|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Detta är åter ett hebreiskt uttryckssätt, som Paulus också begagnar i 2 Kor. 3, där han med utomordentlig klarhet avhandlar dessa båda tjänster eller ämbeten, nämligen bokstavens och Andens, lagens och nådens eller dödens och livets. Han säger där, att Mose, lagens tjänare, har lagens ämbete, vilket han kallar syndens, vredens, dödens och fördömelsens ämbete. Ty Paulus brukar använda mycket skymfliga namn på Guds lag. Han är ensam bland apostlarna om att bruka detta uttryckssätt. De andra tala icke så. Men det är av stor betydelse för dem som studera den heliga Skrift att rätt förstå detta Pauli uttryckssätt. En syndatjänare är ingenting annat än en lagstiftare, en laglärare eller lagkrävare, d. v. s. en som undervisar om goda gärningar och kärlek, som lär, att man skall bära sitt kors och sina lidanden och efterlikna Kristus och helgonen. Den som lär och driver sådant är en lagens tjänare liksom även syndens, vredens och dödens, ty med sin lära uppnår han endast att förskräcka och förvirra samvetena och innesluta dem under synd. [257] Ty det är för den mänskliga naturen omöjligt att uppfylla lagen. Även hos de rättfärdiggjorda, som hava den helige Ande, strider lagen i lemmarna mot lagen i hågen. Vad skall den då icke göra hos de ogudaktiga, som icke hava den helige Ande? Den som lär, att rättfärdigheten kommer av lagen, förstår därför icke själv vad han säger och vad han ställer till. Långt mindre håller han lagen, utan han bedrager sig själv och andra och pålägger en outhärdlig börda. Han föreskriver och begär ömöjligheter, och slutligen driver han sig själv och sina lärjungar till förtvivlan. Lagens rätta bruk och ändamål är i stället att visa trygga och säkra människor deras skuld, att de äro skyldiga till synd och hemfallna åt vrede och död, så att de förskräckas, förtvivla, blekna och darra vid prasslet av ett kringflygande löv. I den mån de äro sådana, äro de under lagen. Lagen fordrar nämligen en fullkomlig lydnad mot Gud och fördömer dem, som icke visa sådan lydnad. Men det är visst att ingen visar eller kan visa en sådan fullkomlig laglydnad, vilken Gud likväl kräver. Alltså rättfärdiggör icke lagen, utan den fördömer. Den säger nämligen så: »Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör efter dem» (5 Mos. 27, 26). a) Därför är den som predikar lag en syndatjänare. Därför kallar Paulus (2 Kor. 3, 7) med rätta lagens ämbete för ett syndens ämbete. Ty lagen endast anklagar samvetena och visar på synden, vilken utan lag är död. Men syndakännedomen (icke skrymtarnas rent teoretiska utan den verkliga, i vilken Guds vrede mot synden erfares och dödens bitterhet gör sig förnummen) förskräcker hjärtana, driver till förtvivlan och dödar, Rom. 7, 11. [258] Skriften brukar kalla dem som lära om lagen och gärningarna för indrivare och tyranner. Ty liksom arbetsfogdarna i Egypten höllo Israels barn i kroppslig träldom, så bringa dessa med sin lag- och gärningslära själarna i den mest jämmerliga andliga träldom och driva dem slutligen till förtvivlan och fördärv. De känna icke sig själva, och icke heller förstå de lagens innebörd. Det är omöjligt för dem att nå samvetsfrid i verklig förskräckelse eller i dödskamp, även om de hållit sin klosterregel, övat kärlek, gjort många goda gärningar och utstått många lidanden, ty lagen förskräcker och anklagar dem alltid, sägande: Du har icke gjort nog. Därför står skräcken kvar och ökas alltfort, och om sådana laglärare icke upprättas genom tron och Kristi rättfärdighet, måste de förtvivla. På detta finnes ett utmärkt exempel i boken Vitae patrum, hämtat från någon eremits levernesbeskrivning. Kort före sin död stod denne i tre dagar sorgsen och orörlig, med ögonen riktade mot himlen. Tillfrågad varför han gjorde så, svarade han, att han var rädd för döden. Då hans lärjungar sökte trösta honom med att det icke funnes något skäl för honom att frukta döden, eftersom han levat ett utomordentligt heligt liv, svarade han: Jag har visserligen levat heligt och hållit Guds bud, men Guds domar äro helt andra än människors. - Ehuru han hade levat ostraffligt och hållit Guds lag, kunde han dock icke, när han märkte dödens närhet, vara lugn till sinnes, emedan han kom att tänka på att Gud dömer helt annorlunda än människor. Och så miste han tilliten till alla sina goda verk och förtjänster, och om han icke hade upprättats genom Kristi löfte, hade han förtvivlat. Därför kan lagen icke åstadkomma något annat än att den ställer oss fram nakna och skuldbelastade. Då finns intet råd, ingen hjälp, utan allt är förtvivlan. Alla helgons liv och martyrier kunna icke hjälpa oss. [259] Detta är också träffande antytt i berättelsen om hur lagen gives, 2 Mos. 19 och 20. Mose förde