| Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Han vill säga: Jag predikar icke så, att jag ånyo bygger upp vad jag brutit ned. Om jag gjorde det, skulle jag icke allenast utföra ett fåfängt arbete, utan jag skulle göra mig själv till en överträdare och på de falska apostlarnas sätt vända upp och ned på allting, det är, jag skulle av nåden och Kristus åter göra en lag och en Mose, och å andra sidan göra lagen och Mose till nåden och Kristus. Men genom evangelium har jag ju brutit ned synden, sorgen, vreden och döden. Jag lärde nämligen så: Ditt samvete, o människa, är hemfallet åt lagen, synden och döden. Nu kommer evangelium och predikar för dig syndernas förlåtelse genom Kristus, som avskaffat lagen och förstört synden och döden. Tro på honom, så blir du fri från lagens förbannelse, du blir rättfärdig och får det eviga livet. Så har jag genom att predika evangelium förstört lagen, så att den icke längre skall härska i samvetet. Ty dess gamle innevånare, Mose, måste vika och flytta annorstädes, när den nye gästen, Kristus, drager in i det nya huset för att ensam bo där. Där han är, där finnes ingen plats för lag, synd, vrede, död, utan där är idel nåd, rättfärdighet, glädje och liv, idel barnslig förtröstan till en försonad, gunstig och nådig Fader. Skall jag väl då driva ut Kristus och förstöra hans rike, som jag genom evangeliet grundat, för att åter bygga upp lagen? [263] Det skulle bli följden, om jag lärde, som de falska apostlarna bruka, att omskärelse och laglydnad äro nödvändiga till frälsning. Och på detta sätt skulle jag i rättfärdighetens och livets ställe återinsätta synd och död. Ty lagen endast avslöjar synden, åstadkommer vrede och dödar. Vad göra väl papisterna annat, när de äro som bäst, än skövla Kristi rike och bygga upp djävulens, syndens, Guds vredes och den eviga dödens rike? Och de fördärva kyrkan, som är Guds byggnadsverk, icke med Mose lag som de falska apostlarna utan genom mänskliga stadgar och djävulsläror. På samma sätt är det med svärmarna, både de som nu finnas och de som skola finnas efter oss. De förstöra och komma att förstöra det som vi byggt upp, och de bygga upp och komma att bygga upp vad vi brutit ned. Men vi som genom Guds nåd känna innebörden i artikeln om rättfärdiggörelsen veta med säkerhet, att vi rättfärdiggöras ensamt genom tron på Kristus. Därför blanda vi icke ihop lag och nåd, tro och gärningar, utan vi skilja dem så vitt som möjligt från varandra. Och denna åtskillnad mellan lag och nåd bör envar som beflitar sig om gudsfruktan noga iakttaga och se till att den upprätthålles, icke så mycket i ord och bokstäver som i praktiska livet. När han hör, att man skall göra goda gärningar och följa Krfstus efter, skall han kunna döma rätt om en sådan uppmaning och säga: Det är riktigt, det skall jag gärna göra. Och vidare? - Då blir du salig! - Nej. Jag medger, att man skall göra allt gott och tåligt lida allt ont, att man skall gjuta sitt blod för Kristi skull, om så påfordras, men därigenom blir jag icke rättfärdig och når jag icke frälsningen. Alltså får man icke draga in fromhetsövningar eller kroppsliga lidanden i artikeln om rättfärdiggörelsen, såsom munkarna gjorde. [264] När de skulle trösta brottslingar, som skulle straffas med döden för sina ogärningar, sade de: Lid villigt denna skymfliga död! Om du gör det. förtjänar du syndernas förlåtelse och det eviga livet.- Det är något alldeles förskräckligt att på detta sätt vilseleda en stackars tjuv, mördare eller rövare i hans yttersta nöd, att i själva dödsstunden, just då han skall hängas eller halshuggas, gå förbi evangeliet om Kristus, som ensam kan trösta och frälsa i en sådan belägenhet, och i stället uppmana honom att hoppas på tillgift och syndernas förlåtelse, om han villigt lider den skymfliga död, som tillfogas honom för hans brott. Detta är sannerligen att lägga det eviga fördärvets sten på den olyckliges börda. Genom att inge honom en falsk mening om och falsk förtröstan på hans egen död visar man honom raka vägen till helvetet. Genom sådant ha dessa skrymtare tillfyllest visat, att de icke förstått eller kunnat lära ut ens en bokstav om