|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Uttryckssättet är icke latinskt utan hebreiskt och teologiskt. Om det är sant, säger han, att vi rättfärdiggöras i Kristus, är det omöjligt att vi skulle vara syndare eller rättfärdiggöras genom lagen. Däremot, om det icke är sant, utan vi böra rättfärdiggöras genom lagen och dess gärningar, då är det omöjligt att vi skulle rättfärdiggöras genom Kristus. Ettdera måste vara falskt: antingen rättfärdiggöras vi icke genom Kristus, eller sker det icke genom lagen. Men vi rättfärdiggöras i Kristus, alltså icke genom lagen. Han resonerar alltså på följande sätt: »Om vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i Kristus» o. s. v. Det är, om vi söka bliva rättfärdiggjorda genom tron på Kristus och så rättfärdiggjorda alltjämt befinnas vara syndare, i behov av lagen, som skulle rättfärdiggöra oss syndare; om, säger jag, de som äro rättfärdiga i Kristus behöva iakttaga lagen till rättfärdiggörelse, äro de icke rättfärdiga utan behöva alltjämt den rättfärdiggörande lagen; eller om den som är rättfärdiggjord genom Kristus alltjämt måste rättfärdiggöras genom lagen, då är Kristus ingenting annat än en lagstiftare och syndatjänare. Då är den som är rättfärdiggjord och helig i Kristus icke rättfärdiggjord och helig utan behöver alltjämt lagens rättfärdighet och helighet. Men vi äro förvisso rättfärdiggjorda och rättfärdiga i Kristus, ty evangelii sanning lär, att människan icke rättfärdiggöres genom lagen utan i Kristus. [248] Men om de som rättfärdiggöras i Kristus befinnas alltjämt vara syndare, det är, alltjämt ha att göra med lagen och äro under lagen, såsom de falska apostlarna lära, äro de alltså ännu ej rättfärdiggjorda. Ty lagen anklagar och förebrår dem för att alltjämt vara syndare och fordrar, att de skola göra lagens gärningar för att rättfärdiggöras. Då äro de i Kristus rättfärdiggjorda icke rättfärdiggjorda, och därav följer med nödvändighet, att Kristus icke är en rättfärdiggörare utan en syndatjänare. Han riktar sålunda här en skarp anklagelse mot de falska apostlarna och alla gärningsrättfärdiga, därför att de vända upp och ned på allting, för att de göra lagen till nåd och nåden till lag, göra av Mose en Kristus och av Kristus en Mose, eftersom de lära, att utöver Kristus och all Kristi rättfärdighet behöver man iakttaga lagen, om man vill bliva rättfärdiggjord. Så blir lagen Kristus genom en odräglig förvändhet, eftersom man tillskriver lagen det som egentligen tillkommer Kristus. Om du gör lagens gärningar, säga de, blir du rättfärdiggjord, men om du icke gör dem, blir du icke rättfärdiggjord, du må aldrig så mycket tro på Kristus. Men om det är sant att Kristus icke rättfärdiggör utan är en syndatjänare, såsom måste följa av deras lära, så är Kristus en lag, emedan vi icke få något annat av honom, då han lär, att vi äro syndare, än vad vi hava av lagen. Kristus lär oss alltså att inse vår synd och skickar oss till lagen och Mose för att rättfärdiggöras. [249] Därför måste papister, zwinglianer, vederdöpare och alla, som icke känna till eller icke rätt fattat Kristi rättfärdighet, med nödvändighet göra en Mose och en lag av Kristus och av lagen en Kristus. De lära nämligen så: Tron på Kristus gör visserligen rättfärdig, men därjämte måste man även hålla Guds bud, eftersom det är skrivet:»Vill du ingå i livet, så håll buden» (Matt. 19, 17). a) Då är med ens Kristus förnekad och tron avskaffad, ty man tillskriver Guds bud eller lagen det som tillkommer Kristus ensam. Ty vill man giva Kristus hans rätta namn, så är han en rättfärdiggörare och återlösare från synden. Tillerkänner jag lagen makt att utföra detta, är lagen min rättfärdiggörare, i det att den befriar mig från synden, emedan