens och de ogudaktigas räkning. Medan sofisterna fatta saken så, att själva lagen avskaffas, nämligen ceremoniallagen, böra vi alltså snarare tolka den därhän att Paulus och varje kristen avskaffas för lagen, medan likväl lagen består. Några exempel! Då Kristus uppstår från döden är han fri från graven, och likväl finns graven kvar. Petrus är fri från fängelset (Apg. 12, 6 ff.), den lame från sin säng (Matt. 9, 2 ff.), änkans son från sin bår (Luk. 7, 11 ff.) och Jairi dotter från sin dödsbädd (Mark. 5, 22 ff.) och likväl finnas fängelset, sängen, båren, dödsbädden kvar. Så avskaffades lagen, då jag avskaffades för den, lagen dör, då jag dör från den, och likväl finns den kvar. Men emedan jag dör från den, dör den från mig. Kristi grav, Petri fängelse och Jairi dotters säng finnas ju också kvar, men genom uppståndelsen dör Kristus från graven, genom sin befrielse tages Petrus undan fängelset, flickan befrias genom livet från sin bädd. Och dessa ord: »Jag är död från lagen», ha en mycket rik innebörd. Han säger nämligen icke, att han till en tid är fri eller befriad från lagen eller att han är lagens herre, utan han säger rent ut, att han är död från lagen, det är, han har absolut ingenting att göra med lagen. Något kraftigare hade icke kunnat sägas mot rättfärdiggörelsen genom lagen än detta som Paulus säger: »Jag är död från lagen», det är» jag bryr mig inte alls om lagen» alltså blir jag icke rättfärdiggjord genom den. [270] Att dö bort från lagen är att icke låta sig bindas av någon lag utan vara fri från lagen och icke veta av den. Den som vill vara levande inför Gud bör alltså sträva efter att befinnas vara utanför lagen. Han skall med Kristus gå ut ur graven. Soldaterna häpnade, då Kristus hade uppstått ur graven. Även de som sågo Jairi dotter uppväckas häpnade. Så häpnar också det mänskliga förnuftet och den mänskliga visheten och blir till dårskap, då den hör, att vi icke bli rättfärdiggjorda, om vi icke äro döda från lagen, ty förnuftet kan icke fatta detta. Men vi skola lära oss; att då vi i tron gripa om Kristus själv, inträda vi vad samvetet beträffar i en ny lag, som uppslukar den andra lagen, den som höll oss fångna. Då Kristus uppväckts, öppnas den grav i vilken han legat död, och befinnes tom, eftersom han försvunnit. På samma sätt, då jag tror på Kristus, uppstår jag med honom och dör från min grav, d. v. s. från lagen, som höll mig fången. Lagen är redan tom, jag har undkommit mitt fängelse och min grav, d. v. s. lagen. Därför har den icke längre någon rätt att anklaga mig och hålla mig bunden, ty jag är uppstånden. Man skall alltså lära samvetena att väl förstå skillnaden mellan lagens och nådens rättfärdighet. Nådens rättfärdighet har absolut ingenting att göra med köttet. Köttet skall nämligen icke vara fritt utan förbliva i graven, i fängelset, på dödsbädden. Det skall vara lagen underdånigt och pådrivas av de egyptiska arbetsfogdarna. [271] Men det kristna samvetet bör ha dött från lagen, vara fritt från lagen och icke ha något som helst att göra med den. Och detta är den viktigaste och förnämsta artikeln i den kristna läran, en artikel, som har en stor förmåga att trösta bedrövade samveten. När man därför ser en människa, som är förskräckt och bedrövad i medvetandet om sin synd, skall man säga: Broder, du gör inte den rätta åtskillnaden. Lagen, som skulle läggas på köttet, lägger du på samvetet. Vakna, stå upp och betänk, att du tror på Kristus, segervinnaren över lag och synd, och i denna tro skall du stiga över lagen och gå in i nåden, där det icke finnes någon lag eller någon synd. Och även om lagen och synden finnas, angår det dig icke, ty du har dött bort ifrån lagen och synden. Detta är lätt att säga, men lycklig den som riktigt fattat det, när samvetet ligger i kamp, såvitt han inför syndens anfall och lagens skrämmande anklagelser kan säga: Vad kommer det mig vid, att du, lag, låter mig stå med skuld, att du övertygar mig om att ha begått många synder? Alltjämt begår jag dagligen en mängd synder. Det bekommer mig intet, jag är döv som en stock, jag hör dig icke. Du berättar historier för en döv, ty jag är död för dig. Vill du nödvändigt tala med mig om synd, så gå till mitt kött och mina