ut folket ur lägret till att möta Gud och höra honom tala ur det mörka molnet. Folket, som nyss förut hade lovat att göra allt vad Gud befallde, greps av fruktan och bävan, drog sig tillbaka på långt håll och sade till Mose: Vem kan uthärda att se elden och höra åskdundret och basunerna? »Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Herren tala till oss, på det att vi icke må dö» (2 Mos. 20, 19). Lagens egentliga uppgift är alltså att föra oss ut ur våra tält, det är, från vår lugna förtröstan på oss själva, ställa oss fram inför Guds åsyn och uppenbara för oss hans vrede. Då känner samvetet, att det icke har uppfyllt lagen och icke heller nu gör det, att det icke kan uthärda Guds vrede, som lagen uppenbarar, då den så för oss fram inför Gud, det är, då den förskräcker, anklagar och visar oss vår synd. Där är det omöjligt för oss att bestå. Därför fly vi förskräckta och ropa med Israel: Vi förgås, vi förgås! Låt icke Herren tala till oss, utan tala du till oss! Den som alltså lär, att tron på Kristus icke rättfärdiggör, om icke tillika lagen hålles, han gör Kristus till en syndatjänare, det är, en laglärare, som lär detsamma som Mose. Alltså är Kristus icke en frälsare, icke en som giver nåd utan en grym tyrann, som kräver det omöjliga liksom Mose, sådant som ingen kan uppfylla. På detta sätt anse Erasmus och papisterna, att Kristus är en ny lagstiftare. Och svärmarna få icke något annat ut av evangeliet, än att de föreställa sig det som en bok, vilken innehåller nya lagar om gärningar, så som turkarna fantisera om sin Koran. Men det finns nog med lagar hos Mose. Evangeliet åter är en predikan om Kristus, att han förlåter synder, giver nåd, rättfärdiggör och frälsär syndare. [260] Vad åter angår den omständigheten, att buden återfinnas i evangeliet, så utgöra icke de evangeliet utan utläggning av lagen och ett bihang till evangeliet. Vidare, om lagen är syndens ämbete, följer därav, att den också är vredens och dödens ämbete. Ty liksom lagen uppenbarar synden, så injagar den också hos människan fruktan för Guds vrede och hotar henne med döden. Samvetet drager nämligen genast denna slutsats: Du har icke hållit buden, alltså är Gud förtörnad och vredgas på dig. Förutsättningen drager nödvändigt slutsatsen med sig: Jag har syndat, alltså skall jag dö. Så är syndens ämbete med nödvändighet också ett Guds vredes och dödens ämbete. Ty när synd har begåtts, säger strax samvetet: Du har syndat, alltså är Gud vred på dig; om han är vred, skall han också döda dig och fördöma dig för evigt. Och därför händer det, att många i sin oförmåga att uthärda Guds vrede och dom taga sitt liv, störta sig utför stup, dränka sig eller dylikt.
Han vill säga: Kristus är icke en syndatjänare utan en som giver rättfärdighet och evigt liv. Därför skiljer Paulus så vitt som gärna är tänkbart mellan Kristus och Mose. Mose skall stanna på jorden, han skall vara bokstavens lärare, lagens pådrivare, som korsfäster syndare. Men de som tro ha enligt Paulus en annan lärare i sitt samvete, icke Mose utan Kristus, som avskaffat lagen, besegrat och röjt ur vägen synden, vreden och döden. [261] Han befaller oss att se på honom och tro. Då måste lagen fly och Mose dö, så att man icke vet, var han är begraven (5 Mos. 34, 6). Synd och död förmå icke längre skada oss. Ty Kristus, vår lärare, är lagens, syndens och dödens Herre. Därför är den som tror på honom fri från dem alla. Kristi egentliga ämbete är alltså att befria från synderna och döden, vilket också Paulus ständigt lär och inskärper. Alltså, genom lagen fördömas och dödas vi, genom Kristus göras vi rättfärdiga och levande. Lagen förskräcker och stöter oss bort från Gud, Kristus åter försonar oss med Gud och gör, att vi ha tillträde till honom. Ty Kristus är Guds lamm, som borttager världens synder. Den som tror på Kristus äger alltså honom, som borttagit världens synd. Om världens synd är borttagen, är synden också borttagen från mig, som tror på honom. Är synden borttagen, är också vreden borttagen, och är vreden borttagen, så äro också döden och fördömelsen undanröjda. Så har rättfärdighet kommit i stället för synd, försoning och nåd i stället för vrede, liv i stället för död och evig salighet i stället för fördömelse. Denna åtskillnad (mellan Kristus och lagen) måste vi lära oss att upprätthålla icke endast i teorin utan även i praktiken, i livet, i våra känslor inför den ene och den andre. Ty där Kristus är, där skall samvetet vara gott och där skall glädje råda. Ty Kristus själv är försoning, rättfärdighet, frid, liv, frälsning. Och vadhelst det olyckliga och bedrövade samvetet söker, finner det i Kristus. Paulus utvecklar ytterligare sin bevisföring och ber oss besinna: a) Hs: »Därför fördömes lagens lära i Skriften.» Tillbaka |