nåden, evangelium eller Kristus. De ha blott för syns skull bibehållit talet om Kristus och evangeliet för att desto lättare göra intryck på de enfaldiga. Men i själva verket ha de helt och hållet förnekat och förtrampat Kristus genom att lita mera på mänskliga stadgar än på hans evangelium. Därom vittna alla dessa gudstjänstformer, alla dessa olika slag av ordnar, alla ceremonier, alla dessa gärningar, som samt och synnerligen påbjudits i den tanken, att de skulle duga till att förtjäna nåden o. s. v. I bikten nämnde de aldrig tron eller Kristi förtjänst utan talade endast om mänsklig gottgörelse och mänsklig förtjänst, såsom framgår av följande avlösningsformulär, andra att förtiga, som munkarna begagnade sinsemellan, och det sådana munkar, som voro strängare än andra. Det kan vara lämpligt att meddela det här, så att även eftervärlden får se, hur oändlig och outsäglig påvedömets styggelse var. MUNKARNAS AVLÖSNINGSFORMULÄR. Gud förbarme sig över dig, broder! [265] Vår Herre Jesu Kristi lidandes och den saliga jungfru Marias och alla helgons förtjänst, vår ordens förtjänst, ditt munkstånds besvärlighet, din ödmjuka bikt, ditt hjärtas förkrosselse, de goda gärningar som du gjort och kommer att göra av kärlek till vår Herre Jesus Kristus må lända dig till dina synders förlåtelse, till din förtjänsts och din nåds förökelse och till det eviga livets belöning. Amen. ____________ Här får man visserligen höra om Kristi förtjänst, men om man närmare överväger ordens innebörd, finner man, att Kristus är helt överflödig och att han berövas sin ära och sitt namn av rättfärdiggörare och frälsare, vilken ära i stället gives åt munkgärningarna. Är icke detta att missbruka Guds namn ? Är det icke att i ord bekänna Kristus men förneka och häda hans kraft? Jag har själv suttit i samma dy. Ehuru jag med munnen bekände, att Kristus lidit och dött till människosläktets återlösning, ansåg jag honom för en domare, som skulle blidkas genom iakttagande av min ordensregel. Därför brukade jag alltid tillägga på slutet, när jag bad eller firade mässan: Herre Jesu, jag kommer till dig och beder, att min ordens pålagor må vara en ersättning för mina synder. Men nu tackar jag barmhärtighetens Fader, som kallat mig från mörkret till evangeliets ljus och givit mig den rikaste kunskap om Kristus Jesus, min Herre, för vars skull jag med Paulus räknar allt såsom förlust, ja, såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den som kommer av augustineremiternas klosterregel, utan den som kommer genom tron på Kristus (Fil. 3, 8 f.). Honom vare pris och ära tillika med Fadern och den helige Ande i evigheters evighet. Amen. Vi fastslå alltså med Paulus, att vi rättfärdiggöras ensamt genom tron på Kristus, utan lagen och dess gärningar. Men då människan är rättfärdiggjord genom tron och redan i tron äger Kristus och vet honom vara hennes rättfärdighet och hennes liv, då är hon förvisso icke onyttig utan ett gott träd, som ger god frukt, emedan hon på grund av sin tro har den helige Ande. Och där Anden är, där tillåter han icke människan att gå sysslolös utan driver henne till alla slags fromma övningar, till att älska Gud, till att visa tålamod i bedrövelser, till åkallan och tacksägelse, till kärleksbevisning mot alla människor. [266] Därför säga också vi, att tron utan gärningar är oduglig och utan kraft. Men detta uppfatta papisterna och svärmarna så, att tron utan gärningar icke rättfärdiggör, eller att tron, den må vara hur sann och uppriktig som helst, icke duger något till, om den icke har gärningar. Detta är fel, men tron utan gärningar, den tro, som blott är en kraftlös tanke och lösliga fantasier och en hjärtats dröm, den är falsk och rättfärdiggör icke. Hittills ha vi behandlat det första bevis, med vilket Paulus styrker sin åsikt: antingen kunna vi icke rättfärdiggöras genom lagen, eller är Kristus med nödvändighet en syndatjänare. Detta senare är emellertid orimligt. Alltså får det icke på något villkor medgivas, att vi rättfärdiggöras genom lagen. Vi ha avhandlat detta ställe noggrant och utförligt, såsom det förtjänar, ehuru det icke ens så kan inskärpas och fattas till fullo.
|