jag gör dess gärningar. Och så blir lagen Kristus, och Kristus förlorar helt och hållet sitt namn, sitt ämbete och sin ära och blir ingenting annat än en lagens tjänare, som anklagar, förskräcker, ställer fram och skickar syndaren till en annan, som skall kunna rättfärdiggöra honom, vilket allt i själva verket är lagens uppgift. [250] Men Kristi egentliga ämbete är att taga sig an den som genom lagen blivit en syndare och står där med skuld, att lösa honom från hans synd, om han tror evangelium. Ty »lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom. 10, 4). Han är Guds lamm, som bär världens synder (Joh. 1, 20). Ty papisterna och svärmarna vända upp och ned på rätta förhållandet och kunna icke göra annat, eftersom de icke rätt fattat läran om rättfärdiggörelsen utan förfäkta dess motsats, nämligen att Mose är Kristus och Kristus är Mose. Detta är för övrigt deras huvudtes. Men oss, som med sådan omsorg inpränta och driva läran om tron, håna de sägande: Ha ha, tron, tron, du får nog vänta, innan du kommer in i himlen genom tron! Det gäller att syfta till högre ting. Du bör uppfylla Guds lag, enligt Skriftens ord: »Gör det, så får du leva» (Luk. 10, 28). Du har att lida mycket, att gjuta ditt blod, att övergiva hem, hustru och barn, att efterfölja Kristi föredöme. Er tro söver människorna, gör dem säkra och lata. - Så blir lagen och Mose hela innehållet i deras förkunnelse. De avfalla från Kristus till Mose, från dopet, tron och Kristi löften och kalla folket tillbaka till lagen och dess gärningar, i det att de göra nåden till lag och lagen till nåd. Men vem hade väl trott, att dessa ting så lätt kunde förblandas! Även det klenaste förstånd torde väl finna en uppenbar skillnad mellan lag och nåd. Själva sakernas beskaffenhet och deras namn gör, att denna skillnad genast måste falla i ögonen. [251] Var och en begriper ju, att lag och nåd både till namnet och till gagnet äro två helt olika saker. Därför är det en vidunderlig orimlighet, när trots denna klara skillnad likväl papister och svärmare hemfalla åt den sataniska förvändheten, att de sammanblanda lagen och nåden och omskapa Kristus till en Mose. Därför brukar jag säga, att läran om tron är mycket lätt att fatta och att vem som helst lätt kan förstå skillnaden mellan lag och nåd, så länge det gäller blott orden, men då det gäller tillämpningen, livet, den praktiska inställningen, är den ytterligt svår. Påven med sina skolastiska doktorer säger tydligt, att lagen och nåden äro två skilda saker, men i tillämpningen lär han icke desto mindre raka motsatsen. Tron på Kristus, säger han, vare sig den förvärvats genom våra naturliga anlag, handlingar eller dygder eller ingjutits av Gud, är likväl död, om icke kärleken följer på den. Vad blir det då av skillnaden mellan lag och nåd? Till namnet skiljer han dem visserligen från varandra, men i realiteten sätter han likhetstecken mellan nåden och vår kärlek. På samma sätt fordra sekteristerna utom tron även gärningar. Alla som icke rätt uppfattat artikeln om rättfärdiggörelsen måste därför med nödvändighet blanda samman lag och nåd. Därför måste alla fromma människor lära sig att noga skilja på lag och nåd i den praktiska inställningen och tillämpningen, icke endast i ord som påven och svärmarna. Ty så länge det gäller orden, erkänna de skillnaden, men i sak blanda de ihop dem, som jag har sagt, emedan de icke medgiva, att tron rättfärdiggör utan gärningar. Om detta är sant, är Kristus mig till intet nyttig. Jag må aldrig så mycket ha en sann tro, enligt denna deras mening blir jag likväl icke rättfärdiggjord, om denna min tro är utan kärlek. Och även om jag har den, älskar jag dock icke nog. Och så är Kristus, fattad i tron, icke rättfärdiggörare, nåden