lemmar, mina tjänare. Dem kan du undervisa. driva på och korsfästa. Men samvetet, härskarinnan och drottningeni får du icke besvära, ty det har intet att göra med dig. Jag är nämligen död för dig och lever nu för Kristus, där jag står under en annan lag, nämligen nådens, som härskar över synden och lagen. Varigenom? Genom tron på Kristus, som Paulus utvecklar nedan. Men det är en underlig och oerhörd definition, detta: Att leva för lagen är att vara död för Gud, och att dö från lagen är att leva för Gud. [272] Dessa båda satser gå tvärt emot förnuftet, och därför finns det ingen sofist eller laglärare som förstår dem. Men du skall lära dig att förstå dem rätt. Den som strävar att leva för lagen, det är, den som endast vill bli rättfärdig genom att utföra lagens gärningar, han är och förblir syndare och är alltså död och fördömd. Ty lagen kan icke rättfärdiggöra och frälsa honom, utan den dödar honom, då den kommer med sina verkliga anklagelser. Att leva för lagen är alltså att vara död för Gud, och tvärtom, att dö från lagen är att leva för Gud. Att leva för Gud är att rättfärdiggöras genom nåden eller tron för Kristi skull, utan laggärningar. Om du därför vill leva för Gud, måste du dö från lagen. Lever du för lagen, är du död för Gud. Om man skall definiera en kristen exakt och klart, är han alltså ett nådens och syndaförlåtelsens barn, som alls icke har någon lag utan står över lagen, synden, döden och helvetet. Liksom Kristus är fri från graven och Petrus från fängelset, så är den kristne fri från lagen. Det rättfärdiggjorda samvetets förhållande till lagen är detsamma som den ur graven uppväckte Kristi och den ur fängelset befriade Petri förhållande till sin grav och sitt fängelse. Liksom Kristus genom sin död och uppståndelse dör från graven, så att den icke längre har någon befogenhet över honom, icke längre kan hålla honom kvar, utan han står upp, vältrar undan stenen, bryter sigillen, förskräcker väktarna och går ut fri, och liksom Petrus genom sin befrielse dör från fängelset och går vart han vill, alldeles så befrias samvetet genom nåden från lagen. Och »så är det med var och en som är född av Anden» (Joh. 3, 8). [273] Köttet vet icke, varifrån han kommer eller vart han går, ty det kan endast döma efter lagen. Men Anden säger: Lagen må anklaga mig, synden och döden må förskräcka mig, jag förtvivlar likväl icke, ty jag har en lag mot lagen, en synd mot synden, en död mot döden. Därför; då jag känner samvetskval för syndens skull, ser jag på kopparormen, Kristus på korset. Där finner jag en annan synd mot min synd, som anklagar och vill uppsluka mig. Den andra synden, synden i Kristi kött, som borttager hela världens synd, är allsmäktig, den fördömer och uppslukar min synd. Min synd kan icke anklaga och fördöma mig, ty den är själv fördömd genom synden, det är, genom den korsfäste Kristus, som »för oss gjorts till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud» (2 Kor. 5, 21). Så finner jag i mitt kött döden, som anfäktar och dödar mig, men jag har en rakt motsatt död, som är döden för min död, som plågar och uppslukar den. Allt detta sker icke genom lagen och dess gärningar utan genom den korsfäste Kristus, på vars skuldror allt människosläktets onda vilar, lagen, synden, döden, djävulen och helvetet, som alla dö i honom. Han dödar dem nämligen genom sin död. Men oss tillkommer det att i fast tro mottaga denna Kristi välgärning. Ty liksom varken lagen eller någon gärning utan Kristus ensam tillbjudes oss, så fordras av oss ingenting annat än tron, som omfattar och tror, att min synd och död dömes och avskaffas i Kristi synd och död. Så hava vi alltid säkra bevis, av vilka man med nödvändighet måste sluta, att tron allena rättfärdiggör. [274] Ty hur skulle lagen och gärningarna kunna medverka till rättfärdiggörelsen, då Paulus talar just mot lag och gärningar och tydligt säger, att vi måste dö bort från lagen, om vi vilja leva för Gud? Men om vi äro döda för lagen och den är död för oss, då har den säkerligen ingenting med oss att göra. Hur skulle den alltså kunna medverka till rättfärdiggörelsen? Därför är det nödvändigt att säga, att vi rättfärdigiförklaras uteslutande genom nåden eller tron på Kristus, utan laggärningar. a) Detta förstå icke de blinda sofisterna, och därför fantisera de om att tron icke rättfärdiggör, om den icke gör kärlekens gärningar. På detta sätt blir tron på Kristus utan kraft och verkan, eftersom den berövas förmågan att rättfärdiggöra, så vida den icke är formad av kärleken. b) Men förlägg du bara lagen och kärleken till annan tid och annat rum och rikta hela uppmärksamheten på den nu avhandlade frågan. Den ligger så till, att Jesus Kristus, Guds Son, dör på korset och bär min synd, lagen, döden, djävulen och helvetet i sin kropp. Dessa oövervinneliga fiender och tyranner ansätta mig och besvära mig. Därför ängslar jag mig för hur jag skall bli fri från dem, bli rättfärdiggjord och frälst. Då finner jag ingen lag, ingen gärning och ingen kärlek, som kunde befria mig från dem, utan Kristus ensam borttager lagen, dödar min synd och förstör min död i sin kropp, och på det sättet berövar han helvetet dess makt, dömer djävulen, korsfäster honom och nedstöter honom till helvetet. Kort sagt, alla makter som förut plågat och förtryckt mig, dem har Kristus röjt ur vägen. Han har avväpnat dem och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i sig själv har triumferat över dem (Kol. 2, 15), så att de icke längre kunna härska utan tvingas att tjäna mig. [275] Härav framgår tydligt nog, att här icke är något annat att göra än att höra om att detta blivit gjort och att omfatta denna förkunnelse med tveklös tro. Och detta är i själva verket den formade tron. Sedan, då tron i denna mening tillägnat sig Kristus, då jag dött bort ifrån lagen, då jag är rättfärdiggjord från synden och befriad från lagen, djävulen och helvetet genom Kristus, då gör jag goda gärningar, älskar Gud, tackar honom och övar kärlek mot min nästa. Men det är icke denna kärlek eller de på tron följande gärningarna som forma eller pryda tron, utan det är tron som formar kärleken och pryder den. Detta är vår teologi. Men för förnuftet är det orimligt, underligt, ja, absurt, att jag icke endast är blind och döv för lagen och fri ifrån den utan helt enkelt död för den. Pauli sats: »Jag har genom lagen dött bort ifrån lagen», är bräddfull av tröst. Om någon i rättan tid komme att tänka på den, fattade den rätt och fasthölle den i sitt sinne, kunde han tappert hålla stånd mot alla dödens farligheter, mot samvetsskräcken över synden, huru mycket de än störtade sig över honom, anklagade honom och försökte driva honom till förtvivlan. Var och en råkar ju med säkerhet ut för anfäktelser, om icke i livet så dock i dödsstunden. När lagen anklagar och avslöjar synden, säger samvetet genast: Du har syndat. - Den som då har förstått, vad Paulus, Kristi apostel, här lär, han kan svara: Det är sant, jag har syndat. - Alltså skall Gud fördöma och straffa dig. - Nej. - Jo men Guds lag säger det. - Jag har ingenting att göra med den lagen. - Varför det? - Emedan jag har en annan lag, som tvingar den lagen att tiga, nämligen friheten. - Vilken frihet? - Kristi, ty genom Kristus är jag befriad från lagen. Lagen, som för de ogudaktiga är och förbliver lag, är för mig frihet och binder min fördömande lag. Den lag, som band mig och höll mig fången, bindes nu själv och hålles fången genom nåden eller friheten, som nu är min lag. [276] Av denna lag får den anklagande lagen höra: Du får icke binda eller hålla i fångenskap eller anklaga denne för mig, utan jag skall hålla dig fången och binda dina händer, så att du icke kan skada honom, som nu lever för Kristus och är död för dig. Detta är att taga ut tänderna på lagen, att trubba till dess udd och göra alla dess vapen alldeles kraftlösa. Likväl förbliver den lag för de ogudaktiga, som icke tro. Ja, den står kvar även för oss i vår svaghet, i den mån vi icke tro. Då har den ännu kvar sin udd och sina tänder. Tror jag åter på Kristus, må synden aldrig så mycket oroa mig och försöka få mig att förtvivla. I förtröstan på den frihet, som jag har i Kristus, säger jag lika fullt: Jag erkänner, att jag har syndat. Men min synd, som är en fördömd synd, är i Kristus, som är en fördömande synd. Och denna fördömande synd är starkare än den fördömda, ty den är rättfärdiggörande nåd, rättfärdighet, liv och frälsning. Då jag känner fruktan