gagnar till intet och tron kan icke vara sann utan kärlek, eller, som vederdöparne säga, utan kors, lidande och blodsutgjutelse. Men om kärleken, gärningarna och korset äro med, är tron sann och rättfärdiggör. b) [252] Genom denna lära undanskymma i våra dagar svärmarna åter Kristi välgärning, beröva honom hans ära som rättfärdiggörare och göra honom till en syndatjänare. Av oss ha de alltså ingenting annat lärt sig än att säga efter orden, själva saken förstå de icke. Visserligen vilja även de synas lära rent om evangelium och tron på Kristus, liksom vi, men när det kommer till praktiken, äro de laglärare, alltigenom lika de falska apostlarna. Ty liksom de utöver tron på Kristus i alla församlingar yrkade på omskärelse och lagens hållande, varförutan tron enligt deras mening icke kunde rättfärdiggöra (»Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta», sade de enligt Apg. 15, 1), så fordra nu sekteristerna utom trons rättfärdighet även hållandet av Guds bud enligt ordet: »Gör det, så får du leva» (Luk. 10, 28), och »Vill du ingå i livet, så håll buden» (Matt. 19, 17). Därför förstår ingen av dem, fastän de anse sig själva vara visa, rätt skillnaden mellan lagen och nåden. Det visar deras tillämpning, deras faktiska tillvägagångssätt. Men vi göra här en distinktion och säga: Nu diskutera vi icke, huruvida goda gärningar skola göras, och icke heller fråga vi, huruvida lagen är god, helig, rättfärdig eller huruvida den skall hållas. [253] Ty det är en helt annan fråga. Utan vad vi diskutera och vad frågan gäller är, huruvida lagen rättfärdiggör. Det vilja våra motståndare icke höra på. De varken svara på denna fråga eller göra vår distinktion, utan de endast ropa, att goda gärningar skola göras, att lagen skall hållas. Väl, det veta vi. Men emedan det är olika frågor, tillåta vi icke att de sammanblandas. I sinom tid skola vi avhandla den saken, att lagen skall lydas och goda gärningar göras. Men då vi syssla med rättfärdiggörelsen, förkasta vi nu de gärningar, som motståndarna så inbitet hålla fast vid och tillskriva makten att rättfärdiggöra, vilket är att beröva Kristus hans ära och giva den åt gärningarna. Därför är denna sats hos Paulus: Om vi, som söka o. s. v., ett mycket starkt bevis, som jag ofta har brukat till stor tröst. Paulus vill säga: Om vi, som äro rättfärdiggjorda i Kristus, alltjämt hållas icke för rättfärdiggjorda utan för syndare, som alltjämt ha att rättfärdiggöras genom lagen, kunna vi icke söka rättfärdiggörelsen i Kristus utan i lagen. Men om rättfärdiggörelsen kommer genom lagen, sker den icke genom nåden. Något tredje gives icke. [254] Om nu rättfärdiggörelsen icke sker genom nåden utan genom lagen, vad har då Kristus uträttat genom sitt lidande, sin predikan, sin seger över synd och död och sitt sändande av den helige Ande? Antingen bliva vi alltså rättfärdiggjorda genom Kristus eller bliva vi straffvärda syndare genom honom. Men om lagen rättfärdiggör följer därav oundvikligen, att vi genom Kristus göras till syndare. Alltså är Kristus en syndatjänare. Då bör denna tes uppställas: Var och en som tror på Herren Jesus Kristus är en syndare och hemfallen åt den eviga döden och kan icke bli frälst, om han icke tager sin tillflykt till lagen och gör dess gärningar. Skriften, särskilt Nya testamentet, inskärper över allt tron på Kristus och predikar den på ett storartat sätt. Den som tror på honom, säger den, blir frälst, skall icke förgås, bliver icke dömd, kommer icke på skam, har evigt liv (jfr Joh. 3, 16 ff.). Våra motståndare däremot säga: Den som tror på honom blir fördömd o. s. v., emedan han har tro utan gärningar, vilken fördömer. Så vända de upp och ned på allt och göra av Kristus helt enkelt en