för döden, säger jag alltså: Jag har intet att göra med dig, död, ty jag har en annan död, som dödar dig, min död. Och den dödande döden är starkare än den dödade. Så kan den troende genom tron allena resa sig och fatta viss och säker tröst, så att han icke bleknar inför mötet med synden, döden, djävulen och allt ont. Djävulen må aldrig så mycket störta sig över honom med all sin kraft och försöka alldeles dränka honom under all världens skräck - mitt i all denna skräck fattar han hopp och säger: Herr djävul, rasa icke så utan tag det lugnt. Ty det finns en som heter Kristus. På honom tror jag. Han har avskaffat lagen, fördömt synden, undanröjt döden, nedbrutit helvetet. Och han är en djävul för dig, o djävul. Ty han har besegrat dig och tagit dig till fånga, så att du icke längre kan skada mig och alla dem, som tro på honom. [277] Denna tro kan djävulen icke besegra utan övervinnes själv genom den, ty »detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro», säger Johannes. »Vilken annan kan övervinna världen, än den som tror att Jesus är Guds Son?» (1 Joh. 5, 4 f.) I överflödande nit och andens harm kallar Paulus sålunda själva nåden för lag, ehuru den i själva verket ingenting annat är än den nådens oändliga frihet, som vi hava i Kristus Jesus. Sedan ger han också lagen en skymflig benämning, oss till tröst, för att vi skola veta, att den nu blivit döpt till ett nytt namn. Han säger nämligen, att den icke är levande längre utan död och fördömd. Det är ett ljuvligt skådespel att se, hur han släpar fram och ställer fram lagen som en redan fälld och dödsdömd tjuv eller rövare. Han personifierar lagen och framställer den som en fånge, bunden till händer och fötter och berövad all makt, så att den icke längre kan utöva sitt tyranni, icke kan anklaga och fördöma. Och med denna ljuvliga tavla lär han samvetet att förakta lagen, så att den som tror på Kristus nu i ett slags heligt övermod vågar smäda lagen på detta sätt: Jag är syndare. Om du, lag, förmår något mot mig, så gör det! - Så långt ifrån fruktansvärd är lagen nu för den som tror. Varför skulle Kristus frukta för graven, sedan han uppstått ur döden? Varför skulle Petrus rädas det fängelse, som han befriats ur? För den döende Jairi dotter kunde hennes dödsläger vara fruktansvärt. Men varför skulle hon frukta det, då hon blivit uppväckt? På samma sätt, varför skulle den kristne, som verkligen äger Kristus i tron, frukta lagen? Han känner visserligen skräcken för lagen, men han låter sig icke övervinnas av den, utan han litar på den frihet, som han har i Kristus, och säger: Jag hör visserligen, du lag, att du mumlar något om att du vill anklaga och fördöma mig, men det gör intet intryck på mig. Du är för mig vad den tomma graven var för Kristus. Ty jag ser, att du är fången, bunden till händer och fötter, och det är min lag, som bundit dem. - Vad är det för en lag? - Friheten, som kallas lag, icke därför att den binder mig, utan därför att den binder min lag. [278] Budordens lag band mig nämligen. Mot den har jag nu en annan lag, nämligen nådens, som för mig icke är lag och icke binder mig utan befriar mig. Men den är en lag mot den fördömande lagen och binder denna, så att den icke längre kan binda mig. Så har jag mot den min död, som binder mig, en annan död, nämligen livet, som gör levande i Kristus, och den löser och befriar mig från min döds bojor och binder min död med dem. Den död, som band mig, är själv bunden. Den som dödade mig är redan dödad, genom själva döden, det är, livet i egentligaste mening. Det är ljuvliga namn på Kristus, då han kallas min lag, min synd, min död mot lagen, synden och döden, då han i själva verket icke är något annat än idel frihet, rättfärdighet, liv och evig salighet. Men han har gjorts till en lag för lagen, en synd för synden och en död för döden för att han skulle lösköpa mig från lagens förbannelse, rättfärdiggöra och levandegöra mig. Så är Kristus bådadera. Då han är lag, är han frihet, då han är synd, är han rättfärdighet, och då han är död, är han liv. Ty just därigenom att han lät lagen anklaga sig, synden fördöma sig och döden uppsluka sig avskaffade han lagen, fördömde han synden och förstörde döden, rättfärdiggjorde och frälste mig. Så är Kristus på en gång ett motgift mot lagen, synden och döden och ett läkemedel till frihet, rättfärdighet och evigt liv. Denna för Paulus typiska tankegång och detta uttryckssätt är rikt på ljuvlig tröst. Så ställer han i Rom. 7, 23 hågens lag mot lemmarnas. Emedan detta är uttryckt på ett nytt och slående sätt, får det lättare insteg i en och stannar bättre i minnet. [279] Och det låter ännu ljuvligare, då han säger: »Jag har genom lagen dött bort ifrån lagen», än om han sagt: Jag har genom friheten dött bort ifrån lagen. Ty han målar liksom en tavla, där lag strider mot lag. Det är som om han sade: Om du, lag, kan bita, binda och plåga mig, skall jag sätta en annan lag över dig, en annan tyrann och bödel, som i sin tur skall anklaga, binda och krossa dig. Du är visserligen min bödel, men jag har en annan bödel, Kristus, som skall avrätta dig, och då du har avrättats genom honom, är jag fri. Likaså, om djävulen gisslar mig, har jag en starkare djävul, som i sin tur skall gissla honom, och då den starkare djävulen strider med den starke och övervinner honom, befrias jag. Så är nåden en lag, icke för mig, ty mig binder hon icke, utan för min lag; den binder hon, så att den icke längre kan binda mig. Därför skulle Paulus gärna vilja helt draga våra blickar från lagen, synden, döden och allt ont och rikta dem på Kristus till att i honom betrakta den ljuvligaste tvekamp, då lag strider mot lag för att friheten skall bli min, synd mot synd för att jag skall få rättfärdighet, död mot död för att jag skall få liv. Kristus är min djävul mot djävulen, för att jag skall bli Guds barn. Han nedbryter helvetet för att himmelriket skall bli mitt.
Det är, för att jag skall vara levande inför Gud. Du ser alltså, att det icke finnes liv, om du icke är utan lag, ja, om du icke helt och hållet är död från lagen, nämligen i samvetet. Men som jag redan många gånger sagt, måste samtidigt köttet, så länge kroppen lever, hållas i verksamhet genom lagar och späkas genom lagarnas krav och straff. [280] Men den invärtes människan står icke i någon skuld till lagen utan är fri från den, är en levande, rättfärdig och helig person, icke i och för sig eller genom sin beskaffenhet utan i Kristus, emedan hon tror på honom, såsom framgår av det följande:
Detta tillägger han för att förklara den lag, som uppslukar lagen. Han säger icke endast: Jag har genom lagen dött bort ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud, utan även: Jag är korsfäst med Kristus. Men Kristus är lagens Herre, emedan han är korsfäst för och har dött från lagen. Alltså är även jag herre över lagen. Ty även jag är korsfäst och död för lagen. Jag är nämligen korsfäst med och död med Kristus. Varigenom? Genom själva nåden och tron. Då jag genom denna tro korsfästes och dör från lagen, förlorar lagen all sin rätt över mig, liksom den förlorat sin rätt över Kristus. Liksom Kristus själv är korsfäst för lagen, synden, döden och djävulen, så att de icke längre ha någon befogenhet över honom, så är också jag genom tron korsfäst med Kristus i Anden, jag korsfästes och dör från lagen, synden o. s. v., så att de icke längre ha någon befogenhet över mig utan för mig äro korsfästa och döda. Men Paulus talar här icke om den korsfästelse med Kristus, som består i Kristi efterföljelse. Ty att efterlikna Kristi föredöme är också att korsfästas med honom. [281] Men den korsfästelsen gäller köttet, och därom heter det, 1 Petr. 2, 21: »Kristus led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.» Men här talar han om den höga korsfästelse med Kristus, genom vilken synden, djävulen och döden korsfästas i Kristus, icke i mig. Här är det Kristus ensam som gör allt. Men i tron korsfästes jag med Kristus genom tron, så att dessa makter äro döda och korsfästa även för mig. a) Hs: »Alltså gör [lagen] intet till rättfärdigheten, alltså rättfärdiggöras vi utan lag, gärningar, genom tron allena.» Tillbaka b) Hs: »Sofisterna säga visserligen, att tron rättfärdiggör, om vi göra kärlekens gärningar. Tron på Kristus hålla de för en rent teoretisk föreställning (pro phantasmate historico). Så snart de tillägga kärleken, som formar viljan, snegla de lättfärdigt efter kärleken.» Tillbaka |