fördömare och av Mose en frälsare. Men är det icke en obeskrivlig hädelse att lära så: Genom att göra lagens gärningar blir man värdig det eviga livet, men genom att tro på Kristus hemfaller man åt evig död? Lagen frälsar, om den hålles, tron på Kristus fördömer. Visserligen uttrycka sig våra motståndare icke så, men detta är den faktiska innebörden av deras lära. Den ingjutna tron - och därmed mena de den egentliga tron på Kristus -, säga de, befriar icke från synd, utan den av kärleken formade tron. Därav följer, att ensamt tron på Kristus, utan lagens gärningar, icke frälsar. Detta är förvisso att säga, att Kristus lämnar oss kvar i våra synder och under Guds vrede och gör oss hemfallna åt evig död. Å andra sidan, om man gör lagens gärningar, då rättfärdiggör tron, emedan den har gärningar, utan vilka den icke är till något gagn. Alltså rättfärdiggöra gärningarna, icke tron. Ty det för vars skull något har en viss egenskap, det har i än högre grad denna egenskap. Om tron rättfärdiggör för gärningarnas skull, är det alltså snarare gärningarna än tron som rättfärdiggör. Det finnes en avgrund av hädiska styggelser i denna lära. [255] I sin bevisföring går Paulus alltså till väga så, att han uppräknar alla tänkbara möjligheter för att sedan utesluta de orimliga: Om vi, som äro rättfärdiggjorda i Kristus, alltjämt äro syndare, som behöva rättfärdiggöras genom något annat än Kristus, nämligen genom lagen, så kan alltså Kristus icke rättfärdiggöra oss, utan han endast anklagar och fördömer oss. Alltså har han dött till ingen nytta, och dessa och liknande ställen äro falska: »Se Guds lamm, som borttager världens synd!» (Joh. 1, 29), likaså: »Den som tror på Sonen, han har evigt liv» (Joh. 3, 36). Ja, hela Skriften, som vittnar om att Kristus är en rättfärdiggörare och frälsare, är falsk. Ty om vi befinnas vara syndare, sedan vi hava blivit rättfärdiggjorda i Kristus, måste med nödvändighet följa, att de som göra lagen utan Kristus äro rättfärdiggjorda. Om detta är sant, äro vi turkar, judar, tartarer, som endast till skenet bibehålla Kristi ord och namn men till gagnet och i själva verket förneka Kristus och hans ord. Men Paulus vill, att tron skall vara oskrymtad (1 Tim. 1, 5). Därför är det en gudlös villfarelse att hävda, att den ingjutna tron icke rättfärdiggör, om den icke prydes med kärlekens gärningar. Men om våra motståndare över huvud vilja försvara denna sats, varför förkasta de icke då helt och hållet tron på Kristus, särskilt då de icke anse den vara annat än en kraftlös egenskap i själen, som utan kärlek icke gagnar till något? Och varför kalla de icke en båt för en båt och säga rent ut, att gärningarna och icke tron rättfärdiggöra? Och varför skära de icke allt över en kam och förneka rent ut hela evangeliet och Paulus (i sak göra de det ju), vilka tillskriva tron ensam, icke gärningarna, rättfärdighet? Ty om tron med gärningar rättfärdiggör, är Pauli hela framställning falsk, eftersom han tydligt säger, att människan icke rättfärdiggöres genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. a) Hs har här en anteckning i kanten av Rörers hand: »Oekolampadius hade i Marburg sagt till Filip Melanchthon: 'Jag tror på Kristus och älskar min nästa. Så har jag uppfyllt lagen.' Så väl kände han till detta ställe!» (Oekolampadius var en av Zwinglis anhängare.) Tillbaka b) Hs: »Var blir då skillnaden mellan lag och nåd? Nåd kalla de den kärlek, som bör följa. Om de blanda, förstå de alltså icke denna artikel. Lär dig den så, att du lär dig genom tillämpningen, och se noga på hur påven, turkarna, svärmarna och vederdöparna göra. Han säger så: tro är tro, men utan gärningar åstadkommer den ingenting. Alltså äro Kristus och tron ingenting.» Tillbaka |